Åker tillbaka till Europa. Mot bättre vetande. Det börjar bra, planets avgång försenad med minst en timme och tjugo minuter.
Människor måste få vara människor
Sylvia San Pio Resta. Hon var tjugosex år gammal. Arbetade på Carr Futures som analytiker. Kontor på nittioandra våningen i World Trade Center One. På samma kontor som sin man, John. När jag googlar om dem hittar jag berättelser om kärlek och om en familj som aldrig hann bli. En kvinna och en man bland alla andra. Två namn bland tusentals andra. De dog tillsammans. På samma plats som sextionio andra kvinnor och män på Carr Futures.
Jag såg inte hans namn idag. John Resta. Men jag såg hennes. Bland alla namnen står det Sylvia San Pio Resta and her unborn child. Det grep tag i mig. Ett tiotal andra ofödda barn gick samma öde till mötes 11 september 2001. Ett tiotal kvinnor blev inte mammor.
De dog. Liksom tusen och åter tusen har gjort under de tretton år som gått sedan 11 september 2001. I det som ibland kallas för kriget mot terrorismen. Det finns hur mycket som möjligt att tänka och skriva kring detta.
Idag blev en händelse väldigt konkret för mig. Genom alla de här namnen. De är viktiga. Namnen på de som dödas. Här och i andra delar av världen. Genom att läsa namnen och googla dem, blir våldet, hatet och hämnden så bottenlöst sorglig.
Vad är hemma?
Är det okej att leva i ett land där man inte känner sig hemma?
Den frågan har väckts i mig. Igen. Jag är i New York för första gången. Och det råkar sammanfalla med ett val till Europaparlamentet. Jag lever i en tid när Sverige är på väg att blir dummare och kallare. Europa likaså. Vid gränsen i öster står ännu dummare och kallare människor redan vid makten. I hela mitt vuxna liv har jag varit skeptisk till USA. Det finns så mycket som känns fel här. Ett ohållbart samhälle på så många sätt. Demokratiskt, miljömässigt, socialt, kulturellt, ekonomiskt….
Kanske är New York inte det riktiga USA. Men jag känner att människor får vara sig själva här. Att det är viktigt. Är det därför det känns så behagligt här? Eller är det bara ännu ett i raden av mina självbedrägerier? Åker jag verkligen hem på lördag, eller bort? Till en plats där människor lägger mer tid på att tycka och styra hur andra ska vara, än att leva själva.
New York
Är i New York. Det känns overkligt. Återkommer.
Arlanda 23 maj 17:49
Väntar in Camilla, Hanna och Ella. Det mesta är fixat. Nu ska vi mötas här på Radisson Blu och sova innan vi kliver ombord på planet som ska ta oss till New York. Jag känner mig oväntat icke-stressad i huvudet. Men magen är kört ihop sig lite. Well, dags att åka och ställa bilen på långtidsparkeringen och in till terminalen för att äta och möta upp familjen som kommer om ett par timmar med tåget.
Det ska bli fint att komma till städernas stad.
Det här med synen
Står på kontoret. Klarar av att läsa och skriva ungefär en minut i taget. Sen blir allt tårat, suddigt och smärtsamt. Det gör att allt tar längre tid. Det är tröttsamt. Egentligen känner jag att jag borde stanna upp och försöka läka detta i lugn och ro, men hinner jag?
Provsvar på torsdag. Sedan en vecka i New York. Vad händer sen med synen tro?
Här och nu
Pratade med psykologen på förmiddagen. Om det här med att jag aldrig får till det här med att leva nu istället för sen. Psykologen försöker få mig att tänka lite mer här och nu. Jag har köpt en bok. Försökt hitta ett sätt att prova olika övningar. Men lyckas inte. Hittar inte känslan i nuet. Är hela tiden i framtiden. Oftast lätt orolig.
Så därför känns det så fantastiskt att sitta här på altanen på landet. Hunden ligger vid mina fötter. Solen är på väg ned i horisonten och om någon minut eller så blir det för kallt att sitta kvar. Jag blundar. Det enda jag hör är massor av fåglar. De pratar. Eller kvittrar. På massor av olika sätt. Det är nog många olika sorters fåglar. Ljudet är klart. Bruset är borta en stund.
Här och nu.
Odlingsläget 10 maj
Vi har planterat om, dragit vattenslangar, monterat droppmunstycken, spänt upp snören och fixat, trixat samt grejat lite. Nu har tomaterna, paprikan och broccolin flyttat ut i växthuset. Men…. tyvärr krävde värmefläkten jag köpte trefas, så i natt värmer vi växterna med värmeljus och hoppas på det bästa. Har inte kunnat testa den soldrivna vattenpumpen heller. Varför? Ingen sol.
I morgon sätter vi potatis, purjolök och kanske några morötter. Kämpa!
Flyktcellerna
Flyktcellerna i min kropp jobbar för fullt. Det var några år sedan sist, men nu är de i full aktivitet igen. Är uppgiven. Hinner inte med. Och bombas av intryck och känslor från läsning, bilder och klipp som handlar om nazister, rasister, fascister, besserwissers och allehanda människor som tycker att Sverige var bättre förr och borde backa, stänga och låsa. Som tycker att flickor ska vara sexiga, unga kvinnor ska knullas och kärringar ska hållas kort. Samtidigt som de högsta ledarna inte säger något för att inte lova eller vara för tydliga.
Jag klarar inte av att leva i ett sådant klimat. Alltså jobbar flyktlängtan i mig. Värdelöst.
Odlingsläget 4 maj
Jag visst inte riktigt om det skulle komma upp något, när jag satte de där fröerna för snart två månader sedan. Nu har de snart tagit över hela fönstret i vardagsrummet, och det är ett stoooort fönster. Nåväl, växthuset är klart för inflyttning. Om nu bara frosten håller sig borta i veckan så planterar vi ut de här tomaterna, paprikorna och den ensamma broccolin nästa helg. Tillsammans med potatis, morötter och olika lökar. Kämpa!
