Varför är det så svårt? Sedan separationen för snart två år sedan har allt i vardagen blivit svårare, krångligare och många av utmaningarna som livet innehåller blivit dubbelt så stora. Att möta en del av de saker jag möter i mitt liv som ensam är helt värdelöst.
Livet går inte ihop. Logistiken håller inte. Tiden räcker inte. Jag klarar det inte på egen hand. Bokslutet över livet just nu visar tydligt att det inte funkar. Att allt har blivit sämre sedan separationen.
Allt utom kärleken. Den har aldrig varit starkare i mig än den är nu. Synd att det inte finns plats för den i vardagen. Äta, sova, jobba, dö.
Välj glädjen, liksom.
Strax framme i Arboga
Klockan är strax efter sex på morgonen. Jag sitter på ett skakigt regionaltåg på väg österut. Ska dra ett ärende på en kommunalrådsberedning i Huddinge strax efter nio. Jag är påläst och förberedd. Har sovit tre timmar, mår illa och har en monumental huvudvärk sedan ett par dagar.
Vardag.
Det så kallade livet.
Verkligheten.
Den här vi snicksnackar om hela tiden. Att vi kanske borde leva mer hållbart. Allt fler människor har synpunkter på mitt sätt att leva. Och, det är rimligt. Hastigheten, ryckigheten och den totala frånvaron av stabilitet, förutsägbarhet och lugn börjar sätta ordentliga spår och avtryck.
Det är fint att människor bryr sig om mig. Och det är fint att vi pratar om det. Jag är tacksam, men vet du? Inget kommer förändras om vi inte gör det tillsammans. Jag är så vansinnigt trött på att få höra att jag borde sakta ned och leva klokare, från människor jag är beroende av som själva kör på i ljusets hastighet och också skadar sig själva eller människor i sin närhet. Som vill mig väl och skadar mig samtidigt.
Jag kan inte bli funktionell i en dysfunktionell omgivning. Ingen människa löser det här på egen hand. Jag behöver hjälp. Inte bara ord. Och så är det för alla. Det är inte människan det är fel på. Det är den konstruerade hittepå-grejen vi kallar vardag.
Om jag ska lösa det på egen hand finns liksom bara en utväg. Och den är att försvinna. Att hoppa av den där overkliga verkligheten.
Det måste sluta nu
Jag körde över mitt barn på morgonen. Något fanns i henne på morgonen. Något som finns där ibland och gör henne liten, grå och gör att hon får ont i magen. Jag borde ha frågat henne hur det känns, var det gör ont och om hon tror något om varför det känns så. Och jag borde ha lyssnat på svaren.
Istället höjde jag rösten, anklagade henne för att vara lat och trött. Tvingade henne till skolan.
Det här har hänt förut. Många gånger. Men, just den här morgonen har jag själv vaknat på gränsen. Ännu en natt med för dålig sömn. Kanske för att jag gick och lade mig med ett hål i magen efter ett dåligt telefonsamtal. Kanske på grund av alla saker som händer. Alla känslor som kaosar i bröstet.
Jag orkar inte ha det så här längre. Det måste sluta nu. Hjälp.
Nu känns det tomt
Det var hit jag skulle. Har kommit fram till en sån där punkt jag sätter upp för att livet ska röra sig framåt. Jag skulle ta mig igenom sommaren och göra mitt för att den här vackra grejen som kallas Live at Heart skulle bli bra.
Och nu är jag här. Det känns tomt. Så frågan är, vad händer nu?
Tröttman
Har sovit längre än på flera månader. Ändå är tröttman total. Pank i staden jag inte vill vara i när jag är ledig. Dessutom oledig. Jobbar för fullt under de två sista semesterveckorna. När jag borde göra något fint tillsammans med Ella.
Jag måste kliva framåt nu. Sluta leva så här.
Saknar ett sammanhang eller en flock
Imorgon ska jag träffa min psykolog igen. Nu har det gått tre veckor sedan sist. Vi har fört ett samtal i ett par år nu och det har varit viktigt för mig. Inte minst de senaste arton månaderna som innehållit väldigt mycket krishantering.
Imorgon ska jag berätta att jag ballade ur på Gotland. Två gånger. Bägge gånger på fyllan. Bägge gånger behövde jag akut ta mig ut från platsen jag befann mig på. Ena gången tog jag en 4,4 kilometers löprunda mitt i natten. Andra gången en promenad till en sten där jag satte mig och tittade ut över havet. Också det mitt i natten. Jag är osäker på vad de här grejerna gav mig. Någon slags lugn för stunden, men jag undrar vad de står för.
Någonstans börjar det bli klart för mig att mitt liv präglats – och fortsätter att präglas – av någon slags letande efter ett sammanhang. Ett sammanhang med människor jag tycker om och kan lita på. Ett sammanhang som inte riskerar att upplösas och försvinna. Jag behöver hitta människor jag kan vara med i lugn, ro, tillit och värme. Där respekt och kärlek finns. Där jag kan vara jag, utan att prestera för att känna mig välkommen (eller viktig).
Jag tror aldrig att jag haft något sådant sammanhang. Kan inte minnas det, annat än från barndomens bästisrelationer. Varför blev det så? Det är oklart. Mina föräldrars uppslitande separation har säkert påverkat mig. Liksom mina egna inneboende egenskaper, alltså den här högkänsligheten, dålig självkänsla och lågt självförtroende. Än idag vet jag inte vad jag är bra på. Jag vet inte varför jag är viktig. De enda människor jag kan slappna av med fullt ut idag – trots att jag är tämligen fullvuxen – är mina barn, mina bröder och mina föräldrar. Och Sara, åtminstone när vi möts som oss själva, fria från de saker som omger oss i våra ibland väldigt hetsiga liv.
Jag har aldrig slappnat av i arbetsgrupper. Eller i föreningssammanhang. Aldrig. Ändå söker jag mig ständigt till sådana sammanhang för att hitta något. Kanske något jag aldrig kommer att hitta. Istället bränner jag ut mig. I cykler. Och jag anar att den här känsligheten blir allt mer tongivande. Den här egenskapen att alltid känna in andra människor är ibland en välsignelse, men ganska ofta nån slags förbannelse. Eftersom jag inte kan låta bli att agera när människor i min närhet behöver något, inte mår bra eller hetsar.
Sociala medier har funkat ganska bra som substitut. Men, nu känns det inte så längre. Fångad mellan människors positiva och negativa reaktioner på min öppenhet och transparens har jag liksom blivit bipolär i mitt agerande på Facebook och Instagram. Antingen jätteglad och inspirerande, eller jättemörk och uppgiven. Jag både skriker på hjälp och självcensurerar min lycka för att inte göra andra illa. Så nu har jag stängt av en stund. Jag lever nästan hela mitt liv ensam. Isolerad eller i grupp. Men oftast ensam. Jag har förtvivlat svårt att lita på människor. Eller hitta känslomässiga band som funkar för mig. Det gör mig väldigt trött och liten. Inte sällan cynisk och uppgiven.
Jag vill inte vara det längre.
Den stängda bloggen
Den här bloggen är stängd just nu. Jag har tagit det här samtalet med mig själv till den yttersta nivån. Det är bra jag själv som kan läsa. Varför? Just nu är det väldigt mörkt. Väldigt, väldigt mörkt. Allt och lite till. Står inför, eller mitt i, något av det viktigaste och jobbigaste jag någonsin upplevt. Frågan är om jag någonsin kommer att öppna bloggen igen?
Nån slags sammanfattning
En människa växer upp utan att bekräftas. Med föräldrar som är fast i sig själva. Människan lever utan att synas. Människan får ett stort tomrum inuti. Människan växer upp och försöker fylla det där tomrummet, men utan att förstå hur. Människan blir vuxen. Träffar en annan människa. Blir förälder. Får ny mening. Försöker leva baklänges och ge sina egna barn ett liv utan det där tomrummet. Men, de barnen får en sjukdom. Som gör att människans känslor trycks tillbaka. Barnen blir något att hantera. Rutiner, checklistor och måsten. Människan backar in i sitt tomrum igen. Men det blir bara större. Människans partner lever också i mörker, destruktivt. Så människan kämpar på. Försöker förtvivlat göra rätt. I varje enskild situation. Ständig krisberedskap, men inget människan gör förändrar något. Det går inte att släcka bränder med brandspruta när hela världen brinner och nya eldhärdar flammar upp hela tiden. Människan tappar orken. Livslusten försvinner.
Sen händer något. Människan inser att livet håller på att ta slut. Efter ett halvt liv i ett tillstånd där all bekräftelse uppnåtts genom att finnas till hands för andra människor inser människan att det inte fungerar. Någon viskar något i människans öra som förändrar allt. Människan tar ett djupt andetag och hoppar.
Människan träffar Någon. Den stora, stora kärleken. Den som inte fanns. Eller bara fanns i sagorna. Det öppnas nya dörrar ut ur det där tomrummet, men det öppnas också andra dörrar, som leder djupare in i det tomma. För Någon är också en människa. Med sin historia.
Så där står människan. Full av känslor. Och nu måste människan gå framåt, med följande vetskap:
Ett barn som växer upp i en miljö där det inte visas känslor upplever ett trauma. Det traumat skapar ett stort tomrum inne i barnet. Ett tomrum som växer i takt med att barnet växer upp. Om barnet inte lyckas fylla det tomrummet och bearbeta sitt trauma så kommer barnet växa upp och bli en människa som för samma trauma vidare till sina egna barn. För en vuxen människa som lever i ett tomrum har svårt att vara känslomässigt närvarande… till och med tillsammans med de människor som älskar människan allra mest, barnen.
Jag måste sluta försöka göra allt rätt hela tiden.
Jag måste hitta sätt att leva mer, och i närhet till de jag älskar.
Jag måste hantera mitt trauma.
Jag måste försöka fylla upp mitt tomrum.
Och även om det redan är försent, så måste jag försöka hitta ett sätt att hjälpa mina barn att inte fortsätta i samma fotspår. Generation efter generation går längs samma stig. Det är dags att försöka hitta en ny riktning. Trots att det är svårt att fokusera när ALLT snurrar allt snabbare hela tiden.
Hur en går ned i vikt
1. Bli medelålders
2. Livskrisa
3. Stressa hela tiden
4. Känn att du aldrig hinner eller duger
5. Vila aldrig
6. Slappna aldrig av
7. Se till att hjärtat slår mer än hundra slag per minut så ofta som möjligt
8. Ät mindre
9. Ät fort
10. Spring så långt och länge du orkar
För mig har den här kuren funkat asbra. Minus 42 kilo på 18 månader. Från XL till S. 73 kilo nu.
Självutplånande
Alltså. Det här snacket om att vara självutplånande. Jag lägger det nu.
MVH
Självutplånad