Jag är med på ett fotoforum. Ett forum som just nu har lite växtvärk. Det här forumet har vuxit enormt på några år. Stämningen har varit lite skönt trevlig och inriktningen har var myspys. Fotografer har hjälpt varandra med tips och råd. Främst när det gäller utrustning och exponeringsteknik, men även lite när det gäller bildkritik. Alla har blivit bättre och bättre, typ.
Nu börjar vi tänja på gränserna. En del fotografer har börjat visa bilder som tidigare inte funnits. Plötsligt är det inte bara bilder på natur, djur och söta barn längre. Även lite mer mörka bilder letar sig in. Bilder på sjuka människor. Svärtat. Livets baksida. Vilket är jobbigt för en del medlemmar på forumet. Fullt förståeligt. Samhället är jobbigt. Inte minst vetskapen om att vi skiter i de som faller utanför det vi kallar normalt beteende.
På forumet börjar vi diskutera om den här typen av bilder hör hemma på vårt mysiga forum. Det gör mig lite ledsen. För den här typen av självcensur är inget annat än förtryck. Våra förfäder låste in handikappade i källaren. Brände fritänkare på bål. Avrättade homosexuella. Idag vill vi blunda när det blir för jobbigt. Om ingen publicerar bilder på anorektiska så försvinner problemet.
Självcensuren är det nya förtrycket. Om någon bryter mot TV4-estetiken börjar andra genast ropa på censur. Vi vill inte se. För om vi ser förstår vi att samhället i själva verket inte utvecklats särskilt mycket.
Och det gör nog lite ont i oss alla.