Hon har just gått. Och jag känner mig så tom. Det finns så mycket mer att säga, att göra. Det är som att vi aldrig riktigt hinner. En del små avsked smärtar. Liksom skaver. Igår var vi på bio tillsammans. Den blå filmen av Kieslowski. Med en fullkomligt fantastisk Juliette Binoche. Har inte sett den på tjugo år. Den här gången kändes den på ett annat sätt. Vacker och väldigt jobbig samtidigt.
Julie säger med eftertryck i en scen ordet RIEN. Hon får frågan vad hon gör och vad hon är. RIEN, säger hon med kraft. Ingenting. Hon försöker göra sig fri från sorg.
Jag känner igen det så starkt. Friheten har ett pris. Just nu är det priset oerhört högt och att försöka att leva med det är inte så lätt. Allt kommer att bli bra, men nuet och den närmaste framtiden känns väldigt utmanande. Som att dyka ned i ett kolsvart, mörkt och kallt vatten. Jag måste i för att hämta något viktigt där nere på botten. Men, jag vet inte vad som finns där i vattnet. Jag vet inte hur djupt det är eller hur länge jag måste hålla andan.
Jag vill inte ha något. Vill bara leva, i kärlek, lugn och ro. Finnas till hands för de som behöver mig, när det behöver mig. Jag ber bara om att världen utanför ska stilla sig lite.