Publicerat

Hej på dig döden!

Tomas Andersson Wij gör ju makalösa låtar. Rakt in i magen.

Vissa dör som portar slår igen
Andra börjar dö vid fyrtiofem
Du tog i mig, om jag nånsin haft moral
Så släppte jag den då, jag hade inget val
Jag kunde inte säga nej till dig
Det vore som att säga Hej på dig döden!
Jag föll så hårt
Jag föll för dig
Jag kunde inte ljuga
Den dag hon frågade mig
Jag vaknade i en båt som drev, bensinen slut
Jag drömde om ett hav där kärlek rinner ut
Jag kunde inte säga nej till dig
Det vore som att säga Hej på dig döden!

 

Publicerat

Blåser ut hjärtat


Blev klar tidigare än väntat på universitetet. Så det blev tid över till löpbandet på Friskis. Blåste ut hjärtat lite. Skönt. Tre dagar in på vårterminen känns som tre månader. Löpningen är mitt enda rum för återhämtning, lugn och vila. Det är ganska intressant att det är då – när mitt hjärta slår som allra snabbast – jag slappnar av.
Jag kommer att behöva springa mycket de kommande månaderna.

Publicerat

Tillbaka


Fotograferade en begåvad artist och låtskrivare ikväll. Ett fint förtroende. Fick höra fantastisk musik som snart ska släppas fri för världen att lyssna på. Som vanligt tar jag tjugo minuter på mig att se att blixtar och kamera funkar innan den jag ska fotografera kommer. Då blir det ett självporträtt eller två. Det här är mitt fokuserade yttre. Som ger sig tillbaka in i loppet igen. Ökar farten och försöker att ta mig in. Det är dags att vara smart, skärpt, genomtänkt, kreativ, klok, effektiv, rolig, närvarande, lyssnande och produktiv igen.
Det där som människor säger att jag är. Som de vill att jag ska vara. Som jag kommer att vara. Ska bara försöka att sova ett par timmar först. Innan tåget går mot Flemingsberg klockan sju imorgon.

Publicerat

Hemma


På tåg. I Örebro om två timmar och fyrtiofem minuter. Hjärtat slår fort. Känslan är stark. Något är fel, något som måste bli rätt. Jag måste hitta hem. Det gör ont att röra sig mellan punkterna och människorna. Utan egen riktning. Utan vila. Någon talar om för mig att jag är agenten i mitt eget liv. Och visst är det så, men jag står i en konstig vägkorsning. Hitta hem i de sammanhang jag saknar på fel plats? Lämna och vara ensam på rätt plats? Vad är rätt plats? Vilka sammanhang är rätt?
Hjärnan och hjärtat är inte överens. Jag tvivlar. Famlar. Förhåller mig. Lyssnar på en låt.

schlaf nun, o schlaf nun,
du mein unruhig herz!
eine stimme schreit ”schlaf nun”
mir tief in das herz.
vorm tor steht der winter
und schreit sein begehr.
o schlaf, denn der winter,
er schreit dir ”schlaf nicht mehr!”
mein kuss geb dir frieden
und ruhe ins herz –
schlaf denn in frieden,
du mein unruhig herz

Schiller och Anna Maria Mühe. Skiftar fokus. Öppnar en mailbox med jobb. Om ett par timmar ska jag ha borstat av mig den här känslan. Då är det dags att vara glad igen. När Någon välkomnar mig hem.

Publicerat

Norrut igen


Då har vi åkt norrut igen. Sitter på Starbucks och väntar på tåget som ska ta oss de sista timmarna mellan GBG och Örebro. Jag är trött. Försöker hitta nån slags plan någonstans för att fortsätta det här livet i ständig rörelse mellan platser där jag inte känner mig hemma. Mellan människor som är i sina egna bubblor. Hoppas att jag hittar nån slags energi och lust snart igen. Mitt i allt detta flipprande.
Det ska bli skönt att nån gång känna att jag kommer hem. Jag vet fortfarande inte hur det känns.

Kiels inre hamn.

Ute på havet. Styr norrut mot bättre vetande.

Bron över Stora Bält. Läskig att köra över, lugnare att gå under.


Vi närmar oss Göteborg. Det blåser kallt.

Publicerat

En dag går du mitt itu och där står barnet som är du


Jag hade en Rolex runt min arm
Jag slängde den i havet
För frihets skull
Fick en ny i gåva av två handelsmän
Med en kedja av silver och guld
I tio år gick den
Men nu häromdan
Stannade den som om fjädern gått av
La den i en låda
Full av bilder från igår
Och jag undrade var jag hade varit
Dessa tio utmätta år
Mellan tretti och förti händer en del
Man aldrig nånsin trodde skulle ske
Du dras in i det, du slår dej ut
Sen går du självmant in igen
För att blunda och se
Alla drömmar förverkligas
Alla vinster blir vunna
För att stå överst däruppe
Eller näst intill
För att få äga allt och mera
Ha alla kvinnor som kan fås
Eller bara bli en slav bland slavarna
Som bara gör vad andra gör
Som det skriker i hjärtat
Skriker som en varg
Under mardrömsmånen som svävar högt
I en rymd så kall och tom
Allt du ville har du fått
Lyckan travas runt omkring dej
Vad ska du ta dej till med din själ
Och din rikedom?
Ensam i ditt hus högt uppe på kullen
Sitter du och stirrar neråt allén
Kvinnorna som kom
Dom har gått igen den vägen
Det spricker inte ut några knoppar
På höstens gren
Kamp om kvinnor, kamp om makt
Kamp om pengar och kontrakt
Kamp om gränser, kamp om mark
Bygg ett skyddsrum, bygg en ark
Politik och religion
Allting är en illusion
Mitt och ditt och alltihop
Slingrar, krälar i en grop
En dag går du mitt itu
Och där står barnet
Som är du
Jag var ung, jag var fri
Jag visste allt
Jag var en prins i tiden
Och jag levde i ett Ingenmansland
Sen slog ett fängsel runt min handled
Det var vackert min vän
Jag gick till Dom Döda
Och deras Spegelland
Men var jag än har varit
Har jag hållit en liten låga vid liv
Jag har överlevt
Jag har inte flytt
Om och om igen
Ska cirklarna brytas
Du måste förstöra en värld
Om du vill födas på nytt

Publicerat

Framtiden?

Fotografera?
Moderera?
Skriva?
Laga mat?
Skapa ett lugnt och kreativt sammanhang?
Eller bara fortsätta som vanligt?

Publicerat

Livet i ett Excel-ark


Sådär. Då har jag satt ramarna för första halvåret 2018. Ett ganska ohållbart liv. Som jag hoppas ska ge mig ro att hitta vägarna fram till ett liv som är mer hållbart. En fin tanke jag tänkt i snart tjugo år. En konsekvens av mina val är att jag minskar den tid som mitt barn bor hemma hos mig. Eftersom mina måndagar kommer börja så tidigt att jag inte kan ge henne rimliga måndagmorgnar.
Det måste jag sluta med. Omedelbart. Att offra den viktigaste tiden jag har.

Publicerat

Hjärta slå


Hög vilopuls när jag försökte somna. Hög vilopuls när jag vaknade. Tog en kopp kaffe och gick ut och sprang en mil i stormbyarna. Mitt hjärta behöver härdas. Det är för mjukt, känsligt, oroligt och slår för fort. Så jag ska springa, springa och springa. Längre och längre.

Vintern håller andan i tystnaden där jag står
Vaken ligger öppen, bara väntar
Men jag ångrar mig nog och går
Hjärta slå, slå, slå
Bara pumpa på
Och gjut liv i trötta ben
Vi ska gå, gå, gå
Bara trampa på
Tills vi inte orkar mer

Traste Lindéns Kvintett har fortfarande satt ord på det där.