Månad: december 2007

Julfirandet i bild. Två sängar, fem virussmittade människor.

Blodsockret har stabiliserats med hjälp av droppet. Lunginflammationen har börjat läka med hjälp av antibiotika. Ketonerna (svältsyrorna) i hennes blod har neutraliserats. Det enda som fattas nu är att hon blir hungrig och börjar äta igen. Idag har hon faktiskt mumsat i sig en glass och ett par Risifrutti. Doktor Svante har sagt att vi ska prova att koppla ur droppet i morgon. Äter hon mer då och får tillbaka ännu lite mer färg i ansiktet kan vi med lite god vilja få åka hem redan i morgon.
Annars får vi stanna kvar hos de fantastiska människorna på B88 ett tag till.

Ella har varit lite hängigare nu på förmiddagen, igen. Äter och dricker dåligt. Hostar fortfarande. Blodsockret hålls stabilt med hjälp av dropp (glukos och insulin) med jag har en känsla av att varken hon eller vi kommer vara redo för hemfärd idag heller. Penicillinkuren är dock påbörjad. Just nu väntar vi på ronden och att Ellas diabetesdoktor – doktor Svante – ska komma förbi.
Resten av familjen, dvs Camilla, Hanna och jag själv, har också tagit del av viruset.

Diagnosen är ställd. Ella har lunginflammation. Nu väntar tio dagars penicillin. Men först en natt till på sjukhuset för att blodsockret ska bli stabilt och vi vet att Ella äter och dricker igen. Idag har hon med förhållandevis god aptit mumsat i sig nästan två mackor, två potatisar och ett äpple, samtidigt som hon druckit en halv festis. Inte så mycket, men mer än de senaste dagarna. Svältsyrorna är på väg ut ur kroppen och i samma takt stiger aptiten.
Mellan varven tvingar vi i henne medikamenter för att göra det lättare för henne att andas. Då får hon panik. Annars trivs vi ganska bra här. B88 är liksom ett skönt ställe att vara på. De tar hand om oss bra. Det är andra gången för Ella och tredje för mig. Så vi är lite kändisar.
Intressant kombination förresten, diabetes och lunginflammation. En erfarenhet rikare.

Några minuter efter tio nu ikväll lämnar jag Ella och Camilla på avdelning B88 på det stora sjukhuset i Huddinge. Vandrar mot garaget genom ett nästan helt stilla sjukhus. Korridorena som brukar myllra av liv är helt öde.
Detta har hänt:
Strax efter klockan sex på kvällen håller Ella på att krascha. Hon har slutat äta och dricka och efter två dygn nästan helt utan mat och dryck har hennes kropp fått nog. Det går förhållandevis raskt igenom akuten på HS eftersom hon när vi åker inte varit över 4,0 mmol på en timme. Hon vägrar till och med peta i sig Dextrosol, vilket är en katastrof. Men tack vare att vi lyckas lura i henne ett par hallonbåtar stiger blodsockret och hon håller sig vid medvetande. Nu blir hon kvar på sjukhuset över natten åtminstone, tillsammans med Camilla. De ska sätta närings- och insulindropp på henne. Sedan väntar lungröntgen nån gång under natten/morgonen eftersom läkaren tyckte hon lät dålig på ena lungan.
Således kommer den senaste veckans symtom med magont, feber, krupphosta och matvägran att börja nystas upp på riktigt nu. Vad är det för elakt virus som bosatt sig i hennes system? Har hon fått lunginflammation? Varför kräks hon? Kommer hennes feber att brytas efter fyra dygn?
Förhoppningsvis stabiliseras hon snabbt. Jag vill ha henne hemma med resten av familjen under den spillra av julen som är kvar. Men oavsett vad som händer känner jag mig trygg och lugn. Hon är tillsammans med sin mamma. Under beskydd av världens bästa sjukhusänglar. Både med och utan vingar.
I morgon är jag tidigt på sjukhuset.

Till slut hamnar vi här ändå. Närakuten. Tillsammans med det övriga avskrädet sjukvården helst inte vill ta emot. En sorglig plats med väntrum breddfyllda av inbillat sjuka och riktigt sjuka. Gamla och unga. Uttröttad personal och bistra väktare. AT-läkare som fått ta skitpassen i julschemat.
Ella sänka är låg. Vi går hem med recept på hostmedicin.