Hon är så vansinnigt vacker. Från insidan och ut. I det hon säger och det hon gör. Och jag är så lycklig över att hon sitter i min soffa ibland. Hemma hos mig. I en soffa som ska flytta hem till oss någon gång. Och bli vår.
Hela mitt väsen, varenda liten cell vill vara tillsammans med henne. Vill höra ihop och vara nära. Jag kan inte hitta rätt ord för att förklara hur det känns i mig. Jag har drabbats av den renaste och mest skoningslösa kärlek som finns.
Vi har lagt så mycket tid på att jobba. Vi har pratat med varandra i timmar om vad vi inte vill vara för varandra. För att kunna hitta en ren, jämlik och levande väg tillsammans. Nu har allt förändrats på något sätt. Som känns bra. Vi har börjat att prata mer om vad vi vill. Som att leva tillsammans. På riktigt. Att få tid att vara två. Att bo ihop nån gång. Dela vardag, glädje, sorg och framför allt tid.
Hon är så vansinnigt viktig för mig. Och att under så lång tid bara kunna vara tillsammans i små, små skärvor av tid, utan att kunna berätta om det har bränt mig lite. Men allt kommer att bli bra, och den senaste veckan har vi fått tid. Riktigt tid. Och vi har fått prata ut om massor av viktiga känslor. Vi lär känna varandra på djupet. Kärleken växer och snart spricker jag.
Vi hör ihop.