Jag är så in i helvete trött på människor som underpresterar systematiskt. Lika trött på undermåliga tjänster och varor. Sverige är ett mentalt U-land fullt av proppmätta människor.
Jag vill börja om. På en bättre plats.
(skrivet i emfas efter 24 timmar i Uppsala. Just sittandes i ett sunkigt lekland som knappt gick att hitta. Människorna runt om i lokalen ser ut som en uppsättning celler. Inget mer.)
Ibland ruttnar jag helt. När jag ser klart och tydligt hur människor inte gör sitt bästa. När jag betalar dem för en halvhjärtad insats. Eller när jag ser människor dröna runt utan riktning. Då blir jag frustrerad. Då känns det som om jag simmar motströms i en flod av hudfärgade barbafigurer som inte kan förändra sig till något annat än oformliga varelser med öppna munnar som glosögt stirrar framför sig.
Då känns det verkligen som att samhället blir allt dummare. Som om det enda människor vill ha är skit. Billigast skit vinner. Ju mer ointressant desto bättre. Stick inte ut, stick inte upp. Be inte om för mycket. Ifrågasätt inte…
Jag hör hur säkringen i mig brister och min tidsinställning börjar ticka nedåt. Mot explosionen.
Jag är ingen snobb men jag förväntar mig att människor jag betalar för en vara eller tjänst ska anstränga sig lite. Jag betalar nämligen inte för skit.