Före (planering):
Jobba i egna studion ett par dagar. Åka skidor med stora barnet i slutet av veckan. En lugn och behaglig vecka där jag skulle passat på att klara av en del gamla grejer som ligger och väntar.
Efter (utfall):
Kräskjuka barn. Inte jobbat en sekund. Nu ett barn som vägrar äta annat än godis. Som skulle behöva dropp istället och en omstart. Och ett barn som säger att det är perfekt skidväder på fredag. Den enda dag jag kan jobba den här veckan. Mailen från lönerarbetet meddelar mig om att högarna av saker som måste fixas växer snabbt.
Konsekvens:
Jag blir galen. Hur fan kan jag leva så här? I mitt liv finns det inte utrymme för sjukdom. Ändå lever jag med den 24 timmar om dygnet. Well, jag hoppas lilla barnet börjar äta och blir stabil. Då kan jag åka skidor med stora barnet på fredag. Sen har jag ju hela helgen på mig att göra veckans lugna arbete.
Rop på hjälp? Nej. Det stadiet är passerat sedan länge. Där här är mest ångest som pyser ut ändå.
Jag kanske behöver lite dropp också. Psykodropp.