Den här bloggen är minst sagt döende. Just nu bloggar jag om flytt och livsbyte på na.se. Känns inte som att jag kommer återuppta det egna egobloggandet igen. Möjligen någon form av mer genomtänkta texter när jag kommer igång med mitt eget företagande på allvar i höst. Oklart. Snacka helst med mig på Facebook, twitter eller Google+ istället.
Åh vad vi grät
Åh vad vi grät. Nästan hela tiden, jag allra mest när fjärilen flög ett varv runt flickan och hon grät efter pappa. Bakom solglasögonen rann tårarna. Hon bredvid mig satt och hulkade. Snart också barnen i baksätet. Någonstans på vägen mellan Arboga och Eskilstuna.
Vi lyssnade på Monika Nyströms sommarprat idag. Så känslosamt och sorgligt, men ändå hoppingivande. Jag blev alldeles tagen. På sin korta stund lyckades hon sammanfatta varför tiden är så viktig. Att livet kan förändras och allt bli svart. Innan något nytt händer.
Tankarna på mannen som plötsligt fick cancer och inte fick se sina barn växa upp fick mig att tappa fotfästet i bilen för en kort sekund. Tankarna på barnen som förlorade sin pappa. Jag vill inte att det ska hända mig. Jag älskar mina barn så hårt att det gör ont. Ofta. Men jag visar det inte på det sätt jag vill. Av helt fel anledningar.
Åh vad vi grät. Men vad viktigt det var att jag fick höra det här just nu. De här sista veckornas slit blir lättare. Avslutningen av det ohållbara livet utan tid och utan energi. Det är dags att stänga igen det. Låsa och kasta bort nyckeln. Livet är för kort och för viktigt. Mina barn förtjänar mer. Jag gör det. Mina syskon, föräldrar. Alla. Den senaste veckan har åter kastat om världen och fått mig att förstå varför det är så viktigt att jag gör den här förändringen.
Jag vill leva med mina barn och de jag älskar här och nu. Inte senare.
Fjärilen flög från rum till rum. Min dotter sprang efter den och ropade: Pappa!
Fjärilen flög runt i huset. Landade ibland, och vid ett tillfälle satte den sig rakt i min dotters öppna hand. Efter en stund öppnade jag ett fönster och sa att vi skulle släppa ut den. Då flög fjärilen ett tydligt varv runt min lilla flicka och sen ut igenom fönstret. Min dotter stannade upp, tittade efter den och ropade: Men jag vill ju vara med pappa! Sen sprang hon i min famn och började gråta.
Åh vad ont det gjorde att lyssna på det här. Ett uppvaknande, en påminnelse. Life ain’t no rehearsal. Fint.
Fatta det ofattbara
En man mördar kallt och metodiskt i Oslo. Ganska många andra av oss blir djupt berörda. Visar känslor på olika sätt. Många undrar hur, var, varför och massor av annat. Ofattbart är ett vanligt ord.
Men, det är inte ofattbart. Inte alls, tänker jag. Tvärtom, det är ganska lätt att fatta. Mördaren, terroristen, gärningsmannen – Anders – har nämligen beskrivit sitt motiv. Det finns i ett omfattande dokument. Jag har läst igenom delar av det. Känner igen det mesta av innehållet från andra dokument som sprids av människor som ogillar mångfald, socialism, islam och annat.
Skillnaden är förstås vad Anders valde att göra. Han valde att mörda. Tog sig rätten att gå ut i krig mot världen. Tog livet av många andra människor för att uppnå ett politiskt mål och sprida sin idé. Varför? Rimligtvis för att försöka förändra världen på ett sätt som han trodde på. Galet? Mördandet, absolut. Oförlåtligt? I min värld, ja. Men, det är viktigt att komma ihåg att det Anders gjorde tyvärr inte är något unikt. Det händer dagligen. Människor vill något. Gör det utan att ta hänsyn till att några andra kanske inte vill samma sak. Som när länder förklarar varandra krig på grund av naturresurser. När en självmordsbombare utlöser sin laddning. När en samling unga män i fotbollströjor slår och sparkar en annan man i en annan tröja, trots att ingen av dem egentligen bryr sig om fotboll. När en man tvingar till sig sex i en lägenhet någonstans i Sverige. Eller något annat.
Det är tyvärr inte ofattbart. Snarast ett normalt sätt som vi människor fungerar när vi låter oss ledas av andra istället för att tänka själva. I chocken och det känslomässiga vågsvallet efter de här fruktansvärda dåden har jag noterat människor i mina flöden på facebook och twitter som:
- hatar och hetsar mot SVT för den usla bevakningen av det hemska i Oslo
- bannar människor som inte skrev att de sörjde utan fortsatte skriva sina vanliga uppdateringar
- bannar människor som inte klär sin profilbild i den norska flaggan
- först hatar muslimska terrorister och senare den ensamma norske terroristen
Det är just detta som är problemet, tänker jag. Att ganska många av oss människor har alldeles för lätt för att ta ställning mot. Mot andra människor, mot företeelser, företag, politiska partier, fotbollslag eller vad som helst. Vi sluter oss samman i led och grupper som tar ställning mot andra led och grupper. Motstånd, hets och hat är lätt, särskilt när vi gör det tillsammans mot andra. Tänk om fler av oss valde att vara för något istället. Valde att bejaka. Bjöd in istället för att döma ut.
Anders var mot. Ganska tydligt. Han tog all sin motvilja och sitt motstånd och mördade skoningslöst och kyligt. Det skulle de allra flesta av oss aldrig ens drömma om att göra. Därför finns det ingen poäng i att ta ställning mot våldet, dumheten, Anders, främlingsfientligheten och galenskapen. Jag utgår ifrån att du, liksom jag, är mot sådant. Det är liksom självklart.
Jag vill vara för istället. För kärlek, respekt, öppenhet, mångfald, demokrati, engagemang, jämlikhet, jämställdhet och tron på att jag är bra – liksom du. Jag vill leva ett bra liv där jag tar hänsyn till andra samtidigt som jag utvecklas och växer. Jag vill prata med andra. Byta kunskap, känslor och erfarenhet. Jag vill göra det utan flaggor. Utan partisymboler, logotyper och slagord. För jag är bara en människa. Som ingen annan kan ta som gisslan och förminska till ett argument för sin idé. Jag tar ansvar för mitt sätt att tänka, vara och göra. Vill låta dig ta ansvar för ditt. De gånger du inte tycker, är eller gör som jag tänker jag respektera dig. Inte naivt och dumt, men med respekt för dig som människa. Det enda jag kräver är samma respekt tillbaka.
Jag tänker inte bli medlem. Inte klä min profilbild i en flagga, ett band eller något annat. Ingen annan talar för mig, tack. Det gör jag själv. Mina känslor trivs inte i grupp. Men, för dig som tycker att det är ett bra sätt att agera är det förstås både viktigt och bra. Vi fungerar olika.
Det som hände i fredags var hemskt. Vidrigt och fruktansvärt. Men, inte ofattbart. Så länge som en majoritet av de människor som påverkar vår världs utveckling gör det genom att vara motståndare till olika saker snarare än förespråkare för bättre saker är det tyvärr sådana här saker som händer. Som att en förvirrad ung människa låter sig inspireras av andra och odlar ett hat under många år som slutar i att han begår handlingar som i all sin vidrighet ändå framstår ett resultat av ett logiskt och stringent tänkande. Ett tänkande baserat på hat och motstånd.
Jag är trött på fördömanden och uteslutning. Nu om någonsin är det dags att bjuda in. Öppna dörren och prata. Tydligen går det runt uppmaningar just nu till journalister att inte rapportera vad Anders (terroristen och mördaren i Norge) kommer anföra när han ställs inför rätten. Argumenten ska vara att hans idéer inte ska få större spridning. Det är knasigt att argumentera så.
Det hemska försvinner inte för att jag blundar. Jag vill veta. Försöka förstå. Människor med konstiga idéer – fundamentalister i alla riktningar (politiska, religiösa, idéburna) – försvinner inte för att jag låtsas att de inte finns. Först när jag försöker förstå kan jag möta de här människorna. Diskutera. Visa respekt för att deras åsikter finns. Jag är inte mer värd bara för att jag tror på det jag tror på.
Ta ett djupt andetag. Läs FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Börja ta ställning för. Människor. Jag tror att det ofattbara blir lättare att fatta om jag lyssnar och respekterar. Innan jag försöker påverka och övertyga.
Men, först en tyst minut för de oskyldiga offren. 12:00 idag.