Gick ut och sprang en mil. Långsammaste milen för året. Lerigt, regnigt, blåsigt och en kropp som inte riktigt är i samma form som den var i under sommarhalvåret. När jag tränade hårdare och svälte mig själv så gick liksom allt så mycket lättare, rent kroppsligt. Sen kom hösten och jag dog. När jag kom tillbaka så slutade jag svälta mig själv. Löpningen glesades ut. Alltså gick jag upp några kilo och nu är det lite tyngre att springa igen. Plus annat jag gör med kroppen som försvårar formtoppar.
Jag har loggat 70 mil på Runkeeper under året. Längsta passet: 39 kilometer terräng på Österlen. Finaste löpningen gjorde jag på en lång sandstrand i Danmark tillsammans med Sara.
Jag mår bättre. Sover bättre. Dricker knappt alls. Äter (vad många skulle kalla) normalt igen. Min arbetspuls går ned och jag tror till och med att min skyhöga vilopuls gått ned en aning under det sista kvartalet. Omställningen pågår oavbrutet. Jag har fortfarande inte riktigt landat i hur mitt liv ska se ut i praktiken, men jag vet att jag älskar att springa. Jag kommer att göra det mer. Längtar efter våren.
Kroppen är en fantastisk maskin. En uppsättning kolatomer som verkar tåla nästan vad som helst. Jag ska ta hand om dem. På något sätt.
