SAAB gör fina bilar, okej. Men de säljer inte. Företaget har inte varit lönsamt på många år. Borde försvunnit för länge sen. Men av skäl som jag inte kan koka ned till något annat än nationalistisk industriromantik, dumhet och nostalgi finns företaget fortfarande kvar. Tack vare att utländska lycksökare från länder som USA, Holland och Kina lyckas så dunster i tillräckligt mångas ögon för att produktionen av bilar som ingen vill ha ska fortsätta. Eller vänta, sedan ett kvartal produceras ju inte ens bilar. Bara tomma ord.
Nu verkar det slutgiltigt vara kört. Underleverantörerna får inte betalt. Inte heller de anställda. Och sedan början av april har det inte gjorts någon bil i Trollhättan.
Nu börjar en del mindre sluga män, faktiskt uteslutande män, ropa på regeringen igen. Det är lite oklart vad de vill. Kanske att staten ska köpa SAAB och göra bilar ingen vill ha. För dina och mina skattepengar. Kanske något annat. Hur som helst framstår herrar som motormannen Robert Collin, socialdemokratmannen Håkan Juholt och fackmannen Stefan Löfvén som rätt imbecilla just nu.
Inse fakta. Det är över. Sluta ta billiga poäng på nostalgi, nationalism och industriromantik. Sluta lura i de stackars människorna i Trollhättan att det finns hopp.
Uppmaningen är rätt enkel från min sida. Är du anställd av SAAB? Kräv dina lön. Begär företaget i konkurs. Vill du rädda SAAB? Köp en bil. Men om du föreslår att mina skattepengar ska gå till att rädda en produkt som inte säljer får du rött kort. Då rekommenderar jag att du flyttar till Nordkorea. Alternativt läser på lite om den grekiska ekonomin.
Hårt? Cyniskt? Ja, kanske. Men inse att vi inte kan leva på låtsas. Livet är på riktigt och ibland är det förjävligt. Hade rätt människor insett och agerat utifrån detta för tio år sedan hade Trollhättan sett annorlunda ut idag. Då hade människor levt i verkligheten istället för i en dålig saga.
Vad hände förresten med den produktionsfärdiga el-SAABen jag fick åka i under Almedalsveckan 2009?
v.i.l.a.
Jag kan inte ens komma på när jag vilade ut senast. Rensade huvudet. Slappnade av. Jävelhösten blev helvetesvintern blev stressvåren och jobba-jobba-jobba-sommaren. Idag satt jag en timme hos en psykolog på BUP för att inleda en process där vi ska hjälpa stora barnet att lära sig hantera sin spindelfobi. Eller bli av med den.
Jag kände att jag ville prata med psykologen om helt andra saker. Innan min hjärna brinner upp. Innan mitt bröst imploderar.
Det blir ingen vila i sommar heller. Förhoppningsvis kan jag ta igen det under hösten.
En nationaldag värd att fira?
Jag passerar Göteborg C på väg från Tyskland hem till Stockholm. Här och var ser jag människor som bär på små pappersflaggor. Gula och blå. Det är den svenska flaggan. Idag råkar det nämligen vara Sveriges nationaldag.
Ser också på Facebook att en del av mina vänner bytt sin profilbild mot en svensk flagga dagen till ära. Ännu fler beskriver sitt sätt att fira. Jag börjar fundera, vad är det vi firar egentligen? Googlar och hittar följande på Wikipedia:
”Nationaldagen firas till minne av dagen då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung 1523. Även 1809 års regeringsform (som gällde fram till ikraftträdandet av den nuvarande 1974 års regeringsform) utfärdades den 6 juni.”
Hm. Känns piggt och modernt? Nej. Nationaldagar gör ju inte det. Men, jag är inte den som tänker peka finger. Alla dagar som människor firar är bra dagar. Vi borde fira mycket oftare.
Läser en artikel i form av ett bildspel på DN.se där en hel massa människor berättar om vad de tycker vi firar. Men hittar inget unikt för Sverige. Naturupplevelser, demokrati och ordning och reda finns lite överallt i världen. God mat också.
Jag förstår att människor uppskattar dessa saker. Det gör jag med. På samma sätt förstår jag att människor tycker om platsen de valt att bo på och sina minnen av denna. Men jag kan inte förstå varför jag förväntas fira att jag är svensk. Nationalstaten och firandet av denna känns inte särskilt piggt. Mer som en utvecklingshämmade faktor. Som delar in världen och oss människor som bor i den. Skapar vi och dom. Om och om igen. Gränser, murar och barriärer. Jag känner inte något speciellt för min svenskhet. Vet inte ens vad den skulle bestå av..
Men, efter ett tag kommer jag på vad jag tycker är bäst med Sverige. Att det är ett stort land. Där det finns plats för många fler. Vi kan växa tiofalt utan att bli trångbodda. Då skulle avstånden krympa. Tillväxten kunna göras hållbar.
Jag är på väg hem från ett land som är något mindre än Sverige till ytan, men som har tio gånger fler invånare. Där finns en mångfald som känns bra. Tänk om fler människor i världen ville flytta till Sverige. Om vi var mer attraktiva för människor från hela världen. Inte bara våra närmaste grannar.
Det skulle vara värt att fira.