Jag har troligen bara en chans, ett liv. Och i det livet finns det bara ett måste. Jag måste dö. Tiden kommer att ta slut för mig, som den gör för alla och allt som lever. Så jag känner att det är viktigt att jag tar vara på den tid jag fått. Och den tiden finns bara på en linje. Jag är en person som lever ett liv och min tidslinje är ganska tydlig.
Men, jag har delat upp den. I massor av olika delar, processer och roller. Med ännu fler mål, saker att göra och hinna med. Och nu säger kroppen stopp. Många celler skriker av trötthet och nollkoll. Egentligen är det ganska enkelt. Varelsen som är jag består av ett gäng kolatomer och lite annat. Sammansatta i en kropp som försöker leva som flera olika kroppar samtidigt. Vilket inte är möjligt. Jag håller på att slita sönder mig själv genom att försöka leva på flera olika tidslinjer samtidigt.
Därför missar jag den jag faktiskt lever på. Som har ett tydligt slut. Så kan jag inte fortsätta. Men, hur fasen ska jag lyckas ändra det, när hela min existens med omvärlden bygger på just samma princip, nämligen att våra uppstyckade jag möts tillfälligt och gör tillfälliga saker tillsammans?
Jag passar inte in. Vill inte göra det. Men, hur fasen kliver jag av? Eller rättare sagt, hur kliver jag tillbaka på den enda tidslinje jag har? Den där jag lämnade någonstans för länge sen. När jag förlorade min egen riktning och började förhålla mig till andras. När jag började anpassa mig. Då, när tiden slutade räcka till.