Något som borde kännas kul och fint känns bara stressigt och jobbigt. Att så inför situationer där jag måste göra någon annan ledsen och besviken är något av det värsta jag vet. Jag har fått en högkänslighet att leva med. Det finns inga sätt för mig att INTE känna vad andra människor känner inför olika situationer när vi är i samma rum. Min magkänsla är det starkaste verktyg jag har i min kropp. Den styr nästan alla mina beslut.
När det är bra är det fantastiskt. När rörelsen är framåt/uppåt och det handlar om framtiden. När det är dåligt är det riktigt dåligt.
Just nu är jag trött på den här egenskapen. Den tar massor av energi och jag hinner inte vila ikapp. För de flesta människor är detta rent svammel. Några förstår. 2016 är ett intensivt och väldigt krävande år.
RIEN
Hon har just gått. Och jag känner mig så tom. Det finns så mycket mer att säga, att göra. Det är som att vi aldrig riktigt hinner. En del små avsked smärtar. Liksom skaver. Igår var vi på bio tillsammans. Den blå filmen av Kieslowski. Med en fullkomligt fantastisk Juliette Binoche. Har inte sett den på tjugo år. Den här gången kändes den på ett annat sätt. Vacker och väldigt jobbig samtidigt.
Julie säger med eftertryck i en scen ordet RIEN. Hon får frågan vad hon gör och vad hon är. RIEN, säger hon med kraft. Ingenting. Hon försöker göra sig fri från sorg.
Jag känner igen det så starkt. Friheten har ett pris. Just nu är det priset oerhört högt och att försöka att leva med det är inte så lätt. Allt kommer att bli bra, men nuet och den närmaste framtiden känns väldigt utmanande. Som att dyka ned i ett kolsvart, mörkt och kallt vatten. Jag måste i för att hämta något viktigt där nere på botten. Men, jag vet inte vad som finns där i vattnet. Jag vet inte hur djupt det är eller hur länge jag måste hålla andan.
Jag vill inte ha något. Vill bara leva, i kärlek, lugn och ro. Finnas till hands för de som behöver mig, när det behöver mig. Jag ber bara om att världen utanför ska stilla sig lite.
En pojke från förr är tillbaka
Gick till psykologen för första gången på två månader. Reflekterade lite över den tiden. Eller kanske mest om den senaste veckan. Som innehållit livet plus extra allt. Ett mail som skakat om mig mer än jag velat erkänna, mitt livs första kirurgiska ingrepp (blev steriliserad), insikten om att ekonomin snart är usel, nya tatueringar, skolstart och fullt ös medvetslös på jobben redan andra veckan. Plus lite annat jag inte kan skriva om. Och all idioti som fortsätter att prägla den del av världen jag lever i. Västvärldens förfall, liksom.
Kände energin liksom rinna ur mig medan jag satt där. För första gången på länge fick jag den där hjälpen att tänka klarare igen. Det gjorde mig trött. I en tid när jag egentligen behöver vara lugnare, klokare och bättre än någonsin så känner jag mig plötsligt pytteliten och rädd i ett stort mörkt och totalt oförutsägbart universum.
En pojke från förr är tillbaka igen
Han bara står där och stirrar mig rakt ned i själen
Igår ritade jag in ett antal av Håkan Hellströms allra finaste textrader på min arm. Alla i svart, utom en. Raden ”Det kommer aldrig vara över för mig” fick bli djupt blodröd. Från låten kommer också citatet här ovanför. Ungefär så känns det just nu. Jag är liten och rädd, men också jäkligt övertygad och motiverad.
Men just nu, den här fredagen är jag trött. Oändligt trött.
Stänger en dörr eller klipper av något
Det fanns en tid i livet när jag kände att jag ville bli pappa till massor av barn. Den tiden är förbi. Idag stängde jag den dörren för gott. 30 minuter hos kirurgen, två snitt, två klipp, lite brännande och några stygn.
Jag fick två fantastiska flickor tillsammans med Camilla. Mitt hjärta har inte plats för fler. Och jag har inte lust att få någon människa att äta hormoner på grund av mig. Jag borde fattat det här beslutet för länge sedan. Men, nu är det gjort.
Det stramar. Jag har lite ont. Känner mig lätt misshandlad. Allt är bra. Jag är gammal på riktigt nu. Till och med värdelös för fortplantning.
Liten
Det händer många saker. Saker som ställer till det i känslolivet. Och så lite kirurgi och nya tatueringar på det. Någon gång i livet ska jag unna mig lite rehab. Från allt som händer. Just nu känner jag mig liten. Pytteliten.
På låtsas?
Är livet på låtsas eller på riktigt?
För evigt
En kan tycka att det är klyschigt att två människor i stark förälskelse tatuerar sig med samma motiv. Eller så kan en göra det. Och liksom känna hur massor av starka känslor får en fysisk och påtaglig manifestation. Som varar för evigt.
Det känns väldigt fint.
Halvmara!
Sprang just mitt längsta pass hittills. 22 kilometer, en halvmara. Från min storebrors ställe utanför Kävesta tillbaka till Järntorget. Lugnt och fint. Det tog 2,5 timmar. Hurra!
En viktig och fin vecka
Jag har just kommit tillbaka till Örebro efter en fin vecka på resande fot tillsammans med Sara. Vi började med att gå på konsert med Tomas Andersson Wij på fina Slussens Pensionat (Orust). Sedan åkte vi söderut längs västkusten till Malmö och hängde där två nätter innan vi tog oss till makalösa Österlen och njöt av vandring och stränder. En vacker vecka på många sätt. En milstolpe i mitt liv. Jag är så tacksam för den. Fler bilder kommer.
Det är då som det stora vemodet rullar in
När jag påminns om att det inte finns några intakta bubblor av lugn, avslappning och lycka. När det där första sticket av höst letar sig in under huden. Vetskapen om att overkligheten hela tiden finns där ute och vill ta över. Att jag måste fortsätta att leva i en värld jag egentligen inte vill leva i, eftersom en annan värld faktiskt varken finns eller är möjlig.
Det är då som det stora vemodet rullar in.