Imorgon ska jag träffa min psykolog igen. Nu har det gått tre veckor sedan sist. Vi har fört ett samtal i ett par år nu och det har varit viktigt för mig. Inte minst de senaste arton månaderna som innehållit väldigt mycket krishantering.
Imorgon ska jag berätta att jag ballade ur på Gotland. Två gånger. Bägge gånger på fyllan. Bägge gånger behövde jag akut ta mig ut från platsen jag befann mig på. Ena gången tog jag en 4,4 kilometers löprunda mitt i natten. Andra gången en promenad till en sten där jag satte mig och tittade ut över havet. Också det mitt i natten. Jag är osäker på vad de här grejerna gav mig. Någon slags lugn för stunden, men jag undrar vad de står för.
Någonstans börjar det bli klart för mig att mitt liv präglats – och fortsätter att präglas – av någon slags letande efter ett sammanhang. Ett sammanhang med människor jag tycker om och kan lita på. Ett sammanhang som inte riskerar att upplösas och försvinna. Jag behöver hitta människor jag kan vara med i lugn, ro, tillit och värme. Där respekt och kärlek finns. Där jag kan vara jag, utan att prestera för att känna mig välkommen (eller viktig).
Jag tror aldrig att jag haft något sådant sammanhang. Kan inte minnas det, annat än från barndomens bästisrelationer. Varför blev det så? Det är oklart. Mina föräldrars uppslitande separation har säkert påverkat mig. Liksom mina egna inneboende egenskaper, alltså den här högkänsligheten, dålig självkänsla och lågt självförtroende. Än idag vet jag inte vad jag är bra på. Jag vet inte varför jag är viktig. De enda människor jag kan slappna av med fullt ut idag – trots att jag är tämligen fullvuxen – är mina barn, mina bröder och mina föräldrar. Och Sara, åtminstone när vi möts som oss själva, fria från de saker som omger oss i våra ibland väldigt hetsiga liv.
Jag har aldrig slappnat av i arbetsgrupper. Eller i föreningssammanhang. Aldrig. Ändå söker jag mig ständigt till sådana sammanhang för att hitta något. Kanske något jag aldrig kommer att hitta. Istället bränner jag ut mig. I cykler. Och jag anar att den här känsligheten blir allt mer tongivande. Den här egenskapen att alltid känna in andra människor är ibland en välsignelse, men ganska ofta nån slags förbannelse. Eftersom jag inte kan låta bli att agera när människor i min närhet behöver något, inte mår bra eller hetsar.
Sociala medier har funkat ganska bra som substitut. Men, nu känns det inte så längre. Fångad mellan människors positiva och negativa reaktioner på min öppenhet och transparens har jag liksom blivit bipolär i mitt agerande på Facebook och Instagram. Antingen jätteglad och inspirerande, eller jättemörk och uppgiven. Jag både skriker på hjälp och självcensurerar min lycka för att inte göra andra illa. Så nu har jag stängt av en stund. Jag lever nästan hela mitt liv ensam. Isolerad eller i grupp. Men oftast ensam. Jag har förtvivlat svårt att lita på människor. Eller hitta känslomässiga band som funkar för mig. Det gör mig väldigt trött och liten. Inte sällan cynisk och uppgiven.
Jag vill inte vara det längre.