Tvivel, språk och litenhet

Gör ett nytt försök med grekiskan. Alltså den gamla koiné-grekiska som de nytestamentliga texterna är skrivna på. Vill lära mig. Vill kunna läsa de texternas original för att förstå hur de översatts.

Men hjärnan spricker. Grammatiska regler har aldrig varit mitt språk. Jag tolkar, lyssnar och läser. Så har jag lärt mig att behärska svenska, tyska, engelska och duglig spanska. Nu ska jag lära mig ett antikt språk som inte talas längre. Då går vägen via grammatiken.

Det går fort. Det är distans. Det funkar säkert jättebra för människor med logik, rationalitet och excel-kunnande. För mig funkar det inte alls. Så nu har jag huvudvärk, mår illa och tvivlar på allt. Känner mig pytteliten.

Måste klättra över detta hinder för att komma framåt. Men just nu känns det omöjligt.

Förbön: Trettonde söndagen efter trefaldighet

Jag fick skriva och läsa förbön i Sankt Nikolai kyrka 3 september:

Barmhärtige Gud,
vi ber för din kyrka.
Ge oss liv och kraft av Ordet och sakramenten.
Gör ditt ord levande bland oss.

Vi ber särskilt för våra konfirmander, deras ledare och den tid som väntar dem. Välsigna deras gemensamma vandring. Vi ber också för alla barn och unga som börjat nya terminer. Hjälp dem och oss att vara medskapare, medvandrare och medmänniskor. Hjälp oss att lära av varandra.

Herre hör vår bön…och låt vårt rop komma inför dig.

I tacksamhet ber vi för de människor som fyllt vår kyrka och vår stad med musik de senaste dagarna under Live at Heart. Vi tackar för alla som med kreativitet och känsla bidrar till vår gemensamma kultur. Låt våra sammanhang få präglas av trygghet och öppenhet. Gör kyrkan till ett rum där alla får plats och där vi med likheter och olikheter kan mötas i bön, engagemang och gemenskap. Vi ber för alla församlingar i den världsvida kristna kyrkan.

Herre hör vår bön…och låt vårt rop komma inför dig.

Gud, var med alla som är sjuka, ensamma och rädda.
Var nära alla som sörjer och saknar.
Omslut dem med din kärlek.

Vi ber särskilt för våra medmänniskor på flykt.
På flykt från krig, från förtryck, från svält. I Ukraina och andra sargade länder. På haven och stigarna. För livet och framtiden.

Välsigna människor i alla länder och ge vishet till alla som fått förtroende att leda och fatta beslut, här i vårt samhälle, i vårt land och i världen. Ge våra ledare – och oss alla – mod och kraft att be och arbeta för fred och rättvisa.

Herre hör vår bön…och låt vårt rop komma inför dig.

Ge oss det vi behöver för att leva och stärk vår vilja att dela med oss (till den som har det svårt). Var med människor som förföljs eller plågas på grund av sin tro eller övertygelse. Vi ber om respekt för allt och alla som lever. Välsigna oss med klokhet. Vi ber särskilt för de människor som har sin försörjning från jordbruk, som prövas den här sommaren. Vi ber för dem som drabbas av stigande vattendrag. Hjälp oss att förvalta vår planets resurser, så att de barn som nyss har kommit till världen kan få sina behov uppfyllda idag och i framtiden.

Herre hör vår bön…och låt vårt rop komma inför dig.

[Här ber vi för de som döpts, gift sig eller avlidit i församlingen den senaste veckan]

Gud, ge oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd nog att inse skillnaden.

Omslut hela livet med din nåd och låt oss till sist få vara i din frid.

Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre. Amen.

Betraktelse: Medmänniskans, diakonins dag (trettonde söndagen efter trefaldighet)

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
(Matteusevangeliet kapitel 7, vers 12-12)

Jesus ger oss den gyllene regeln i dagens evangelium. I stort sett alla religioner och livsåskådningar har formulerat den. Det finns spår av den i ideologier, värdegrunder och en och annan affärsidé. Människor har – överallt på planeten – fått och förmedlat samma grundtanke för livet tillsammans. I tusentals år.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Kanske känner vi orden, men när jag öppnar Facebook eller lyssnar på radionyheterna så ser det ut som att många har lite svårt att förstå hur de där orden ska användas i praktiken?

Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.

Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Paulus förtydligar i Romarbrevet, kapitel 12, vers 16-21

Tänk på vad som är riktigt för ALLA människor.

Paulus ord riktar sig till de Jesustroende judar som fanns Rom ett par årtionden efter Jesu död och uppståndelse. En brokig församling i en omvälvande tid, som vi. Orden ska göra det tydligt att Jesus är vägen till livet och frälsningen. Att människan behöver välja den vägen. Paulus har redan förstått att människorna inte riktigt förstår.

Nästan 2000 år senare skrev den tyske sångaren Axel Bosse en låt, som beskriver en tänkbar konsekvens av att leva efter den gyllene regeln. Das Paradies heter låten, och jag har översatt så här:

Det fanns tillräckligt för alla
Och alla räckte till
Inga depressioner, inget självbedrägeri
Ingen behövde drunkna på flykt över ett hav
Ingen behövde sova på asfalt
Jag såg inte en enda despot, de behövdes inte längre
Ingen kroppshets, ingen mobbing, inget våld
Inga fördomar som begränsade, alla fick samma möjligheter

Människorna var lyckliga.
Vid ingången stod det skrivet:

FRED – Kom in och njut

Det var paradiset
I min dröm

 

Visst är det fint, gulligt? Kanske lite naivt?

Men, måste paradiset vara en mytologisk dröm? Har vi inte sett eller känt det glimta till här hos oss, på jorden? När någon bad oss om hjälp. När någon gav oss tröst i precis rätt tid. I det varma mellanrummet som uppstod mellan oss? När den andra verkligheten visade sig?

Men, tillbaka det vi kallar verkligheten i vardagen. Hur går det för oss? På en skala från 0 till 100? Att leva efter den gyllene regeln.

Nyhetsflödet örfilar mig varje morgon. Ledare pratar som mobbare, har otur när de tänker högt och skojar bort det med: Det här blev ju knasigt. Människor tjänar allt mer pengar på krig mot människor och natur, mina bröder och systrar drunknar fortfarande på Medelhavet och varje morgon berättas det om dagens motmänniskor som jag ska vara rädd för eller tycka illa om. Häromdagen såg jag att en from äldre kvinna, en av fredsrörelsens alla människor, kallades för landsförrädare. När fem män dör i en bilolycka på väg mellan hem och arbete så firar andra män på internet dagen efter.

Den så kallade verkligheten påminner mig om att det där Paradiset Axel Bosse sjunger om inte är ohotat:

Jag såg regnbågens olika människor
Rabbiner och imamer
Präster och udda figurer
De grillade tillsammans på gräsmattan

Ingen var färdig
Men där fanns ingen frustration
Ingen uppdämd ilska som någon måste ta itu med
Det spelade ingen roll var man kom ifrån eller hur man såg ut
Det spelade roll vad man gjorde

Vid ingången stod det forfarande skrivet: FRED

Jag var i paradiset
Snälla väck mig inte

Vi vill ju vara snälla och trygga. Så hur svårt kan det vara att värna det där paradiset? Hur svårt kan det vara att göra det rätta?

Kanske måste vi ödmjukt acceptera att historien visar oss att det är ganska svårt. Kanske har var och en av oss lärt sig det på olika sätt.

Möjligen kan vi få lite vägledning om vi liksom zoomar ut ur just de här två raderna som är dagens evangelium och påminner oss om att Jesus formulerar den gyllene regeln i slutet av Bergspredikan. Att den gyllene regeln är omgiven av andra välkända skrivningar om hycklare som ojar sig om flisan i dom andras ögon, men inte ser bjälken i sitt eget. Om att välja att gå in igenom den trånga porten som leder till liv istället för dras med igenom den breda porten som leder till fördärvet. Om falska profeter som kommer klädda som får, men är rovlystna vargar. Som väcker mina begär, men förnekar mina behov.

När jag läser Bergspredikan så går det som ett skalv djupt inne i mig.

Frigör inte orden mig från en syn på livet som ett Excel-ark? Säger inte texten mig att godhet också är mitt ansvar? Är det inte så att vi tas i anspråk precis här?

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Jag tror att vi behöver vara ödmjuka. Inför ansvaret vi fick, liksom den fria viljan vi fick. Vi kan inte ta det goda för givet, vi måste välja det. Vill vi leva i paradiset, då får vi välja paradiset. Där det finns nog för att tillfredsställa våra behov.

Gör våra begär att vi är vi tvingade att välja att misslyckas?

Och är det inte ofta så att människor skyller misslyckandet på Gud? Kanske är själva ifrågasättandet av Guds existens med hänvisning till allt ont som sker i världen upp-och-nedvänt? Är det rimligt att vi ställer Gud till svars för att vi inte mäktade med att välja det goda?

Låt oss vända på den här stora skuldfrågan: För tänk om det är så att Gud faktiskt är närvarande i allt. Tänk om Gud faktiskt vet allt, innan vi tror oss veta det. Vad gör vi då när Gud går runt och letar, frågande: Människa, var är du?

Hur svarar vi? Vems blick är det vi kan välja att möta?

När nyheterna läxar upp mig tvivlar jag.
Jag blir ledsen och förvirrad.

Så jag ber. Tänder ljus. Går till kyrkan. Söker upp någon för samtal. Påminns om något viktigt.

Om vi inte har en god idé och vilket samhälle och vilken gemenskap vi vill dela med varandra, då kanske vi heller inte kan förvänta oss att samhället och gemenskapen blir särskilt god. Det kräver något av oss. I tanke, ord och handling. En god idé. Något att tro på. Som att vi kan välja att se varandra som jämlikar, som Gud ser oss.

Det där väcker hopp i mig. Vi föddes inte ensamma, vi föddes som medmänniskor. Vi är – var och en – en liten del av en stor sammanhängande kropp. Både som kyrka och mänsklighet. Samhället är inte något som drabbar mig. Jag är en del av samhället. Vi är samhället. Är inte vi födda att vandra tillsammans, liksom människor har vandrat före oss?

Vad kan hända om vi lyssnar på Jesus i Bergspredikan?

Blir kanske det som känns omöjligt – som rättvisa, hållbarhet och fred – möjligt om vi mäktar med att tro? När vi tar emot nådens gåvor och riktar oss mot Gud i tro och tillit. När vi följer Jesus Kristus i evangelierna och låter berättelserna betyda något för oss. Vad händer då?

Tänk på vad som är riktigt för ALLA människor.

Kanske riktar sig Paulus också sig till oss? Om den gyllene regeln ska fortleva? Kan vi gå ut härifrån tillsammans och visa våra medmänniskor – i vår brokiga församling, i vårt brokiga samhälle – att det fortfarande går att leva med – och efter – den regeln.

Är vi villiga att följa Jesus kärleksfulla ledning? Vad gör vi?

Jag tror att Gud vill att vi gör något bra. Jag tror att vi vill det, också. Fortfarande. För det står ju i lagen. Vilken? Kanske både Guds lag och naturlagen. Det är alltså något vi faktiskt måste.

Eftersom allt vad VI vill att människorna skall göra för oss, det skall VI också göra för dem.

Ovanlig måndag

Ovanlig måndag. Intensiv. Kursstart på universitetet. I höst gäller grekiska och uppsatsförberedande metodkurs inför kandidatuppsats. Men jag har tillbringat större delen av den här dagen på Stiftsgården Stjärnholm på det som kallas antagningskonferens. Nu prövas mitt kall. Samtal med människor som ska göra en avvägning och bedömning. Som kommer att påverkar min framtid. Kanske det viktigaste mötet jag varit på i livet. Det känns fint. Lugnt. Riktiga samtal, viktiga samtal. Det är en förmån att få vara här och lyssna på det som sägs. Och att få sätta ord på stora saker.

Det är allvarligt. Det är varmt.

Allt är som det ska bli. Men hur det ska vara är inte alltid glasklart. Tro och tillit. Det känns bra.

Köln – London – Hamburg

Tågluff till London. För att träffa Marias syster. Åkte via Köln där vi stannade för att se domkyrkan och bekanta oss med Rhen-stranden. Väl i London bodde vi på The Highbury Centre och kryssade oss runt i staden med kollektivtrafiken. Hemresan stördes lite av den värsta sommarstormen någonsin i Holland. Så vi kom aldrig till Amsterdam som tänkt utan fick ett bonusdygn i Hamburg. Har kikat på magnifika kyrkor och konserthus. Ätit gatumat och fascinerat konstaterat att det bara var när vi skulle in och ut ur England som vi behövde visa våra dokument. Aldrig annars. Tillit fungerar fortfarande. Fina tio dagar. Tacksam. Noterar också hur väl klyftorna mellan människor syntes längs hela resan. Inte bara som vanligt, utan skarpare och klarare.  Konstutställningarna vi såg i Köln och London underströk detta.

Något är väldigt trasigt mellan människorna. Och mellan människorna och Skapelsen.

Predikan: Skapelsen (24 juni 2023)

Predikan 24 juni 2023: Midsommardagen

Tema: Skapelsen
Almby kyrka

Bibeltexterna idag vittnar om Guds skapelse. De uttrycker människans förundran och tacksamhet inför skapelsen. Så här i midsommartid gör Skapelsen stora avtryck i oss.

Människans avtryck i Skapelsen ser ut på olika sätt.

Häromdagen läste jag i lokaltidningen att det slagits världsrekord på Örebro flygplats. Engagerade människor lyckades få en extrem sportbil att accelerera från stillastående till 400 km/h och tillbaka till stillastående – på 28,81 sekunder. 

Förunderligt.

Det väcker nästan lite åksjuka. Jag läste också att vi just nu tillfälligt passerat 1,5 graders global uppvärmning (pga av väderfenomenet som kallas El Nino). Det väcker också en lätt känsla av åksjuka. 

Det går fort nu på flera sätt.

Samtidigt – på åkrarna runt Örebro flygplats växer säden som ska bli mjölet som ska bli brödet som ska mätta oss. Säden växer för att den skapats för att växa, för att sträcka sig mot ljuset, och genom sina rötter omvandla näringen som vattnet för med sig i sitt kretslopp genom jorden.

Växterna verkar inte behöva motivation eller bekräftelse. De bara växer. 

I dagens evangelium får vi ta del av brödundret. Jesus mättar 5000 människor med fem bröd och två fiskar. När resterna samlas ihop blir tolv korgar fyllda.

Förunderligt. Trons mysterium är stort.

Och stort är också kretsloppets mysterium. Vi har kartlagt det i detalj och kan förklara HUR det händer, men inte VARFÖR det händer. Den frågan ställer oss inför Skapelsens mysterium. 

I Skapelsens mysterium möter Gud våra grundläggande behov, men inte alla våra fåfänga begär.

Evangelietexten säger oss kanske något om skillnaden mellan behov och just begär. Jesus försöker dra sig undan med lärjungarna för att de ska få lite återhämtning och fördjupning, vilket de behöver. Men folket begär mer. Följer efter dem. Vill höra mer. Ha mer. Mer. Hur svarar Jesus? Med brödundret. I medlidande. Han undervisar, han tackar, han ber och mättar. Stillar ett begär genom att möta ett behov.

Jesus kunde mätta människorna genom bön och tacksägelse. Men känns det inte som att många människor har svårt att känna sig mätta eller nöjda i vår tid? Finns det inte alltid mer att begära? Snabbare, mer, bättre? 

Människan har steg för steg hittat bättre och effektivare metoder för att förstå HUR saker hänger ihop i Skapelsen. Men, den stora frågan VARFÖR verkar på många sätt ha ersatts med en annan fråga:

Hur kan vi utnyttja detta mysterium? 

Nästan alla djur som lever på land är idag boskap, husdjur, underhållning eller ett liv vi ska göra en produkt av. Det gäller både däggdjur och fåglar. De vilda djuren är en spillra, en väldigt liten och väldigt hotad minoritet.

Men inte lejonet från Juda som beskrivs i Första Mosebok. Inte Gud.

Det saknas inte tecken på konflikt. Våra begär kan väcka lejonet som Gud också är. Och visst morrar lejonet? I vetenskapliga rapporter om stigande temperaturer och stigande hav. Eller kanske är det så att lejonet faktiskt ryter? Lyssnar vi?

Om vi förklarar krig mot Skapelsen är vi förlorade, för då förklarar vi krig mot Gud. Gud satte människan att förvalta Skapelsen, men var vårt uppdrag att göra själva livet till en råvara? 

Det finns en fin berättelse om giraffen och paraplyakacian. Paraplyakacian är ett träd som bär löv som giraffen behöver äta för att växa. Men om giraffen betar av ett helt träd kan inte trädet växa. Hur har naturen löst detta? Jo, trädet känner av när giraffen börjar beta. Då sprider den ett ämne som smakar illa och doftar illa. Då flyttar sig giraffen till nästa träd. Som också börjar producera ämnet. Men den kemiska processen i trädet tar en liten stund, så giraffen hinner äta lite.

Konsekvensen blir att giraffen kan äta sig mätt genom att äta en lagom mängd blad på varje träd. Och träden kan fortsätta att växa. Det är naturens eget brödunder. I Skapelsen finns det så att det räcker för att livets behov ska tillfredsställas.

Förunderligt.

Men, vad är giraffen eller trädet värda för oss? Kanske inget, innan vi gjort produkter av dem säger ekonomin. 

Men, det är inte det enda svaret. För giraffen visar vägen.

I Skapelsen finns vägvisare överallt. Ser vi dem? Guds rike INOM OSS är buret och omfamnat av Guds rike i Skapelsen som OMGER OSS. Gud stillar både själslig och kroppslig hunger. När vi, liksom lärjungarna i evangelietexten tvivlar och ser problem… då mättar Jesus genom tacka och be.

Vi KAN vända oss till Gud med våra behov i tillit och tro. Vi KAN anpassa oss till Skapelsen.

Guds kärlek strömmar genom Skapelsen, och vill göra det genom oss också.

Om vi lyssnar uppmärksamt kanske vi uppfattar att den vänliga grönskan här utanför kyrkan sjunger till oss i vackra stämmor: Människa gläd dig.

Jag tror att Gud vill att den där grönskan ska betyda något för oss. 

Han spänner sin regnbåge mellan molnen och säger: Detta är tecknet för det förbund som jag upprättar mellan mig och alla varelser på jorden. Alla varelser. Jag kommer inte att överge er.

Håller vi det förbundet?  

Vi kan vara Skapelsens tjänare, istället för att tro att Skapelsen ska tjäna oss. Vi är Guds skapade medskapare och det finns nog för alla.

Den vänliga grönskans rika dräkt omsluter oss. Vi behöver inte uppfinna en jättesnabb bil. Vi behöver inte åka jättefort. Vi behöver inte ens åka jättelångt. Vi BEHÖVER inte allt vi BEGÄR. Allt vi behöver finns runtom oss. Det har alltid gjort det. Vi kan nöja oss med det om vi låter den vänliga grönskan betyda något för oss.

Vi kan fortfarande, som människorna vid sjön, vara en del av brödundret. Allt vi behöver göra är att lita på Gud och på Skapelsen.

Vi är mättade och kan mätta andra.

Även när det verkar som att brödet inte räcker. Förunderligt.


Predikan hölls i Almby kyrka, Örebro.

Predikan: Kallelsen till Guds rike (18 juni 2023)

Det är inte de friska som behöver läkare. 

När de orden har levt med mig den här veckan så har jag inte kunnat låta bli att ständigt återkomma till Farsta. Där minst tjugoen skott avlossades förra lördagen och två människor dödades. Ett barn och en fotograf som var på väg hem efter att ha fotograferat en fest där det firades ett kommande barn. På ett torg jag ofta stått med mina barn när de var små.

En raden av skjutningar. En vän som bor kvar i närheten ringer. Säger att nu får det räcka. Han pekar ut dom andra. Dom som säljer knark och skjuter. Dom ska in – bakom lås eller bom. Dom ska ut. Ut ur landet. Barn eller inte. De har inga rättigheter. Nu får det räcka!

Jag hör det skakande vittnesmålet från kvinnan som nästan hundra meter bort fick en kula i sitt knä när hon skulle låsa upp sin cykel. Hennes smärta och hennes uppgivenhet. Det är lätt att känna hopplöshet och maktlöshet inför detta. Rädsla och ilska.

Ja, det får räcka nu.

Några kvällar senare står en man från Fryshuset i TV-nyheternas studio. Programledarna vill ha snabba och enkla svar. Det är som att de pratar om maskiner eller någon slags okända djur. Och visst, det är mycket vi undrar. Om dom andra.

Då säger mannen från Fryshuset tydligt och klart: VI PRATAR OM BARN. Han beskriver barn utan resurser som lockas in i dåliga miljöer redan när de är små och sedan uppfostras, blir beroende och hotas. Barn som är utsatta för det som kallas grooming, eller människohandel.

Vi har en skyldighet att rädda de här barnen, menar han. Innan de förloras. Innan de med droger och hormoner rusande i blodet står med vapen i hand. Utan konsekvenstänkande.

Det han säger stör mig.
Rycker upp mig.
På bra sätt.

I dagens evangelium får vi den största gåvan. Kallelsen och nåden.

Jesus umgicks inte bara med rättfärdiga och fromma. Jesus sökte upp och åt med Dom andra – med tullindrivarna och syndarna. För det är inte de friska som behöver läkare, det är de sjuka. Dom – och vi – får något väldigt stort i  två små ord. Ett budskap och en kallelse.

“Följ mig.”

Jesus kommer till alla. Dig, mig och dom andra. 

För visst har vi människor i alla tider haft det ganska lätt för att komma överens om vilka DOM ANDRA är. Som tullindrivarna. Och visst, det finns en del i övrigt att önska av den som samlar in skatter åt de romerska ockupanterna och inte så sällan tar ut extra avgifter att stoppa i egen ficka. Syndare som föraktades av det rättrådiga folket. 

Men, det rättrådiga folket. Vilka är det? Kanske märker vi det tydligast när vi inte är en del av det folket. När vi hamnar utanför. När vi blir dom andra.

Vi pratar om barn, säger mannen från Fryshuset.

Jesus föraktar inte dom andra. Nej, han visar dem kärlek, respekt och barmhärtighet. Han erbjuder dem möjligheten till omvändelse och förändring. Han stannar inte vid deras synd och girighet. Jesus kommer med nåden till dem som har gått vilse och behöver hjälp att hitta hem. Jesus kallar dem – och dig och mig.

Jesus kallar alla när han säger: Följ mig.

Den här nåden är stor. Svår att fånga i ord, liksom tron. Kanske kommer nåden också med en lära. 

Som människor har vi också fått den fria viljan. Vi KAN alltså välja det goda. Det finns alltid ett FÖR vi kan välja. Även i tider som präglas av allt och alla som du och jag förväntas vara MOT. 

Vi kan rikta oss till Gud. Vi kan välja att lyssna. 

Gud ställer sig vid vår sida. Som i dagens Gammaltestamentliga text, där människan genom Gideon beklagar sig för Herrens Ängel och säger att Herren har svikit folket som lider under våld och förtryck. Herren svarar med att förklara att han ska vara med Gideon. Och Gud kommer till Gideon och står vid hans sida.

Gud omsluter oss alla. Trots att vi är olika, eller kanske tack vare att vi är olika. Treenighetens Gud skapade inte i enfald. Skapelsen vi är en liten del av är en enorm mångfald. 

Följ mig, säger Jesus. I nåden bjuder han in oss att höra samman i den mångfalden. Han manar oss att vara varandras medvandrare. Vi och dom andra.

I Psalm 96 sjunger vi: Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Människan är skapad till Guds avbild. Alla människor. Också dom andra. Han vill ta oss i anspråk för att göra något stort. Gåvan behöver inte stanna i mitt bröst, den kan strömma vidare. I milda ögon, i vänliga ord, i förlåtelse.

Den insikten kan väcka frågor: Finns det utestängda, utelämnade, osynliggjorda, vilsna medvandrare i min stad, i mitt liv? Vilka är dom andra för mig? Hur ofta söker jag upp och lyssnar på dem som inte verkar vara och göra precis som jag?

Vi pratar om barn, sa mannen på teve. Inte bara dom andras barn. 

När jag går ut med hunden i mina kvarter, väldigt långt från Farsta på alla sätt, då trampar vi inte sällan på lustgasampullerna. De tomma små behållarna. Som också säger något. Om hur allt liksom hänger ihop. Våra barn och dom andras.

Men, inte ska väl jag? Vem är jag att moralisera? Det är lätt att förminska sig själv till ingen alls, och lämna över ansvaret till NÅNANNAN.

Men… för min medmänniska kanske just jag är den där: NÅNANNAN. 

I dagens episteltext skriver aposteln Paulus till församlingen i Korinth att de ska tänka på att inte många var visa när de blev kallade. Att Gud till och med valde det som är dåraktigt för världen, det som är svagt. För att göra slut på det människor lyft upp till fåfäng stolthet. 

När vi bygger våra stolta torn för höga rasar de ofta samman. Kanske för att Gud vill rikta vår stolthet från fåfäng enfald till livets rika mångfald? 

Jesus visar vägen i uppmaningen: Följ mig. 

Vågar vi följa med? Hur håller vi kursen? Om Jesus inte alltid är glasklart närvarande för oss så finns en rik tradition och ett långt led av människor att gå tillsammans med. Generation efter generation efter generation av medvandrare i kyrkan. 

Vi kan välja att bjuda in varandra. Som Jesus bjuder in. Han bjuder in dig och mig – till bordet. Oss och dom andra.

Vi är alla kallade. Fram till Gud. Att gå lärandets väg tillsammans.

Genom Jesus Kristus kommer Gud mot oss med öppen famn. Han vill närma sig oss, här och nu.  Men han ber oss inte att stå i vägen för dom andra. Vi är inte ombedda att ställa oss i vår nästas väg, vi är kallade att älska vår nästa.

Genom våra liv kan Guds kärlek få lysa.
Och andra kan få en glimt av det ljuset och den kärleken – genom oss.
Vi får i nåden den största gåvan. 

Litar vi på den?

Ska vi stå i vägen för Jesus när han säger: Följ mig. Ska vi säga nej, när mannen från Fryshuset säger att VI PRATAR OM BARN. Jesus ser inte skillnaden på våra barn och dom andras barn. För Jesus finns bara barn.

Vi är kallade att hugga i med allt vi har. Med allt vi är.
Vi är kallade TILL Guds rike.
Vi är kallade att VARA Guds rike.
Vi kan hela det som är trasigt.

Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska varandra och dom andra.

Tillsammans kan vi i nåden vara en helt annan version av NÅNANNAN. 

Vi får den finaste gåvan och vad gör vi med den? Alla barn är våra barn. Vi kan ta med dem i våra böner.

Något är väldigt trasigt. När tjugoen skott avlossas. 

Integrationen är att haveri säger de som har makten över besluten. Älska varandra säger Jesus och dör för vår skull. För vår upprättelse. Inte för att han ger upp. Inte för att han kommer med en ny modell för budgetstyrning. Nej, för vår skull. 

Gud vill inte att vi ger upp. Så be för barnen. Prata med barnen. Vi kan vara medvandrare, vägvisare. Vi måste inte ge upp och rättrådigt döma barn att bli dom andra. 

Gud kommer till oss för att upprätta. Inte för att avrätta. Han har skapat oss i sin avbild. Vi kan tillsammans ta plats i ett samhälle där det ibland verkar lättare att prata om hur hårda straff vi ska döma ut eller i hur låga åldrar vi kan sätta människor i fängelse. Med ett annat budskap.

Vi kan be om Guds vägledning. För ingen av oss har alla svar. Men jag förstår att vi inte ska ställa oss i vägen för Gud. Att vi inte ska göra barn till tullindrivare. Att Jesus visar något viktigt när han genomgående ställer sig på dom andras sida.

Gud, hjälp oss att stå upp för – och i – din kärlek. 

Oavsett om vi är starka eller tvivlande i tron så blir vi genom nådens gåva aldrig lämnade ensamma. Vi är alla kallade med våra förmågor och brister. Våra ryggar kan rätas med den uppgiften. När kärleken strömmar genom oss. Vi kan be och arbeta. Vi kan bearbeta.

Du kanske redan bär Guds rike inom dig. Du kanske är en Levi som bara väntar på att få resa dig upp och följa.

Det är inte de friska som behöver läkare, säger Jesus.
Vi pratar om barn, sade han på teven.
Vi kan följa, i tanke, i ord och i handling.

Vi kan känna ryggen rätas när vi slutar att acceptera att barn reduceras till dom andra. Jesus accepterade det inte. När han gick till tullindrivarna. När han upprättar oss som inte är perfekta, oss som syndar.

Gud visar oss – ALLA – vägen. Han kallar och ger oss den största gåvan i två små ord:

“Följ mig.”

Predikan hölls i Almby kyrka och i Den gode herdens kapell, söndag 18 juni 2023.

År två på teologen är avklarat

Strax innan vi håller andakt på ett trygghetsboende för seniora medmännniskor kommer tentaresultatet från den sista tentan i systematisk teologi. VG, och terminen och därmed läsår två är avklarat. Jag har tagit de poäng jag var tvungen att ta och kan börja sikta mot år tre och den svåra grekiskan samt kandidatuppsats. Att läsa systematisk teologi har varit oerhört svårt, men oerhört givande.

Lång utandning. En och en halv veckas praktik kvar. Sedan sommarlov.

Stort är mysteriet

Tre dagar in i praktiken. De erfarna hjälper mig. Medvandrar. Får mig att släppa taget om gamla rädslor. Jag har fått hjälp att hålla min första mässa. Det händer något omvälvande. Inget kan längre bli som förr. Stort är mysteriet. Stor är tacksamheten.

Hur tar vi emot våra ledare?

Var kyrkvärd på mässa för små och stora (barninriktad) och vi tog emot församlingens nye herde (präst med chefsansvar för arbetslaget). Fick se två saker i välkomnandet som berörde mig.

  1. När de fyra präster som haft detta uppdrag närmast i historien lämnade en stafettpinne mellan sig som lämnades över till den nye – Kalle Bengtz – som kommer till Örebro från Dalarna. Ett fint sätt att gestalta det långa led av människor som hör ihop. Vi är inte först.
  2. När alla vi som var i kyrkan och på något sätt arbetar tillsammans med de barn som var i centrum för den här mässan lade våra händer på och runt om Kalle i en kort välsignelse. Det där handlar om att visa att han är välkommen och inte ensam i sitt uppdrag. Vi gör det här tillsammans.

Bilden här ovan visar det där. Det får mig att tänka på hur vi välkomnar ledare i vår kultur. Vem är stolligast, den som gör så här, eller den som anställer någon, ger den en blomma och sedan låter den stå ensam på toppen, stressa sönder sig och sedan gå vidare till annan chefsposition?