Läser i DN om en dom mot två män som våldtagit en flicka på en fest. Inte första gången jag läser om detta, men den här gången handlar det om en flicka som har diabetes. Som på grund av sin sjukdom hamnar i ett hjälplöst tillstånd. Ett tillstånd som två unga män tycker är ett utmärkt läge att utnyttja till något helt oförståeligt och oförlåtligt. Så det borde nog handlar mer om dem. Två medmänniskor som tycker att en lealös, hjälplös, avtuppad, försvarslös [plats för valfri egen synonym] ung flicka är ett utmärkt tillfälle att utnyttja för att tillfredsställa något oförståeligt begär eller hat.
Domen? Jag citerar DN:
”Den yngre mannen döms till villkorlig dom och 80 dagsböter för sexuellt tvång. Den andre döms för barnpornografibrott och utnyttjande av barn för sexuell posering till villkorlig dom och 50 dagsböter. Bägge är tidigare ostraffade. Flickan tilldöms skadestånd på 50.000 respektive 5.000 kronor för kränkning, sveda och värk.”
Jag exploderar. Eller imploderar. En domstol i Sverige lämnar ett dubbelt kvitto till mina barn. Ni är en liten minoritet som samhället inte värderar alls. I dubbel bemärkelse. Först för att ni är flickor/kvinnor. Sen för att ni har diabetes. Jag har inte hunnit stiga upp ur sängen den här morgonen och tappar lusten att göra det. Det här är något jag måste prata med mina flickor om så snart jag kommit på hur jag ska förklara det.
Så jag måste tänka.
Sedan mitt stora barn fick sin diagnos för drygt tio år sedan har jag oroat mig hela tiden. Ett stort orosmoln har varit tonårstiden, alkoholdebuten och festandet. Kombinationen diabetes och alkohol är ganska dålig och jag har projicerat bilder på akututryckningar och livsuppehållande åtgärder. Men så har det inte blivit. Mitt stora barn, som fyller 18 i sommar, har inte levt upp till mina förhågor. Hon är klokare än så.
Men nu har vi fått ett annat samtalsämne.
Jag vill ta mina barn och fly. Till en annan plats där män inte får ta för sig av hjälplösa kvinnor. Där kvinnor är lika mycket värda som män. Där diabetes (och andra sjukdomar, symptom och tillstånd) inte ger oss män ett frikort till att göra vad vi vill med kvinnor och barn. Finns den platsen?
Det kanske är dumt att skriva saker i affekt. Men jag måste eftersom jag just den här morgonen går till kontoret med en känsla av total hopplöshet i magen. Som jag läser den här domen blir det ju fritt fram för mig att penetrera en avsvimmad kvinna på torget. Eller ett trafikskadat barn på ett övergångsställe. Varför inte en förlamad medmänniska som omöjligen kan försvara sig.
Som mina barn när de får ett tillräckligt lågt blodsocker. Eller hamnar i insulinkoma.
Jag ger upp på juridiken och lagstiftarna nu. De klarar inte den här utmaningen. Mina döttrar kommer i lagens mening att vara mindre värda. Därför ber jag er som har söner. Eller nej, jag kräver: PRATA MED ERA SÖNER OM TJEJER OCH KVINNORS RÄTTIGHETER. ATT DE RÄTTIGHETERNA ÄR PRECIS SAMMA SOM ERA SÖNERS. TALA OM FÖR ERA SÖNER ATT GE FULLSTÄNDIGT FAN I ATT VÅLDTA OCH UTNYTTJA TJEJER OCH KVINNOR, ÄVEN NÄR DE ÄR AVSVIMMADE ELLER HJÄLPLÖSA PÅ ANNAT SÄTT.
Det är ni som har söner som kan förändra det här. Pappornas ansvar är tungt. Liksom mammornas. Vi har alla ett ansvar. En ung flicka med diabetes har vi svikit rejält nu. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag ska prata med mina döttrar på ett klokt sätt om detta?
Hur kan jag ens prata om att mina barn är sjuka när det är två uppenbart sjuka unga män det borde handla om? Och ett obotligt sjukt rättssystem.
