Lyssnade på Tankar för dagen. Are Norrhava pratar om Wolverine, dans och manligheten. Eller grabbfostran. Det tog tag i något inuti mig. Den här förbannade manligheten. Som aldrig blev min. Aldrig. Passade inte in i lekarna hemma i villaområdet. Inte i omklädningsrummet. Inte på fotbollsplanen. Inte i krogjakten. Inte någonstans.
Jag blev aldrig en av grabbarna. Och inte ens nu en av männen. Först nu inser jag hur det också är en del av den här ensamheten. Jag blir härskad av män. Eller sedd som något konstigt. Kvinnor tycker inte sällan att jag är lite läskig, svår, mörk och oberäknelig. Att det inte riktigt går att lita på mig, eftersom jag är svår att förutse.
Jag har ingen hjärna. Allt som händer i mig utgår ifrån hjärtat och magen. Det är förstås lite konstigt. Och jag får nog förstå det, acceptera det och lära mig att gilla det själv. Men, just nu känner jag mig som en kastrerad tik. En sån där som varken hanar eller andra tikar luktar på och förstår vad det är för fel på. Så de morrar lite och går vidare.
Ares Tankar för dagen slutar med följande ord:
”Jag miste mina tonårs frizon. Men jag hittade nya sammanhang där jag vågar visa mig själv och vågar lysa. Gemenskaper där jag blir stark som en bergskedja och där min känslighet är en superkraft.”
Gud, vad jag skulle vilja hitta dit.