Några minuter efter tio nu ikväll lämnar jag Ella och Camilla på avdelning B88 på det stora sjukhuset i Huddinge. Vandrar mot garaget genom ett nästan helt stilla sjukhus. Korridorena som brukar myllra av liv är helt öde.
Detta har hänt:
Strax efter klockan sex på kvällen håller Ella på att krascha. Hon har slutat äta och dricka och efter två dygn nästan helt utan mat och dryck har hennes kropp fått nog. Det går förhållandevis raskt igenom akuten på HS eftersom hon när vi åker inte varit över 4,0 mmol på en timme. Hon vägrar till och med peta i sig Dextrosol, vilket är en katastrof. Men tack vare att vi lyckas lura i henne ett par hallonbåtar stiger blodsockret och hon håller sig vid medvetande. Nu blir hon kvar på sjukhuset över natten åtminstone, tillsammans med Camilla. De ska sätta närings- och insulindropp på henne. Sedan väntar lungröntgen nån gång under natten/morgonen eftersom läkaren tyckte hon lät dålig på ena lungan.
Således kommer den senaste veckans symtom med magont, feber, krupphosta och matvägran att börja nystas upp på riktigt nu. Vad är det för elakt virus som bosatt sig i hennes system? Har hon fått lunginflammation? Varför kräks hon? Kommer hennes feber att brytas efter fyra dygn?
Förhoppningsvis stabiliseras hon snabbt. Jag vill ha henne hemma med resten av familjen under den spillra av julen som är kvar. Men oavsett vad som händer känner jag mig trygg och lugn. Hon är tillsammans med sin mamma. Under beskydd av världens bästa sjukhusänglar. Både med och utan vingar.
I morgon är jag tidigt på sjukhuset.