Tack och godnatt

Tack för det vi fick under dagen.
Hjälp oss att komma till ro.
Bär oss genom natten.
Bär våra tankar och våra drömmar.
Blås  liv i var och en av oss.
Andetag för andetag.
Vi ses imorgon.
Tack för dagen.
Tack för solen.
Tack för att vi fick äta oss mätta idag också.
Tack för att vi får sova under ett tak i ett land där det är fred.
Tack för nattens vila.
Jag hoppas att alla som ska sova (på hela jorden) får sova gott.
Vi ses imorgon.

Bläckfisken, Ella och jag

Ella och jag såg Craig Fosters personliga och vackra dokumentär ”Bläckfisken och jag (My Octopus Teacher) igår. En personlig, utlämnande och sökande berättelse om att bli hel genom att bli en del av livet igen. En vacker berättelse om ett djur som får vara  den levande kännande varelse som den faktiskt är. Ett livet evangelium om livet, döden och evigheten. Där tidevarv kommer och tidevarv försvinner.  Vi satt tysta, berörda och rörde inte våra mobiler en enda gång under tiden vi såg filmen.

Jag såg den för första gången när Maria och jag höll på att falla in i varandra. Det är en viktigt berättelse. Den ska nog ses med jämna mellanrum. Den får mig att känna vart rötterna faktiskt är.

Amen.

Sinnesro

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Profetiskt under bar himmel

Såg Jonas Lundqvist sjunga igår på den finfina scenen i Wadköping. Försommarsolen värmde när Jonas och gitarristen Billy spelade profetiska låtar. Såna där låtar som plötsligt kan få människor att liksom skriksjunga med i textrader som profetiskt vittnar på något bortom människans trasighet. Det är så uppenbart hur musiken betyder något.

”Jag lämnar lätt som när jag kom
Som när jag kom

Men jag ska berätta sanningen för dig”

Öppen kyrka

Kyrkan är öppen. Hit kommer han som luktar illa och gräver upp ett litet berg i sandfånget där ljusen ställs, innan han sätter ned sitt eget. Hit kommer hon som styrs så hårt av sina tvångstankar att hon måste plocka bland psalmböckerna varje gång. Hit kommer de som just den här söndagen ska få höra församlingen tacka för det liv som just deras avlidna anhörig levt och se ett i raden av ljus som tänds och ställs bredvid andra i ljusbäraren. Hit kommer människor och tittar fascinerat upp på de gamla, gamla valven. Hit kommer också människor som drar i dörrar och känner om de kan komma in någonstans. Hit kommer människor som sitter länge och ber. Hit kommer människor som gråter. Hit kommer människor som planerar sitt bröllop. Hit kommer olika människor av olika skäl. Hit kommer människor som vill vara stilla en stund. Och människor som aldrig kan vara stilla. Hit kommer människor som vill låna en toalett. De är gamla och unga. Hela och trasiga. Ensamma och i sällskap. Några vill värma sig, några andra vill svalka sig. Många tänder ett ljus. Några tror, andra tror inte. Kyrkan är öppen.

Döden ger hopp om livet

På begravning. Slås ännu en gång av hur bra människor är på att vara medmänniskor. När vi står samlade i sorg, framför korset, inför det oundvikliga… då är det som att vi blir jämlikar. I alla tårar, frågor och svåra känslor blir vi människor som kan hjälpa varandra att bära det svåra som livet för med sig.

Tänk om vi kunde göra det även utanför begravningarna?

Långfredag

Dagen börjar med en stark känsla i magen och tre låtar i huvudet. Lancelot som sjunger: ”Visa mig vägen, jag söker en famn, för jag är en medborgare av ingenstans”, Nina Rochelle som sjunger: ”Min själ söker uppehållstillstånd hos den som vågar vara fördomsfri en stund” och Håkan Hellström som sjunger ”Vad fick dig att tro att du var ensam? Jag följer dig utför, tillsammans i mörker.” Fin avskalad gudstjänst där jag fick predika. Sedan tog vi med en vän hem på lunch och satt i samtal hela eftermiddagen. Avslutade med en promenad på kyrkogården.

En fin långfredag.

En svala

Det ligger en svala på gräset. En sån där svala som inte kan lyfta från marken och därför inte landar där. Jag plockar upp den. Låter den vila i min hand. Lyfter på armen och försöker se om den hämtar kraft i vinden. Står så länge. En vindpust tar tag i den lilla fågeln och blåser den ett par meter. Den fäller aldrig ut vingarna och faller ned i vetefältet.

Livet. Naturen. Ibland är det svårt att förstå. Jag tycker att det är sorgligt.

Hänger tvätt, förbereder mig för att sätta upp väggfästen för gardiner. Maria är på väg till Göteborg för att hjälpa sin son att flytta. Jag läser om presidentkandidaten som lovar kristna nationalister att de bara behöver rösta EN gång till. Sedan är det klart. Tänker att demokratin är lika skör som den där fågeln. Kunde jag gjort något annorlunda?