Månad: november 2007

Efter ett ymnigt snöfall på Södertörn häromdagen fastnade tusentalet pendlare i trafiken. Varför? Jo, för att vägen mellan Stockholm och Nynäshamn är väldigt smal och när en hel massa lastbilar och bussar med dåliga däck körde fast korkade vägen snabbt igen av bilar vilket gjorde att den av Vägverket upphandlade entreprenören som ansvarar för att vägen är farbar också fastnade i köer istället för att ploga och salta vägen. Samma entreprenör som ville ha minst betalt för att utföra uppdraget och därför kommit överens med Vägverket om långa utryckningstider vid snöfall…
Som ett brev på posten har nu oerhört många människor reagerat mot detta. Inte minst med tanke på att en hel del av de som satt fast i kaoset gjorde det till långt in på natten. Nu gnälls det och skälls. Staten prioriterar fel. Utländska chaufförer är klåpare. Vägen är för smal. Alla har rätt, men dessvärre har alla också fel.
Jag är trött på den här typen av gnäll. Eftersom jag jobbat åt det offentliga ganska många år nu vill jag ge min bild av hur bräckligt vårt samhällsbygge är idag. Det finns en ganska enkel tråd att följa här:

1. Ingen politiker idag – oavsett om hon eller han fattar beslut i kommun, ett landsting eller riksdag – skulle våga ta en ökad kostnad för en offentlig utgift. Anledningen är enkel, politiker vet att de måste satsa på att vinna nästa val och då är det omöjligt att fatta beslut som gör det offentliga dyrare. Varför? Jo, för att ingen vill ha högre skatt och därmed kan inte det offentliga få mer pengar att röra sig med. Enkel ekvation. Den som erbjuder mest i plånboken vinner val.
2. Ingen tjänsteman vågar bereda beslut som innebär högre kostnader. Varför? Se ovan.

Det här är idag inte ens en levande diskussion. Alla offentligt anställda lever i en verklighet där inget får bli dyrare. Tvärtom, vi har blivit experter på att trolla med knäna och utföra mer arbete till en lägre kostnad med allt färre kollegor. Städerskan på sjukhuset är anställd av det företag som vill ha minst betalt för att göra jobbet. Han som sitter i maskinen som ska skotta min gatstump fick jobbet för att han knappt tjänar något på affären. Medicinen som mina barn får är den som kostar minst. Allt blir dyrare och allt fler tjänster som varit offentliga blir privata, men det offentliga som ska köpa dessa nyprivata tjänster får inte mer pengar att handla för. Självklart finns det en baksida. Vi klarar av att upprätthålla den svenska vardagen, men så fort något oförutsett eller extraordinärt inträffar är vi avklädda. Det finns inga marginaler längre. Och den lojalitet som tidigare fanns hos de offentligt anställda försvann när jobben blev privata och tjänsteföretagen anställde personal på minimilön.
Alltså räcker det med lite snö, en smal väg och några fordon med för dåliga däck för att lamslå delar av vårt samhälle. Om du tycker det är för dåligt får du komma med något kreativt förslag på hur vi ska tillföra resurser till samhällets gemensamma skattkista. Det håller inte att aningslösa människor sitter och gnäller på kammaren. Vi har den offentliga service vi förtjänar, som vi är beredda att betala för. Våra politiker är fullt övertygade om att de måste erbjuda sänkta skatter för att vinna nästa val, nämligen.
Just nu bygger aningslösa människor ett bräckligt samhälle, samtidigt som klimatet håller på att förändras och kommer tvinga oss att inse att kombinationen snö, smala vägar och dåliga däck kommer lamslå oss igen. Och igen. Och igen. En liten detalj i vårt samhälle. Det finns hur många fler situationer som helst där vi riskerar att stå avklädda så fort något som bryter mot vardagsmönstret inträffar. Men, vi har ju åtminstone lyckats sänka skatterna. Inte så att det märks i plånboken, men så att det stod i tidningen.
Undrar nu vad den där GPS-mottagaren jag ska köpa till någon som julklapp kostar?