En trettonårig flicka. Ett tåg och ett liv som tar slut av helt fel anledning. Jag har just tittat på hennes videobloggar. Läst tråden på Flashback. Sett de påstådda mobbarnas namn. Läst om BUP, skärningar, ätstörningar, skilsmässa, alkohol. Tittar på hennes videobloggar igen. Anar att tjejen blivit sexuellt utnyttjad, filmad/fotograferad och utpressad. Någon och några utnyttjade en ung flicka som inte kunde försvara sig. Det kostade henne livet. Men, det kommer också förstöra många andra liv. De som nu jagas och kommer hängas ut. Öga för öga, tand för tand.
Det gör ont. Ansvaret ligger tungt på dig. På mig. Barnen gör som vi gör.
Mobbing är en del av vår kultur. Minst lika mycket som Den blomstertid nu kommer. Men, sluta prata om näthat. Det enda som är nytt är att mobbarna och förövarna följer med hela tiden. Inte bara i skolan. De är med i mobilen. På skärmen. Men det är samma gamla hat. Samma gamla syn på att människor måste slå sig fram på andras bekostnad för att överleva. De här förbannade jämförelserna oss emellan. Vem kröp först, fick tänder först, lärde sig läsa först, fick bäst betyg, bäst jobb, högst lön, finast förtroendeuppdrag, flest röster och så vidare.
De svagaste. Flickorna och pojkarna och mammorna och papporna som inte orkar. De har inte en chans. Eftersom det är de människorna vi jämför oss emot. Får egen framgång vs. deras olycka. Vi och dom.
Hon hette Linn. Hon var värd lika mycket som du, som jag och som mina barn. Idag borde alla Sveriges ungdomar, föräldrar och andra titta på hennes videobloggar istället för att blunda. Snart kommer hennes digitala fotspår vara utsuddade. Det är nu hon lär oss något om vi tittar.
Jag vet inte vad jag lär mig av det här. Det gör bara galet ont i hela kroppen. Känns hopplöst. Jag vill hämta mina barn, krama om dem och fly. Efter den här morgonen känns allt jag gör meningslöst. Allt utom att vara pappa.