Månad: oktober 2016

Jag älskar Någon. Någon älskar mig. Det är redan officiellt. Någon och jag har ett förhållande, men vi har inte fått tid att leva tillsammans annat än i undantagsfall. Vårt liv tillsammans kan räknas i timmar (eller dagar om en vill vara generös), trots att det gått ganska många månader nu sedan vi föll. Och Gud, vad jag har fallit.
Nu är det dags att ta ett väldigt stort steg. Ett av de största stegen jag tagit i hela mitt liv. 1 december flyttar vi in i en lägenhet vi hyr tillsammans. En stor sekelskiftesvåning på Öster i Örebro. Med plats för oss och alla våra barn som fortfarande behöver bo med sina föräldrar. Där vänder vi på livet och låter vår kärlek vara i centrum. Så att vi kan landa i just den kärleken och fina verkligheten varje dag, istället för bara ibland. Så att andra kan vara med i den rörelsen, istället för den mer sargade och trasiga som vi lever i när vi är ensamma i våra separationer.
Jag kan inte riktigt beskriva i ord hur viktigt det är för mig att få vara i Någons närhet när jag somnar. Och vaknar. Värmen ifrån hennes händer när vi rör varandra. Hur hennes röst låter när vi pratar. Doften och det jag känner när jag vaknar bredvid henne på morgonen.
Känslorna är starkare än något annat. Och de kommer att smitta av sig på resten av livet när vi ger dem plats att växa. Så nu slutar vi behandla det vi har som ett undantag. Någon och jag ska bo tillsammans.
Det är på riktigt, verkligt och helt normalt. Ingen kommer någonsin få mig att smyga eller tysta ned det vi har igen. Framtiden är fin.
Någon heter Sara och hon är DEN.

Någonting är 140+. Ligger och väntar österut. Och är VÅRT. Något vi har tillsammans. Mitt hjärta slår fort och hårt igen. Men den här gången är det bara bra.

Stora beslut.
Galen omvärld.
Undantag.
Sömnlöshet.
Det är lite för tvära kast just nu. Mellan härlighet och svårighet. Och varenda gång det händer så är jag ensam. Känner mig isolerad och oerhört långt bort. Det är rätt dåligt.

Men, det här med att höra ihop kan vara svårt också. När det finns andra människor som inte vill att två personer ska höra ihop.

Hon är så vansinnigt vacker. Från insidan och ut. I det hon säger och det hon gör. Och jag är så lycklig över att hon sitter i min soffa ibland. Hemma hos mig. I en soffa som ska flytta hem till oss någon gång. Och bli vår.
Hela mitt väsen, varenda liten cell vill vara tillsammans med henne. Vill höra ihop och vara nära. Jag kan inte hitta rätt ord för att förklara hur det känns i mig. Jag har drabbats av den renaste och mest skoningslösa kärlek som finns.
Vi har lagt så mycket tid på att jobba. Vi har pratat med varandra i timmar om vad vi inte vill vara för varandra. För att kunna hitta en ren, jämlik och levande väg tillsammans. Nu har allt förändrats på något sätt. Som känns bra. Vi har börjat att prata mer om vad vi vill. Som att leva tillsammans. På riktigt. Att få tid att vara två. Att bo ihop nån gång. Dela vardag, glädje, sorg och framför allt tid.
Hon är så vansinnigt viktig för mig. Och att under så lång tid bara kunna vara tillsammans i små, små skärvor av tid, utan att kunna berätta om det har bränt mig lite. Men allt kommer att bli bra, och den senaste veckan har vi fått tid. Riktigt tid. Och vi har fått prata ut om massor av viktiga känslor. Vi lär känna varandra på djupet. Kärleken växer och snart spricker jag.
Vi hör ihop.

Några rader om att vara nära. Om att höra ihop.

Ett foto publicerat av Fredrik Welander (@fredrikwelander) Okt 17, 2016 kl. 8:48 PDT

När det stormade som värst. När vågorna gick som högst. Då råkade någon vifta till så att jag ramlade överbord. Och jag sjönk snabbt ned mot botten. Hjälpte till med några hetsiga och snabba simtag. Nere på botten var det mörkt och kallt. Inget syntes. Men det gungade mindre. Efter en kort tid blev trycket på bröstet alldeles för hårt. Så jag sökte någons hand och tog mig upp igen. Och uppe på ytan hade stormen kanske inte lagt sig, men vågorna var åtminstone lite lägre. Så vi lyckades hamna på kurs igen. På väg mot det sista havet.