Städar lägenheten jag delar med mitt barn. Lyssnar på julmusik. Det stora vemodet rullar in. Jag känner det så tydligt, att jag inte vill bo här. Det här är ett hotellrum. Som vi flydde till när vi inte kunde bo där vi ville bo. Jag kan hantera känslorna utan att få panik eller känna stress, men gud vad tydligt det är.
Det är inte här vi ska bo.
Det här är inte ett hem.
Det är ett undantag.
Vi hör hemma i en större flock. På någon helt annan plats. Jag har tålamod, men det är glasklart att det här inte är en bra utgångspunkt för oss. Det är inte en plats för avslappning, vila och trygghet. Det är ett väntrum.