Sverige botas inte med smartness

Just nu tävlar hela Sveriges intellektuella elit i om att smartast och bäst dra ned Jimmie Åkessons brallor. Jimmie är partiledare för Sverigedemokraterna. Ett parti som med all säkerhet kommer in i Sveriges riksdag efter valet nästa år.
På något sätt är det viktigt att brallorna dras ned. Men risken är att de som gör det nöjer sig där. Efter en intellektuell knock. Problemet, som jag ser det, är dock mycket större. Jag tror inte att rationella och logiska argument får de människor som röstar på Sverigedemokraterna att ändra åsikt. Xenofobi bygger ju liksom på dumhet från början. Sverigedemokraterna behöver inte vara logiska. Det är inte det deras väljare vill ha.
Deras väljare kommer från ett land som är byggt på lokaltidningsbesvikelser, bitterhet, uppgivenhet och proppmättnad. Delar av Sverige som ser sin storhetstid på industrimuseer, hembygdsgårdar och gamla vykort. Delar av landet som förlorat de flesta grundläggande förutsättningar för ett gott liv. Där människor behöver någon att skylla på. Någon att vara rädd för. En fiende. Eftersom de inte orkar vara bittra på sina egna beslut.
Bitterhet botas knappast med übercool storstads-smartness. Bitterhet botas nog bäst med respekt och kärlek. Men, kan vi lära oss att respektera Jimmie och hans väljare? Det måste vi. De har också rätt att finnas och tycka. Det betyder dock inte att vi ska avhålla oss ifrån att visa att dumhet är just dumhet.
Jag vet inte hur, tror nog inte ens att det går, de etablerade partierna ska göra för att få så många röster själva att det inte räcker till Sverigedemokraterna. Och kanske är det just där problemet ligger.
De etablerade partierna har inget att komma med längre. De partier som säger sig vilja förändra den värld vi lever i just nu har kommit med samma argument sedan ångmaskinens dagar. Jag tror det är något nytt som efterfrågas. Och i Sverigedemokraternas land är det partiet det enda nya. Som verkligen vill förändra något.
Där ligger den stora sorgen med hela den här grejen. Som alldeles för få reflekterar över. Att det bara är en minoritet av Sverige som har förutsättningar för att vara , eller vill vara, en del av världen. Tack vare den politik som byggde och raserade landet. På en och samma gång.
Nu gör vi det igen. Lite snabbare och lite effektivare. Men, i själva verket blir resultatet detsamma. Utanförskap, underdogkänsla och revanschlust. Riktat åt helt fel håll. Genom att mobba ut de här människorna på grund av deras idioti sänker vi oss till deras nivå. Genom att döma ut deras vi-och-dom skapar vi ett annat vi och dom. Det är korkat. Bjud in dem istället. Låt dem tala till punkt. Igen, och igen. Ställ vänliga frågor, be dem förklara tydligare. Låt dem tala till punkt. Igen. Igen. Igen.  Till slut kommer de höra sig själva. Och inse att det de säger är det dummaste någon sagt på mycket, mycket länge. Det kommer få dem att rodna hela vägen in till märgen.
Utan att mobben behövde dra ned brallorna på någon.