fredrik welander i ett långt samtal
En dag i Karlstad. Hälsa på en student som kämpar. Vi tog en god vän som också kämpar. Det är lite för mycket kamp. Men en del perioder i livet blir det så. När vi är några som kämpar som ses och äter lunch i solen ute vid Vänern så blir det ju lite skönare.
Tog min lilla bil till Östra Värmand och hämtade en lång kajak. Och kläder, några glas, böcker och skivor. Drack kaffe med de två människor som fick mig att hitta hit. Någons fina föräldrar. Gick ned till sjön. Stannade till vid kanalen. Den perfekta lilla kanalen där jag lärde mig paddla och kom närmare djuren i naturen än någonsin. Tog några djupa andetag och lät tacksamheten värma kroppen. Det var skönt att vara gäst här hos bävrar, rådjur, tranor, fiskgjusar och gamla träd.
Jag hoppas att den här platsen fortsätter att vara så. För människorna som är kvar här. Men min tid som gäst är är över nu. Det känns bra. Världen är stor och platserna är ganska beroende av sällskapet. I framtiden kommer annat sällskap och andra platser.
Det bästa har inte hänt än.
Jag hittade något. Något som gav någon slags ro. Eller något som alltid givit det. Vattnet, alltså. Det är något med att få komma ut på vatten. När det är stilla. När vinden inte viner. När ytan stillar sig och bara ligger där. Ljuset, reflexerna och allt. Där vill jag vara. Långt borta från allt som människorna skapar. På vattnet är det stilla. Där får tankarna och känslorna plats. Där går det att vara utan att prestera. Och plötsligt är jag närvarande i varje andetag. Då ser jag dem. Djuren som drar sig till vattnet. Och allt det där enorma ALLTET som i varje egen liten del är någon slags INGENTING.
Det är som zen. När vi förstår att vi inte är något, är det lättare att vara allt.
Det är så mycket enklare. En del av mig vill paddla ut och aldrig återvända. Men, det gör jag. Jag återvänder. Fortsätter söka. Försöker hitta ett sätt att leva som inte kostar med än det smakar.
Hur det går? Oklart. Men paddlingen gör livet lättare, skönare och mer innehållsrikt. Genom att inte kräva så mycket.
Det är nog så här det får bli nu. Att med egen kraft röra sig framt på lugna vatten och vara omgiven av vacker natur. Jag har försökt att segla. Provat motorbåt. Stått och kikat ut över vatten. Sprungit bredvid. Idag satt jag i en kajak för första gången. Intuitiva rörelser. Balans. Paddeltag. Det satte sig ganska fort.
Att glida fram tyst och stilla på det här sättet. Att hinna med att se och känna det som finns runt om mig. Det är nog så här det får bli.
Haveri. Tänker på avståndet och åker till stugan. Vilda och jag. Tystnad. Tankar. Känslor. Hur startar en om något som verkar svårt att starta om? Är det dags nu att ta klivet söderut, och bara ta emot det som kan komma av det beslutet? Försöker stanna upp. Andas. Öppnar dörren till skogen. Den kalla morgonluften är klar. Stannar upp i den klarheten en stund. Tänker på avståndet.
Hanna flyger och filmar. Vilda och jag går. Karantänpåsken 2020. Östra Värmland.
Fick tid över. Vi tog oss till ett hav i en sjö. Utanför Karlstad. På en sydspets. Där gick det att andas. Vänern. Älska.
