Publicerat

När makten protesterar mot sig själv

Det finns en grej jag inte klarar av i samtidskulturen. Selfiekulturen har dödat känslan av att ta ansvar. När jag ser just de makthavare som barnen protesterade mot i fredags gå ut och mingla med demonstranterna, skriva peppiga uppdateringar och ta selfies med de unga…. då börjar det koka i mig.

Makthavarna förstår inte att det är de som är målet. Att det är de själva som ska fatta klokare beslut. Eller så förstår de, och visar upp en cynism som är enastående.

Jag har lämnat det politiska parti jag var medlem i nästan tio år. Varför? Jo, på grund av denna kultur. Vi kommer inte att ställa om våra levnadssätt, samhället och världen med partipolitikens hjälp. Den för upptagen med kampanjer och att ta ansvar genom att inte göra något.

Vi har inte tid med det.

Greta Thunberg och de barn som protesterar är inte några jäkla logotyper eller strålkastare vi ska utnyttja. Sluta backa Greta. Gör som hon istället.

Publicerat

Extinction Rebellion Örebro

I lördags lade sig några nya vänner till mig på golvet i ett köpcentrum i centrala Örebro. De gjorde det för att visa att människan håller på att dö ut. Och att vi gör det av egen hand. Jag har mött de här människorna under våren och imponeras av deras beslutsamhet. Det här är vanliga människor. Som har barn, föräldrar, tentor, jobb, familjer, vardagsproblem. Inga proffsaktivister, utan människor som inte längre klarar av att leva med vetskapen om människans bidrag till miljö- och klimatförstöring och vad den leder till.

Jag är en av dem, men kommer kanske inte att ligga på golv så ofta. Tror att jag kanske är bättre på andra saker. Dessutom är jag skiträdd för direkta aktioner. Igår skickade jag in en debattartikel som jag skrivit tillsammans med några andra människor som engagerat sig i samma folkrörelse. I den skriver vi varför vi ställer oss bakom Extionction Rebellions krav och engagerar oss i rörelsen.

”Vi är naturen som försvarar sig själv. Vi förbereder oss och blir fler. Nu kräver vi att Örebros beslutsfattare börjar agerar proaktivt. De har alla fakta de behöver. Då kan vi lägga den korta tid vi har till att hitta lösningar tillsammans.”

Extinction Rebellion är en global folkrörelse. Nu finns den även här, i min lilla hemstad. Symbolen med timglaset och jorden bär ett viktigt budskap. Symbolen handlar om utrotning. Cirkeln är planeten vi lever på och är beroende av. Timglaset visar att tiden rinner ut för de flesta arter som lever på jorden. Även människan. Vi befinner oss i den sjätte massutrotningen – Holocene. En ensam art – människan – påskyndar och påverkar massutrotningen. På grund av oss kommer ungefär 50 procent av alla nu levande arter att vara utrotade om några årtionden. Med stor säkerhet kommer detta att leda till en total ekosystemkollaps och även utrotandet av människan.

Vi kommer förstås att hånas, hatas, hotas. Andra kommer att vara rädda för oss. Tycka att vi är otäcka i våra krav eller aktioner. Så är ju samtiden. Men, jag har inte tid längre. Jag försökte med partipolitiken, men den var inte min väg. Där krävs det helt andra egenskaper och förmågor än mina.

Jag måste göra vad jag kan för att bidra till förändring. Ska jag vara ärlig så är det inte mänskligheten i sig jag tror att jag kan rädda. Men mina barn. De som ska leva efter mig. Jag börjar förstå vilka fasor de kommer att tvingas gå igenom. Om vi inte omedelbart börjar agera som att vi tar utrotningen på allvar.

Det är en bestämd med fredlig rörelse. Jag hoppas att den växer. Snabbt.

”Vi söker dialog och handling, inte konflikt. Men vi vägrar att se mänskligheten utrotas.”

Publicerat

Slutade vara partist

Nu kan ni sluta fråga mig om källsortering, elbilar och könsidentitet. Eller allt det där andra.

Har lämnat partiet jag var medlem i. Kommer heller inte att förnya medlemsskapet i det andra partiet där jag hade medlemsskap. Jag tror på demokratin och politiken, men inte på partipolitiken. Den har blivit något som hindrar utveckling istället för att driva den. Makten är viktigare än tanken. Det är inte min rörelse. Den går i en annan riktning.

Så nu är jag som de allra flesta människor i kungariket igen. Fri i tanken, utan partiprogram. Inte valbar. Det är skönt, men samtidigt lite tråkigt. Ska försöka rikta min egen frustration och längtan efter rättvisa och omställning åt något klokt håll.

Vi kommer inte att lösa problemen med samma krafter som skapade dem.

Publicerat

Förbereda sig för extraval

Det börjar pratas allt mer om extraval. Det verkar som att partierna förbereder sig. Att Valmyndigheten är förberedd. Att talmannen också börjar snegla ditåt.

Funderar på hur jag ska förbereda mig. Just nu känns det som att det bästa jag kan göra är att lämna det parti jag är medlem i. Det känns som en inlåsning att vara partist. Alla tankar och all energi som går till det resulterar liksom inte i något. Så det är kanske bäst att göra något annat.

Jag tror inte att de politiska partierna kan göra så mycket för den omställning vi måste göra. Naturen är liksom inte så brydd om våra kampanjer och kompromisser.

Publicerat

Vi borde sluta backa Greta

När en femtonårig flicka med Aspergers blivit framtidens ledare. När vi låter henne slåss för oss. Istället för att göra det själva. Då har nånannanismen gått väldigt långt. Vi är ganska många nu som förstått att det är på allvar det här med framtiden och mänsklighetens överlevnad. Att vi inte har obegränsat med tid på oss att det högst troligen redan börjat rinna ut. Vi hyllar den här flickan (och det är förstås rättvist, eftersom hon förtjänar det) men kommer liksom inte längre än så.

Vi borde sluta backa Greta.
Vi borde vara som hon istället.
Vi borde göra som henne.

Istället för att utnyttja henne. Använda henne. Hoppas på henne.

Förändringen måste komma inifrån. Av lust och vilja. Den kan vi aldrig överlåta till någon annan. Då blir det mest underhållning av alltihop.

Publicerat

En vecka

Det här är inte en vanlig vecka. Något ska avgöras. Något annat ska ta slut. Det här är slutet på resan och början på en ny, skriver Lars Winnerbäck i ”För dig”. Så är det verkligen. En vecka.

Publicerat

Sammanhang, principer och mindre ensamhet


Jag trivs inte. Det är så mycket som förändrats de senaste åren. I mitt personliga privatliv har allt vänts upp och ned. I samhället jag lever i har väldigt mycket, länge och sakta men säkert, rört sig i en riktning jag inte står ut med. Så här står jag, alltför ofta med en stark känsla av ensamhet. En känsla av att jag är fel person på fel plats i fel tid i fel kropp. Flykten drar i mig. Jag har flyttat från Örebro till Stockholm och tillbaka igen. Jag har brutit upp, sårat och försökt bygga upp ett nytt liv. Nu behöver jag stanna upp och tro på något. Mer än någonsin. Och det är väldigt svårt.
Men, sedan en tid tillbaka har jag bjudits in i ett sammanhang som ger mig något att tro på. Något väldigt fint och viktigt. Vi är en grupp som sedan i höstas ses för att prata om hur politik skulle kunna se ut på nya sätt. Inte bara politiska idéer utan även hur politiker och politik skulle kunna vara. Om du tänker vad du får upp för bilder eller känslor när du tänker på politik och politiker – de bilderna, är de tvungna? Eller går det att göra annorlunda, kan det vara annorlunda?
Vi tror det.
Vi försöker se hur politiska samtal skulle kunna vara mer respektfulla och söka lösningar, istället för att söka konflikt. Hur det skulle gå att i politiskt tänkande och talande titta på helheten. Hur idéer om politik och vårt gemensamma samhälles utveckling kan leda till olika konsekvenser och effekter. Bra och dåliga. På kort och lång sikt. För olika människor.
Efter att vi nu pratat i vår grupp ett tag vill vi gärna prata med fler. Vi har några frågor om det jag skrivit här, men tänker att vi också vill prata fritt.
Det handlar alltså om hur politik är, just nu. Och hur politik skulle kunna vara. Mer i sitt beteende, än i själva idéerna. Det kan förstås gå ihop ibland. I nuläget är det alltså inte så att vi pratar om idéer som skulle utgöra ideologi eller program för ett parti eller en rörelse, utan mer hur partier och rörelser skulle kunna agera annorlunda.
I vårt sammanhang utforskar vi nya former för politik, och vi har gjort förslag på fem principer som vi tror skulle kunna göra skillnad.

1. I utveckling av idéer och värdering av olika idéer med samma mål, alltid lista tänkbara effekter och bieffekter på kortare sikt och på längre sikt. Gärna utifrån fler än två steg och med givna tidsperioder. Exempelvis direkt, efter ett år, fem, tio, tjugofem, femtio, hundra.
2. I presentation av idéer vara öppen med vad som kan bli positiva effekter på kort och lång sikt, och vad som kan bli negativa effekter på kort och lång sikt – på hela systemet och hela jordklotet. Beskriva dessa effekter hederligt och evidensbaserat, och gärna också beskriva vad som är positivt och negativt med de idéer som väljs bort.
3. Använda sakliga och evidensbaserade beskrivningar av situationer och undvika metaforer för konflikt, dualism, kamp och aggressivitet.
4. När en idé uppstår, urskilja om det är drivet av en ideologisk prioritering eller en möjlighet till makt (position, pengar, röster, stöd i opinionen, popularitet eller andra kapital). Och följdaktligen agera utifrån ideologisk prioritering snarare än möjlighet till makt.
5. Som positiva effekter räkna det som ökar möjligheterna att i den givna kontexten uppfylla de mänskliga rättigheterna.

Stina Oscarsson berörde mig på ett frukostmöte jag och Någon var med på i Simrishamn för ett par veckor sådan. Nu sitter jag på ett tåg mellan Stockholm och Örebro och läser hennes kloka tankar i boken ”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?” (som bygger på Gene Sharps tankar om icke-våld för att gå från totalitära lösningar till demokratiska sammanhang):

”Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får offra demokratin.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta tänka.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta förstå hur våra meningsmotståndare tänker.
För vi måste göra det tillsammans.
Det är bråttom och det är mycket som går åt fel håll, men klimatet får aldrig bli en hävstång för andra orättvisor än sin egen. Det kan skada frågans trovärdighet.
Det är bråttom, men vi får inte kidnappa konsten och kulturen till att försöka hamra in detta i huvudet på de som vi upplever inte förstår.
Det är bråttom och vi håller på att förlora kontrollen.
Men just därför ska vi ta det lugnt.
För att komplicerade frågor kräver komplicerade svar.
Även om, eller just därför att, det är bråttom.”

Jag vill leva ett liv där jag utvecklas som människa i sammanhang – och i ett samhälle – som gör det utan att begränsa eller förstöra någon annan levande varelses möjligheter till samma utveckling. Jag vill göra det utan att skada mig själv eller andra på vägen. Det blev klart för mig när min vän Carlos bjöd in mig i ett sammanhang där jag förstod att vi faktiskt är flera som vill detta. Som tror att människor i grund och botten är ganska bra på att söka fredliga lösningar med respekt för varandras lika rättigheter. Nu utvecklas det här sammanhanget. Och det är hoppfullt. För jag har gjort tvärtom de senaste åren. Samtidigt som jag ser allt klarare, så har jag skadat mig själv och andra.
Det borde egentligen vara ganska enkelt. Människan vill leva i frihet, lugn och trygghet. Vara i meningsfulla sammanhang tillsammans med andra. För att kunna överleva på sikt så måste vi också inse att vi är en integrerad del av ett väldigt stort ekosystem som kallas planeten Jorden. Där är vi lika lite (eller lika mycket) värda som allt annat levande. Med de här insikterna kan vi sätta upp mål och fredlig samexistens där ingen begränsar någon annan.
Förbereder vi oss för krig och kamp, då får vi krig och kamp.
Förbereder vi oss för fred, frihet och tillsammansskap, då får vi fred, frihet och tillsammansskap.
Jag har inte tid att vänta längre. Men måste vara lugn. Kanske är det nu vägen öppnar sig, kanske inte.
Men det är skönt att vara mindre ensam.

Publicerat

Hiroshima, freden och de gamla

Gick på en liten manifestation i Slottsparken. För att minna offren för atombomberna i Hiroshima och Nagasaki. Fredsrörelsen i Sverige bärs upp av gamla människor. Snart är den borta. Vi i de kommande generationerna prioriterar annat. Det är synd.
Rustar vi för fred, då får vi fred.
Rustar vi för krig, då får vi krig.
Det var en fin manifestation.

Publicerat

Nya politiska rörelser och samtal behövs. Nu.

Sverige behöver en helt annan kommunikation från de politiska partier och rörelser som vill vara med och driva samhällsutvecklingen. Det handlar om att bjuda in olika människor att utforma idéer om framtiden och att förstå att vi har mer gemensamt än vi tror. I en tid när totalitära lösningar och nationalism växer sig starkare behöver nya politiska rörelser och samtal utvecklas.

Vid årskiftet var ungefär 255 000 svenska medborgare medlemmar i något politiskt parti. Det motsvarar knappt 2,5 procent av befolkningen. Sedan 2014 har de flesta partierna tappat medlemmar. Men, ett parti har under samma period nästan fördubblat sitt medlemsantal. Samma parti har ökat sitt väljarunderlag med 6500 procent på 20 år och tippas av spelbolag att bli störst eller näst störst i riksdagen efter valet i september. Det här partiets framgångar kan också ses tydligt i sociala medier. En får vara ganska naiv eller världsfrånvänd för att inte se att vi är väldigt nära en vardag där Sverigedemokraterna etablerat sig som största parti i Sverige.
Det handlar demokrati och frihet. Kommunikation, öppen och dold påverkan och samtalen vi för – eller inte för – med varandra. Allt bidrar till utvecklingen. Väljer vi frihet, demokrati och tillit eller totalitära lösningar i september? Det som händer i Sverige just nu sker inte isolerat utan kan ses i ett större internationellt perspektiv. I Amnesty International Report 2017/18 – The State of the World’s Human Rights skriver organisationen att vi inte kan ta de mänskliga rättigheterna för givna.

”As we enter 2018, the year in which the Universal Declaration of Human Rights turns 70, it is abundantly clear that none of us can take any of our human rights for granted. We certainly cannot take for granted that we will be free to gather together in protest or to criticize our governments.”

Aftonbladet publicerade 13/6 en text av Martin Schori som tydligt visade att Sverigedemokraterna dominerar i sociala medier. Den senaste månaden har partiet fler interaktioner på egen hand…. än det samlade övriga politiska Sverige lyckas samla tillsammans. Låt det sjunka in. 480 000 interaktioner för Sverigedemokraterna. Övriga partier har 370 000 tillsammans.
För att nyansera dessa siffror är det också viktigt att konstatera att Alternativ för Sverige för 105 000 interaktioner, så på totalen har SD och AfS alltså 585 000 interaktioner, medan övriga har 265 000. SD och deras avhoppare har alltså mer än dubbelt så många interaktioner som övriga politiska partier har tillsammans.
Amnesty skriver i sin rapport:

”Today, many of our most important public spaces exist online, where the tools for addressing emerging challenges have at times proved wholly inadequate to the task. The avalanche of online abuse, particularly against women, and the incitement of hatred against minorities, drew weak and inconsistent responses from social media companies and scant action from governments. The impact of “fake news” as a tool for manipulating public opinion was widely discussed throughout 2017. Technological capabilities to blur the distinction between reality and fiction are only likely to grow in future, raising significant questions about people’s access to information. These concerns are compounded by the extreme concentration of control in only a handful of companies over the information people view online, and by the huge power asymmetry between individuals and the companies and governments who control vast amounts of data. The capabilities deriving from this to shape public attitudes are immense, including virtually unchecked potential for incitement to hatred and violence.”

Vi kommer att analysera sönder detta. Vi har redan gjort det efter valen i andra länder – USA, Frankrike, England, Tyskland, Polen, Ungern, Italien – men, finns det sätt att försöka göra om och göra rätt redan nu?
Dags att titta framåt
Jag har arbetat med reklam, kommunikation, påverkan och idéutveckling i snart 30 år på olika sätt. Analogt och digitalt. Före internet. Under ett 1990-tal där portalen var svaret på allt. Under det som kallas sociala medier-revolutionen. Jag har sett massmedierna gå från enfald till mångfald och ännu större enfald. Jag har sett det allmänna samtalet och gemensamma frågor förändras, men även vara konstant.
Jag vill skrika rakt ut: SLUTA! Lägg inte mer bränsle i den här ugnen nu. Börja lyssna istället. Vi behöver mer kunskap om samtiden och det som omger oss. Vetandets värld i P1 publicerade i april tre avsnitt om hur sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet påverkar det politiska samtalet. Lyssna på dem.
Det är viktigt att komma ihåg att när FNs medlemsländer skrev under den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna i december 1948 så hade världen precis kommit ut ur ett världskrig som på många sätt var ett resultat av totalitära krafter och nationalism. En tid när människor var stolta över att kalla sig fascister. När det var något fint för många. I denna tid formulerades alltså de 30 artiklar som inleds med:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Det går att känna hopplöshet, men självklart kan vi förändra den här utvecklingen. Om vi bara tänker klarsynt tillsammans. De mekanismer, algoritmer och påverkansmodeller vi använder i marknadsföring och försäljning av varor och tjänster funkar inte för politik, demokratiutveckling, samhällsbygge, dialog och förvaltandet av gemensamma tillgångar och kulturer. De här arbetssätten är skapade för att generera kortsiktiga (eller ibland långsiktiga) ekonomiska vinster. Samhällsbygget handlar om något annat. Något mycket större.
Delaktighet. Sammanhang. Mening.
Jag vill akut och omedelbart se en helt annan kommunikation från de politiska rörelser som vill vara med i samhällsutvecklingen. Den här kommunikationen måste bygga på några viktiga saker:

1. Idéer om framtiden

Åt vilket håll ska vi gå? Vem ska leda oss? Varför? Framtiden kommer. Det är fint att ha en idé om hur vi kan påverka den tillsammans. Var är alternativen? Hur ser de ut? Hur kan jag vara med och bidra?
Jag efterlyser politiska idéer och visioner. Partier som lägger sin energi på att berätta som sina idéer och hur de möter mina och andras krav och behov. Jag vill se mer folkbildning och lyssnande. Möten. Inte marknadstänkande. Ge mig ett mål jag vill vara med att bidra till. Våga använda forskning, erfarenhet och kunskap tillsammans med ideologi för att peka ut en riktning. Hitta de gemensamma nämnarna vi kan enas kring. Både rättigheter och skyldigheter.

2. En tillit till människor och en inbjudan om att delta

Människor måste vara deltagare i den politiska idéutvecklingen, inte reduceras till åskådare och konsumenter.
I den här valrörelsen vill jag se mer inbjudande samtal. Rekrytera medlemmar. Gör det nu! Bjud in människor att vara med. Samhället är inte något vi utsätts för. Vi är samhället. Det finns oändligt mycket plats för fler människor i de politiska rörelserna, men då behöver nog dessa göras om i grunden. Ändlösa stadgediskussioner och malande om kontrapropositionsvoteringsregler på sega kvällsmöten där seniora maktmänniskor styr ideellt engagerade människor funkar dåligt. Fritidspolitikeruppdrag med dålig uppbackning och timmar av inläsning för att sitta på sammanträden där beslutspunkterna blir allt färre och informationspunkterna allt fler kan få den mest brinnande eldsjäl att slockna. Liksom långa och många kvällar på möten samtidigt som nära och kära utanför den politiska bubblan liksom glider längre och längre bort.
Människorna utformar politiken. Eller det borde vara så. Men, idag är det politiken som formar människorna. Människor går in i ett sammanhang med en vilja att förändra tillsammans, men blir utsatta och ensamma. Det håller inte. Att engagera sig politiskt har blivit allt mer omänskligt, när det borde vara en av de mänskligaste grejerna vi kan göra.

3. Bygg på de många gemensamma nämnarna

Vi människor vill höra samman. På olika sätt. Med olika människor. Det var aldrig den ensamme och starke som segrade i evolutionen. Det var flocken, gruppen. Där olika individer hjälpte varandra. Där tog vi de stora utvecklingssprången.
Verklig dialog bygger på en vilja att lyssna och förstå. I verklig dialog är vi beredda att byta ståndpunkt. Där hittar vi de gemensamma nämnarna. Det finns så många exempel på olika typer av samtalsrörelser, exempelvis LärOlika, där olika människor möts och lär sig att lyssna på varandra aktivt, vilket leder till en djupare förståelse för att vi har väldigt mycket mer gemensamt som människor än vi tror. Eller som vi lärt oss att tro genom medielogik och sociala mediers algoritmer där konflikter och vrede får oss att läsa mer, stanna längre och därmed generera fler klick och annonsvisningar. Där vi hamnar i ett filtrerat flöde anpassat till den grad att världen krymper till den egna navelns storlek.
Vi har varit med och skapat en dysfunktionell dialog om våra gemensamma tillgångar och frågor. Där egoism, vrede och rädsla sprids. Där politiska partier försöker hitta dessa rädslor och möta dem. Eller rättare sagt förstärka dem i den kortsiktiga jakten på väljare. Vrede och ilska sprids brett, kärlek och vilja sprids kort och smalt. En riktigt usel strategi för den som vill vara med och bygga ett hållbart samhälle på lång sikt.
Vi har väldigt mycket gemensamt. Därför måste vi vänta på samtalet.
Erika Hedenström sade i P1s fina program Tankar för dagen 12 februari 2013:

”…att om vi inte har en väldigt bra tanke om hur vårt samhälle ska vara så kommer vårt samhälle inte heller att bli väldigt bra. Och vi därför i varje tid måste ta reda på vad vi tycker att ett samhälle bör och kan vara. Vad livet ska gå ut på. Vilka förväntningar på sitt liv varje människa bör erkännas rätten att ha, och vilka förpliktelser som vi har mot varandra och oss själva. Vi måste göra det sinsemellan och vi måste bli mycket bättre på att begära besked av våra politiker. För det sköter sig inte själv medan vi uppdaterar Facebook, förhandlar boräntan eller funderar på hur vårt parti ska vinna nästa val.”

Har vi en bra tanke? Vi borde prata mer om den. Politiska sammanhang och samtal är viktiga. Det är inte politiken i sig som är sjuk. Däremot är partipolitiken kroniskt sjuk och det behövs nya former för både partier och politiska samtal. Jag menar att vi inte har tid att vänta. Förändringen har börjat. Nya rörelser föds, men dessvärre även jättegamla idéer som leder i totalitära riktningar. Om de etablerade politiska partierna på allvar vill utveckla ett bra samhälle för oss alla så är det dags att förändra partipolitiken. Nu. Amnesty avslutar inledningen i sin årsrapport så här:

”As we approach the 70th anniversary of the Universal Declaration of Human Rights in December 2018, the challenge ahead is clear. This is a moment to reclaim the essential idea of the equality and dignity of all people, to cherish those values, and demand that they become a foundation for policy-making and practice. The artificial boundaries erected by a politics of demonization lead us only towards conflict and brutality, a nightmarish vision of humanity governed by naked self-interest and blinded to the plight of others. Too many leaders in the world have allowed the exponents of vilification to set the agenda, and failed to articulate an alternative vision.
It is time for this to change. We must refuse to accept narratives of demonization and build instead a culture of solidarity. We must hone our capacity for generosity towards others. We must assert the right of all people to participate in building the societies to which they belong. And we must seek constructive answers – rooted in human rights – to the frustrations, anger and alienation that provide a ready context for toxic political narratives of blame.
The coming year provides a vital opportunity for a renewed commitment to the transformative idea of human rights, as we ask what kind of societies we want to live in. We must not squander it.”

Vad väljer vi?
Du och jag kan fortfarande påverka det som händer. Vi behöver inte fortsätta att vandra mot stupet och totalitära lösningar i likhet med det framtidsscenario som sakligt målas upp i P3 Dystopia i avsnittet om demokratins reträtt. Men då behöver vi nya samtal utanför våra egna bubblor. Och vi behöver nog skapa nya rörelser tillsammans. Jag tror det är bra om vi börjar i de mänskliga rättigheterna. Eftersom vi alla är födda fria och lika i värde och rättigheter. Eftersom vi har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Vi är ju människor och behöver en flock där olika egenskaper samexisterar.
Det är ju liksom där vi tagit de riktigt viktiga evolutionära stegen framåt.

Publicerat

Allt går enligt plan

Utanför filterbubblan just nu. En ny opinionsundersökning från Sentio Research. 1000 personer i en webbpanel. Siffror publicerade i juni (Sentio mäter månadsvis):
SD 26,1
S 21,7
M 17,1
V 9,7
C 7,2
L 7,0
MP 4,8
KD 3,3
Den här sprids överallt i de där nystartade massmediekanalerna just nu. De där som gärna heter något med tid, tider eller tiden. Jag tänker inte länka dit. SD-anhängarna är peppade, motiverade och rusar vidare. Allt går enligt plan.
Men istället för att göra något åt denna plan, så kan vi väl fortsätta att avfärda de här siffrorna eftersom Sentio jobbar med självrekryterad webbpanel och så vidare.