Månad: april 2017

Publicerad i Allt om diabetes 2/2017:
Det är snällt att be om hjälp
Allt gick sönder. Det började så fint. 25 år senare lämnade jag. Gjorde henne illa. Kärlek blev jobb. Våra olikheter drog isär oss. Skilsmässan kom och med den smärtan. Men vi behövde den. Vi var tillsammans men ändå så ensamma.
Kuratorn på barnmottagningen blev till stor hjälp. Så länge barnen litar på att ni fortfarande klarar av att vara föräldrar tillsammans så kommer de att vara lugna. Oavsett om ni älskar varandra eller inte. De orden bar mig igenom de mörkaste stunderna under ett år när allt försvann. När känslorna, samvetet och mörkret liksom gjorde det omöjligt att hitta fast mark under fötterna.
Nu är jag ensam. Vi är överens om hur vi ska göra för att hjälpa våra barn att hantera sin diabetes, men detaljerna löser vi på egen hand. Stämmer av varje veckas blodsockerkurvor och livet på söndagar, när barnet byter förälder. Nya liv, nya rutiner. Bland annat det där med att be andra om hjälp. Men, hur ber en om hjälp när en inte vet hur?
Ensam är inte stark. Men när det är det enda jag kan, hur ändrar jag mig? Anhöriga, vänner och kära vill hjälpa till. Låter jag dem göra det? Nej, trots att jag vet att jag måste stanna upp och förstå att jag inte kan själv. Ändå klarar jag inte av att be om hjälp. Skickar aldrig det där meddelandet. Ringer inte.
Jag försöker gå framåt i livet utan att göra mig själv eller andra illa. Samtidigt som jag måste göra rätt för mina barn, i både det stora och det lilla. Terapi, oro, ångest, krav, kurvor och hba1c. Jag kan inte hantera det här som ännu en av alla saker jag hanterar. Livet börjar här. Diabetes definierar mitt föräldraskap. Oavsett om jag vill det eller inte. Och när livet liksom exploderat och är i kris klarar jag inte av att hantera allt som jag alltid gjort det. Ensam.
En klok man sade till mig: Det är snällt att be om hjälp. Den som gör det hjälper andra att göra det finaste och viktigaste vi människor kan för varandra. Han gick till och med så långt att han konstaterade att det inte går att lita på människor som aldrig ber om hjälp. Det kan kännas provocerande, men bär en stark mening. När du och jag är starka och gör vårt bästa för andra, eller när vi är sköra och litar på att andra finns där för oss – då möts vi på riktigt. Som människor. Då skapas band som inte kan klippas av.
Nu är det min tur. Jag orkar inte riktigt, men jag måste. Det är snällt att be om hjälp. Det är kanske det enda sättet jag klarar av att visa att jag behöver er. Ni som bryr er om mig och mina barn.
Så, hjälp.