Det är inte de friska som behöver läkare.
När de orden har levt med mig den här veckan så har jag inte kunnat låta bli att ständigt återkomma till Farsta. Där minst tjugoen skott avlossades förra lördagen och två människor dödades. Ett barn och en fotograf som var på väg hem efter att ha fotograferat en fest där det firades ett kommande barn. På ett torg jag ofta stått med mina barn när de var små.
En raden av skjutningar. En vän som bor kvar i närheten ringer. Säger att nu får det räcka. Han pekar ut dom andra. Dom som säljer knark och skjuter. Dom ska in – bakom lås eller bom. Dom ska ut. Ut ur landet. Barn eller inte. De har inga rättigheter. Nu får det räcka!
Jag hör det skakande vittnesmålet från kvinnan som nästan hundra meter bort fick en kula i sitt knä när hon skulle låsa upp sin cykel. Hennes smärta och hennes uppgivenhet. Det är lätt att känna hopplöshet och maktlöshet inför detta. Rädsla och ilska.
Ja, det får räcka nu.
Några kvällar senare står en man från Fryshuset i TV-nyheternas studio. Programledarna vill ha snabba och enkla svar. Det är som att de pratar om maskiner eller någon slags okända djur. Och visst, det är mycket vi undrar. Om dom andra.
Då säger mannen från Fryshuset tydligt och klart: VI PRATAR OM BARN. Han beskriver barn utan resurser som lockas in i dåliga miljöer redan när de är små och sedan uppfostras, blir beroende och hotas. Barn som är utsatta för det som kallas grooming, eller människohandel.
Vi har en skyldighet att rädda de här barnen, menar han. Innan de förloras. Innan de med droger och hormoner rusande i blodet står med vapen i hand. Utan konsekvenstänkande.
Det han säger stör mig.
Rycker upp mig.
På bra sätt.
I dagens evangelium får vi den största gåvan. Kallelsen och nåden.
Jesus umgicks inte bara med rättfärdiga och fromma. Jesus sökte upp och åt med Dom andra – med tullindrivarna och syndarna. För det är inte de friska som behöver läkare, det är de sjuka. Dom – och vi – får något väldigt stort i två små ord. Ett budskap och en kallelse.
“Följ mig.”
Jesus kommer till alla. Dig, mig och dom andra.
För visst har vi människor i alla tider haft det ganska lätt för att komma överens om vilka DOM ANDRA är. Som tullindrivarna. Och visst, det finns en del i övrigt att önska av den som samlar in skatter åt de romerska ockupanterna och inte så sällan tar ut extra avgifter att stoppa i egen ficka. Syndare som föraktades av det rättrådiga folket.
Men, det rättrådiga folket. Vilka är det? Kanske märker vi det tydligast när vi inte är en del av det folket. När vi hamnar utanför. När vi blir dom andra.
Vi pratar om barn, säger mannen från Fryshuset.
Jesus föraktar inte dom andra. Nej, han visar dem kärlek, respekt och barmhärtighet. Han erbjuder dem möjligheten till omvändelse och förändring. Han stannar inte vid deras synd och girighet. Jesus kommer med nåden till dem som har gått vilse och behöver hjälp att hitta hem. Jesus kallar dem – och dig och mig.
Jesus kallar alla när han säger: Följ mig.
Den här nåden är stor. Svår att fånga i ord, liksom tron. Kanske kommer nåden också med en lära.
Som människor har vi också fått den fria viljan. Vi KAN alltså välja det goda. Det finns alltid ett FÖR vi kan välja. Även i tider som präglas av allt och alla som du och jag förväntas vara MOT.
Vi kan rikta oss till Gud. Vi kan välja att lyssna.
Gud ställer sig vid vår sida. Som i dagens Gammaltestamentliga text, där människan genom Gideon beklagar sig för Herrens Ängel och säger att Herren har svikit folket som lider under våld och förtryck. Herren svarar med att förklara att han ska vara med Gideon. Och Gud kommer till Gideon och står vid hans sida.
Gud omsluter oss alla. Trots att vi är olika, eller kanske tack vare att vi är olika. Treenighetens Gud skapade inte i enfald. Skapelsen vi är en liten del av är en enorm mångfald.
Följ mig, säger Jesus. I nåden bjuder han in oss att höra samman i den mångfalden. Han manar oss att vara varandras medvandrare. Vi och dom andra.
I Psalm 96 sjunger vi: Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.
Människan är skapad till Guds avbild. Alla människor. Också dom andra. Han vill ta oss i anspråk för att göra något stort. Gåvan behöver inte stanna i mitt bröst, den kan strömma vidare. I milda ögon, i vänliga ord, i förlåtelse.
Den insikten kan väcka frågor: Finns det utestängda, utelämnade, osynliggjorda, vilsna medvandrare i min stad, i mitt liv? Vilka är dom andra för mig? Hur ofta söker jag upp och lyssnar på dem som inte verkar vara och göra precis som jag?
Vi pratar om barn, sa mannen på teve. Inte bara dom andras barn.
När jag går ut med hunden i mina kvarter, väldigt långt från Farsta på alla sätt, då trampar vi inte sällan på lustgasampullerna. De tomma små behållarna. Som också säger något. Om hur allt liksom hänger ihop. Våra barn och dom andras.
Men, inte ska väl jag? Vem är jag att moralisera? Det är lätt att förminska sig själv till ingen alls, och lämna över ansvaret till NÅNANNAN.
Men… för min medmänniska kanske just jag är den där: NÅNANNAN.
I dagens episteltext skriver aposteln Paulus till församlingen i Korinth att de ska tänka på att inte många var visa när de blev kallade. Att Gud till och med valde det som är dåraktigt för världen, det som är svagt. För att göra slut på det människor lyft upp till fåfäng stolthet.
När vi bygger våra stolta torn för höga rasar de ofta samman. Kanske för att Gud vill rikta vår stolthet från fåfäng enfald till livets rika mångfald?
Jesus visar vägen i uppmaningen: Följ mig.
Vågar vi följa med? Hur håller vi kursen? Om Jesus inte alltid är glasklart närvarande för oss så finns en rik tradition och ett långt led av människor att gå tillsammans med. Generation efter generation efter generation av medvandrare i kyrkan.
Vi kan välja att bjuda in varandra. Som Jesus bjuder in. Han bjuder in dig och mig – till bordet. Oss och dom andra.
Vi är alla kallade. Fram till Gud. Att gå lärandets väg tillsammans.
Genom Jesus Kristus kommer Gud mot oss med öppen famn. Han vill närma sig oss, här och nu. Men han ber oss inte att stå i vägen för dom andra. Vi är inte ombedda att ställa oss i vår nästas väg, vi är kallade att älska vår nästa.
Genom våra liv kan Guds kärlek få lysa.
Och andra kan få en glimt av det ljuset och den kärleken – genom oss.
Vi får i nåden den största gåvan.
Litar vi på den?
Ska vi stå i vägen för Jesus när han säger: Följ mig. Ska vi säga nej, när mannen från Fryshuset säger att VI PRATAR OM BARN. Jesus ser inte skillnaden på våra barn och dom andras barn. För Jesus finns bara barn.
Vi är kallade att hugga i med allt vi har. Med allt vi är.
Vi är kallade TILL Guds rike.
Vi är kallade att VARA Guds rike.
Vi kan hela det som är trasigt.
Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska varandra och dom andra.
Tillsammans kan vi i nåden vara en helt annan version av NÅNANNAN.
Vi får den finaste gåvan och vad gör vi med den? Alla barn är våra barn. Vi kan ta med dem i våra böner.
Något är väldigt trasigt. När tjugoen skott avlossas.
Integrationen är att haveri säger de som har makten över besluten. Älska varandra säger Jesus och dör för vår skull. För vår upprättelse. Inte för att han ger upp. Inte för att han kommer med en ny modell för budgetstyrning. Nej, för vår skull.
Gud vill inte att vi ger upp. Så be för barnen. Prata med barnen. Vi kan vara medvandrare, vägvisare. Vi måste inte ge upp och rättrådigt döma barn att bli dom andra.
Gud kommer till oss för att upprätta. Inte för att avrätta. Han har skapat oss i sin avbild. Vi kan tillsammans ta plats i ett samhälle där det ibland verkar lättare att prata om hur hårda straff vi ska döma ut eller i hur låga åldrar vi kan sätta människor i fängelse. Med ett annat budskap.
Vi kan be om Guds vägledning. För ingen av oss har alla svar. Men jag förstår att vi inte ska ställa oss i vägen för Gud. Att vi inte ska göra barn till tullindrivare. Att Jesus visar något viktigt när han genomgående ställer sig på dom andras sida.
Gud, hjälp oss att stå upp för – och i – din kärlek.
Oavsett om vi är starka eller tvivlande i tron så blir vi genom nådens gåva aldrig lämnade ensamma. Vi är alla kallade med våra förmågor och brister. Våra ryggar kan rätas med den uppgiften. När kärleken strömmar genom oss. Vi kan be och arbeta. Vi kan bearbeta.
Du kanske redan bär Guds rike inom dig. Du kanske är en Levi som bara väntar på att få resa dig upp och följa.
Det är inte de friska som behöver läkare, säger Jesus.
Vi pratar om barn, sade han på teven.
Vi kan följa, i tanke, i ord och i handling.
Vi kan känna ryggen rätas när vi slutar att acceptera att barn reduceras till dom andra. Jesus accepterade det inte. När han gick till tullindrivarna. När han upprättar oss som inte är perfekta, oss som syndar.
Gud visar oss – ALLA – vägen. Han kallar och ger oss den största gåvan i två små ord:
“Följ mig.”
Predikan hölls i Almby kyrka och i Den gode herdens kapell, söndag 18 juni 2023.
