Ella och jag har åkt till GBG. Checkat in på Post, ätit lunch på Jonsborgs, kollat Håkan-utställningen på Liseberg, gått igenom Universeum och ätit vego-indiskt på Thali. En bra dag. Imorgon fortsätter vi till Tyskland.
Miljoner ljuspunkter på Liseberg.
Håkan och jag.
Ja, jag tillhör den föräldragenerationen som hittade Nemo.
Handskrivet av Håkan. Det gillar jag.
Vegankorv och veganmos på Jonsborgs.
Varmt och skönt inne på Universeum.
Karaoke med Håkan.
Vi gillar hajen med den taggiga nosen.
Älskar de här raderna. De är sanna.
Barnet och fiskarna.
Klubbland var helt okej. Om än inte fantastisk. Ella var mest imponerad.
De här orden.
Kanske Håkans allra finaste rader. Finns på min arm också.
Här bor vi.
I vår del av tåget fanns varken toa eller internet. Men, vi hade det fint ändå.
Hon har blivit så stor nu att vi kunde på gå GBGs finaste indiska vegoställe, Thali på Värmlandsgatan. En Mango Lassi fick avsluta middagen.
Över havet
En natt över havet. Lämnade hemmahamnen i Kiel. Vaknade i Göteborg. Det är kallt, grått och blåsigt. Allt är som vanligt, men ändå inte. Jag sitter på Starbucks och väntar på ett tåg. Mitt emot mig pågår en anställningsintervju. Jag lyssnar på Owe Wikström som läser sin egen bok ”Ikonen i fickan”. Ibland går dialogen från mannen som ska anställa och kvinnan som verkar vilja bli anställd igenom mina lurar. De möts inte. Pratar förbi varandra. Ingen av dem lyssnar, båda har för mycket att säga och är för ointresserade av att höra vad den andra säger. Men, jag tror inte att de märker det.
Om några timmar är jag i Örebro igen. Ska hämta en hund. Handla. Äta middag med flickorna som kallar mig pappa. Längtar efter dem.
Klev av spårvagnen några hållplatser för tidigt. För att passera några platser där det finns fina fotspår av Någon, mig och livet som aldrig riktigt fanns. Som aldrig fick chansen. Tar med mig de fina känslorna som olika minnen från de här fotspåren framkallar. På något sätt börjar en annan framtid nu.
Lämnar igen
Dags att lämna igen. När jag kom hit var det 20 grader varmt och träden var fulla av gula löv. Nu när jag åker är temperaturen halverad, det regnar och de senaste dagarna har träden valt att släppa sina löv och den allt mer tilltagande vinden har hjälpt till.
Jag vet inte om jag är Knyttet eller Mårran. Men nu fortsätter resan.
ID-kontrollerna är fortfarande skarpa mellan Tyskland och Sverige. Mitt pass och mitt körkort har bilder av en man jag var. För länge sedan. Det går knappt att känna igen mig på de där bilderna. Ett par år senare. 45 kilo lättare. Hundra år äldre ungefär. Men, jag släpptes ombord.
Den här veckan har varit lång som ett liv. Jag flydde i vrede och panik. Nu när jag reser norrut så är det inte en resa tillbaka. Det finns inte så mycket att resa tillbaka till. Ett band gick av och ett långt liv i lögn gick sönder till sist. Nu måste jag göra något annat. Samtalen med min mamma, de långa promenaderna, träden, havet och lugnet. Något fick mig att stanna upp.
Jag vill leva med mina barn. Vill kunna leva med människor jag behöver. Med Någon jag älskar. Vara behövd och kunna behöva. Därför kan jag inte vara ett hot längre. Och inte heller hotad. All aggressivitet, kamp, kramp, stress och lekar med konflikter måste upphöra. Det finns inte plats för det i mitt liv. För länge fick det vara bränslet. Högkänsligheten i mig klarade aldrig av det. Jag körde på och utplånade mig själv. Först lågintensivt i många, många år och nu senast totalt högintensivt och galet i något år.
Jag försökte vara någon annan. Kunde inget annat. Har levt genom att möta andras behov. Aldrig mina egna. Eftersom jag inte visste vilka de var. Nu anar jag vilka de är. Så jag ska tillfredsställa dem.
Jag är trött på den här ökenvandringen nu. Tar sikte mot en horisont där det inte alls är tydligt vad som väntar. Vill komma fram. Under tiden kommer jag dyka upp lite ruggig ibland. Putsar mina fjädrar. Men den där distansen vill jag inte ha. Skyddsängeln min mamma gav mig kommer jag att bära med mig.
En viktig dag
En viktig dag kan innehålla en flera timmar lång promenad. Genom lövskogar och reservat, till ett par gigantiska slussar som gör att stora fartyg kan åka mellan två hav, längs en hamnpromenad där jag passerar människor som tar upp sina segelbåtar för säsongen, kryssare och andra krigsfartyg, skutor, forskningsfartyg och stora färjor.
En viktig dag kan jag plötsligt hamna mitt i ett bröllop.
En viktig dag kan jag passera ett asylboende och se människor som pausats. Eller passera ett minnesmonument från ett världskrig där barnen uppmanas att lämna in sina krigsleksaker eftersom världen behöver fred, inte mer aggressivitet.
En viktig dag kan jag se en oväntad och fin konstutställning på besök från Berlin på temat Neue Schwartze Romantik.
En viktig dag kan jag lyssna i timmar på Owe Wikström när han läser sin egen bok ”Långsamhetens lov” och vila lugnt i en skön röst som säger kloka saker och får mig att förstå varför omgivningen inte fungerar för mig.
En viktig dag kan avslutas på ett av mina favoritställen i världen, TraumGMBH, med god mat, skönt häng och lyssnande.
En viktig dag kan vara idag.
Längs med kanalen
Sakta och hemma
Sakta och hemma kommer jag tillbaka till livet. Eller nej, jag kommer nog inte tillbaka. Det måste nog bli något annat. Dagens promenad längs havet och in i en makalös vacker liten skogspark som växte till ett helt Narnia på insidan fick mig att förstå något väldigt viktigt. Och fint. Som jag vill ha mer av.
It's the end of the world as we know it
Läser apokalyptiska nyhetsnotiser från olika delar av Europa om att solen inte går upp, har fel färg eller bara beter sig konstigt. Well, här där jag ligger och vilar nu kan jag titta upp i en väldigt orange sol. Och ja, det är väl underligt, den brukar ju vara vit.
Jorden kanske är på väg att gå under. I så fall så tackar jag för den här tiden.
Jag tog mig ut på promenad idag. Genom en tunnel och in i en lövskog och längs med den stilla kanalen som förbinder Östersjön och Nordsjön. Molnen släppte aldrig riktigt taget så det blev inte någon tur till havet. Mamma lyssnar på mig. Får mig att tänka. Men, framför allt får hon mig att släppa taget och slappna av. Det är skönt.
Och det är skönt att liksom prata med bokar och ekar. Saker som får växa långsamt tillsammans skapar bra sammanhang. Som liksom blir eviga på något sätt. I en sådan skog är det en välsignelse att vara högkänslig. Det finns väldigt mycket vackert att känna in. Idag behövde jag det.
På andra sidan
På andra sidan. Där väntar Tyskland. Hamnstaden, kanalen och mamma. Det har nog aldrig känts mer som hemma. Det är hit jag valt att fly när kärleken och framtiden gått sönder. Jag tror inte att jag flyr bort, jag flyr…. hem.
27 februari 2016, klockan 20.25
Sätter punkt för en lång process på jobbet. Andas ut. Samtidigt håller jag andan för en process som precis pågår och någon har några viktiga saker att göra ikväll. Det här året. Om jag klarar av det ska jag skriva en lista över alla saker som definierat det här året. Saker jag aldrig trodde jag skulle uppleva.
Det blir pyssel på ett tåg mellan Tyskland och Danmark nån dag före nyår.
Kontraster, känslor och kärlek i en fantastisk stad
Jag är i Berlin med min bröder och vår pappa. Vi pratar, diskuterar, debatterar och har det gott i en fantastisk stad. Två platser vi besökt idag kräver att jag skriver av mig lite. Platser som har något mycket viktigt att berätta om historien, och det som människor som levt före mig gjort mot varandra.
Denkmal für die ermordeten Juden Europas består av 2711 betongblock utlagda symmetriskt, men också assymmetriskt i ett stadskvarter alldeles bredvid Riksdagshuset och Brandenburger Tor. En konstig plats som påverkar de som går in bland de här blocken. Eller åtminstone mig. Det händer något inne bland de här blocken. Känslor, eftertanke, och lite smärta. Konst som påminner om ondska men på något konstigt sätt också om kärlek. Att vandra runt i denna värld är speciellt. Det känns lite viktigt. Jag tror att jag inte kommer att kunna återvända till Berlin utan att gå tillbaka hit.
Stasimuseet var också obehagligt berörande. Bilder, texter, instruktioner, artefakter och massor av berättelser om statsparanoia och en enorm kontrollapparat som liksom byggde på raka motsatsen till tillit. Men, jag har så oerhört svårt att se vad de styrande i DDR vann på detta. Det känns mest som en helt absurd saga. Ett sociologiskt experiment. Totalt oförståeligt, men samtidigt vansinnigt snyggt.
Missförstå mig nu rätt. DDR var skit. Det staten gjorde mot sina medborgare är oförlåtligt dumt. Men när jag vandrar runt i hus 1 och det stora området som utgjorde kontrollapparatens hjärta så slår det mig hur vansinnigt snyggt det är. Jag kan inte låta bli att älska inredningen, möblerna, lamporna… ja till och med typsnitten. I all denna sjuka galenskap fanns en perfektionistisk inredning och tanke. Kontrollbehov överstyr och dessvärre i en stil jag älskar, rent i färg och form alltså.
Under ytan något vidrigt. På ytan något snyggt. Och lite så är det här i Berlin. Kontrasterna är starka. Jag älskar det.
Och som sagt, Denkmal. Vilken plats. Det krävs eftertanke här. Och det finns plats för det. Tänk hur mycket lidande, misstro och idiokrati som oro, rädsla, intolerans, hat och nazism har orsakat den här fantastiska staden. Som nu sakta men säkert återhämtar sig.
En av de mest öppna och toleranta städer jag varit i.