fredrik welander i ett långt samtal
Det blåste stormvindar. Men jag fick står där ett par minuter och titta ut över havet. Det är som att allt liksom stannar upp en stund. Känslan av att vara inget och allt samtidigt. För mig blir den inte starkare än vid havet. Jag längtar till havet. Hela tiden.
Under natten åkte jag över det. Nu sitter jag på ett tåg österut. Vi har lämnat kusten och äter oss inåt landet. Det känns som att greppet runt halsen är tillbaka.
Nån gång ska jag ta mig ur det. Och ta en promenad vid havet varje dag.
Det var så här det var. 23 april 1971 föddes ett gossebarn i Örebro. Fredrik Raben. Det är jag. Och jag tror att det är det jag vill bli igen. 47 år äldre. Beställt kopia på födelsebevis från Uppsala landsarkiv idag. Så med detta pass, mitt födelsebevis och utdrag från folkbokföringen i Sverige har jag de handlingar jag behöver för att skriva till tyska myndigheter och ödmjukt kräva tillbaka det jag föddes med.
Ett medborgarskap.
Jag är tillbaka. Men, jag förstår inte varför.
Någon och jag är i Berlin. Det är underbart. Jag är hemma här. Vi är med varandra i lugn och ro. Springer och går i fantastiska miljöer. Det går att leva här. Allt känns så lätt. Jag älskar det. Jag älskar Någon.
Jag föddes som tysk medborgare. Men, blev av med det medborgarskapet när min mamma blev svensk medborgare. Ingen frågade mig, eftersom jag var ett litet barn. Well, nu vill jag ha tillbaka det som någon valde att ta ifrån mig. Så jag läser på och hittar två olika sätt att göra det. Tack vare en lunch idag där en muslimsk kvinna som född i Serbien, men uppväxt i Ungern, berättade för mig om att tyskarna har blodsrätt som en av vägarna till medborgarskapet.
Som barn till en tysk medborgare har jag rätt till medborgarskapet. Och ja, det var därför jag föddes med det. Det andra är åternaturalisering. Alltså att jag kan ta tillbaka medborgarskapet.
Behöver nu hitta en jurist i Tyskland som kan hjälpa mig.
2014 hände det något fint. Som fortsatt att hända. Och som nu landar i en bok. Som fantastiske Fredrik Marcus har gjort. Jag vet inte om jag är med i boken, men jag är en av alla människor som visat att vi inte skulle ha funnits här om inte en annan människa hade korsat en gräns. Massor av såna här porträtt finns på fina http://dahadejagintefunnitshar.se.
Sen har det ju visat sig att min bild av hur det gick till när mina föräldrar valde att bosätta sig i Sverige inte varit riktigt korrekt. Men faktum är att om mina föräldrar stannat där – i norra Tyskland – då hade jag inte funnits här. Ironin är nästan total när Fredrik Marcus gjorde ett litet typograferingsfel.
Jag är ganska glad på den här bilden. Står i sommarvärmen på Tempelhof i Berlin. Det är mitten av maj förra året och jag är med Hanna i Berlin. Texten i bilden stämmer nog. Hade mina föräldrar valt att stanna i Tyskland och om jag hade fötts där, då hade kanske – eller troligen – Berlin varit min hemmaplan nu istället för den här uttorkade platsen jag lever på.
Så visst är det fint att människor korsar gränser. Men ibland hade det kanske varit bättre att de inte gjort det. Åtminstone för oss som kommer efter. Hur som helst är jag stolt och tacksam över att vara en av alla som ställt sig upp och förklarat att samhället skulle sett väldigt annorlunda ut om de som gick före oss inte korsat de där gränserna.
Något vi borde förstå nu, när vi stänger gräns efter gräns. När nationalismen letar sig in i etablerade partiers politik.
Well, när repatrieringen börjar. När de osvenska ska skickas bort för att bli en del av sina hemländer igen. Då står jag väldigt gärna långt fram i leden. Jag vill hem. Så det kanske är så att jag måste korsa en gräns innan jag dör. Det kan vara försent för att påverka någon annan, men vem vet?
Då har vi åkt norrut igen. Sitter på Starbucks och väntar på tåget som ska ta oss de sista timmarna mellan GBG och Örebro. Jag är trött. Försöker hitta nån slags plan någonstans för att fortsätta det här livet i ständig rörelse mellan platser där jag inte känner mig hemma. Mellan människor som är i sina egna bubblor. Hoppas att jag hittar nån slags energi och lust snart igen. Mitt i allt detta flipprande.
Det ska bli skönt att nån gång känna att jag kommer hem. Jag vet fortfarande inte hur det känns.
Kiels inre hamn.
Ute på havet. Styr norrut mot bättre vetande.
Bron över Stora Bält. Läskig att köra över, lugnare att gå under.
Vi närmar oss Göteborg. Det blåser kallt.
Hög vilopuls när jag försökte somna. Hög vilopuls när jag vaknade. Tog en kopp kaffe och gick ut och sprang en mil i stormbyarna. Mitt hjärta behöver härdas. Det är för mjukt, känsligt, oroligt och slår för fort. Så jag ska springa, springa och springa. Längre och längre.
Vintern håller andan i tystnaden där jag står
Vaken ligger öppen, bara väntar
Men jag ångrar mig nog och går
Hjärta slå, slå, slå
Bara pumpa på
Och gjut liv i trötta ben
Vi ska gå, gå, gå
Bara trampa på
Tills vi inte orkar mer
Traste Lindéns Kvintett har fortfarande satt ord på det där.
Gick ut och sprang en mil. Långsammaste milen för året. Lerigt, regnigt, blåsigt och en kropp som inte riktigt är i samma form som den var i under sommarhalvåret. När jag tränade hårdare och svälte mig själv så gick liksom allt så mycket lättare, rent kroppsligt. Sen kom hösten och jag dog. När jag kom tillbaka så slutade jag svälta mig själv. Löpningen glesades ut. Alltså gick jag upp några kilo och nu är det lite tyngre att springa igen. Plus annat jag gör med kroppen som försvårar formtoppar.
Jag har loggat 70 mil på Runkeeper under året. Längsta passet: 39 kilometer terräng på Österlen. Finaste löpningen gjorde jag på en lång sandstrand i Danmark tillsammans med Sara.
Jag mår bättre. Sover bättre. Dricker knappt alls. Äter (vad många skulle kalla) normalt igen. Min arbetspuls går ned och jag tror till och med att min skyhöga vilopuls gått ned en aning under det sista kvartalet. Omställningen pågår oavbrutet. Jag har fortfarande inte riktigt landat i hur mitt liv ska se ut i praktiken, men jag vet att jag älskar att springa. Jag kommer att göra det mer. Längtar efter våren.
Kroppen är en fantastisk maskin. En uppsättning kolatomer som verkar tåla nästan vad som helst. Jag ska ta hand om dem. På något sätt.
Trampade runt en dag till i GBG. Tröttnade på hålögda shoppare och fikade på Science Fiction-bokhandeln innan vi tog oss till Stigbergstorget, Bengans och Sjöfartsmuséet. Hängde där en stund, träffade en gammal vän och tog oss sedan på båten och till Kiel. Här är det fyra grader, fuktigt och gråregnigt. Men vi har det fint. Det går långsamt. Skönt.
Älska Majorna.
Vi hittade Nemo igen.
Fin utställning på Sjöfartsmuséet om människor som tvingas fly över hav.
Lämnar Sverige.
Det är fint att resa med Ella nu. Vi pratar och har det bra. På färjan hade de till och med bra vegomat nu. Världen förändras.
Lägger till i Kiel. Grått.
Det är skönt att komma hem. Det här är hemmahamnen. Borta.
Krokus på väg upp. I slutet av december. Ett annat liv är möjligt.
Vi gick och kollade en samlingsutställning med unga konstnärer på Stadtgalerie Kiel. Fint.
Kassettband.
Ett annorlunda musikstycke om en av mina favoritplatser här i Kiel.
Tände ett ljus i Nikolaikyrkan och tackade för att 2018 blir ett bättre år. Det svåra åren måste pausa. Eller ta slut nu.
Kiels fula citykärna förändras. Vattnet ska få ta mer plats. Det är oerhört rimligt. Mindre betong och asfalt, mer grönt och vatten.