Jag tog en lunchpromenad i solen. Skönt. Gick den dryga kilometern till Hälls på Olaigatan där jag tog en dubbel espresso under ett porträtt av kungaparet innan jag gick hem igen. Såg mig omkring, tog bilder och funderade på den utglesade staden. På sprawl. Vad som händer när pengarna, människorna, passionen, resurserna och viljan att ha det fint omkring sig flyttar ut i stadens villaområden. Jag har sett det på nära håll de senaste tio åren. I Södra Stockholm. Jag ser också tecken under dagens lunchpromenad. Tecken på att de delar av staden vi delar, de som är våra gemensamma, inte längre prioriteras lika mycket. Att varenda enskild liten tomtplätt ute i villamattan tar mer tid, energi och kärlek i anspråk. Eftersom det är där staden växer mest.
Jag tror att vi som bor i staden måste ställa högre krav. Och vara beredda att bidra mer till stadens utveckling. Det är inte bara min tomt, min port eller min trottoar som är viktig. Fimpen du trampar ned utanför min port. Kisset du släpper ut på min fasad. Hamburgeromslaget du släpper i min park. Staden är inte din soptipp. Den är min trädgård.
Vårt gemensamma rum.
Jag tror på Örebro. Åh, vad jag tror på den här staden. Här finns fantastiska förutsättningar. Så länge kreativa, sköna, levande och helt vanliga kvinnor, män och barn fyller staden med liv. Dygnets alla timmar. Inte bara under kontorstid, turistsäsong och helgfestandet. Vi gör det hela tiden istället. Om och om igen. Eftersom det liksom blir skönare så.
Reclaim the city.