Predikan: Enheten i Kristus (i Skapelsetid)

Predikan
21 september, 2025

Fjortonde söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka, Örebro

Epistel
Filipperbrevet kapitel 2, vers 1-5

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.

Evangelium
Lukasevangeliet kapitel 22, vers 24-27

Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.

 

Predikan

Hur blir jag mitt bästa jag. så att du kan bli ditt bästa du, så att vi kan bli vårt bästa vi? Låt oss ta hjälp för att försöka besvara de här frågorna.
Bibelberättelsen från Lukasevangeliet kan bli lättare att närma sig om vi placerar den i sitt större sammanhang. Vi är vid den sista måltiden. Jesus har brutit brödet och låtit bägaren gå runt. Men han har också berättat att en av lärjungarna ska förråda honom. Då börjar de upprört att diskutera vem det är som är den uslingen, innan pendeln slår tillbaka och de börjar diskutera vem av dem som är den bästa lärjungen, alltså den största. Tvåtusen år före Facebook, TikTok och den förbaskade polariseringen som delar upp världen just nu så föll också lärjungarna in i de världsliga kungamakarnas förvirring. Men Jesus, han visar ju något helt annat när han vänder upp och ned på tillvaron och säger att minst är störst, sist är först. Att det är den som tjänar som leder. Följ mig, säger han. Håll ihop och försök göra som jag visat er.

I Johannesevangeliets inledning fördjupas berättelsen:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.
Allt hör ihop och allt är ett i Ordet, i Jesus Kristus.

Aposteln Paulus kan hjälpa oss att göra det hela något tydligare. Inte minst genom att säga att alla kan få plats i gemenskapen, och att vi delar allt vi har med varandra. Han är tydlig i sitt brev till församlingen i Filippi (och kanske till oss också) när han ber människorna att leva i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Eller som i den berömda formuleringen i Galaterbrevet: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Lågorna är många, ljuset är ett sjunger vi i en populära psalm.

Kanske kan vår egen tanke om folkkyrkan också förklara något. Kyrkan rymmer olika inriktningar, tolkningar och traditioner. Enheten i Kristus betyder att dessa olikheter hålls samman i den större gemenskapen vi kallar kyrkan, där grenarna är många, men trädet är ett, trädet Jesus Kristus.

Och här i september, i Skapelsetid och skördetid, är enheten i Kristus synlig i hela Skapelsen tänker jag. I alla Den heliga Andens verk som vi kallar för naturlagar som gör att frön gror i jorden och blir till något som vi får äta oss mätta på. Gåvorna är många, Anden är en, finns i Jesus Kristus. Vi får vara ett i honom.

Kanske finns ett av de tydligaste svaren i nattvarden. Där vi alla knyts samman i måltiden med Kristus. Där vi alla välkomnas fram, oavsett var vi kommer ifrån eller vad vi bär med oss hit. För tjänsterna är många, Herren är en, Herren Jesus Kristus.

Poeten Göran Sonnevi beskriver det här i en fint formulerad mening: I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.

Vi är väldigt många människor som möts vid nattvardsbordet varje vecka, i hela världen. Om vi alla skulle bli kvar i enheten i Kristus och följa Jesus ödmjuka exempel… då skulle vi kunna göra något väldigt stort tillsammans. Och jag tror att vi behöver göra det nu. Jag tror att det behövs många ödmjuka människor för att lösa de enorma problem vi står inför nu… i en fallen värld där så många ledare verkar vara förvirrade. Jag tror att det är dags för kyrkan att kavla upp ärmarna lite till.

För vilka ska kunna stoppa nationalisternas olika folkmord och krig? Vilka om inte vi, vi är ju ett i honom? Vilka ska stå för en värld där mänsklig intelligens värderas högre än artificiell? Vilka om inte vi? Vilka skulle kunna göra ett ärligt försök att faktiskt fördela våra resurser mer rättvist så att varenda människa får en chans att leva ett värdigt liv? Vilka om inte vi som är ett i honom? Vilka ska läka såren vi har rivit upp i Skapelsen (där saker vi själva skapat förstör den fantastiska och livgivande värld som skapades för oss att dela med alla andra levande varelser)? Vilka ska läka de såren om inte vi? Vad skulle kunna hända om vi helt enkelt skulle bestämma oss för att faktiskt gå ut ur våra kyrkor tillsammans och efter bästa förmåga försöka att göra som Jesus lite mer och lite till? Vi är ju ett i honom. Och lejonet av Juda kan fortfarande ryta när det behövs. Lejonet är inte bara en gullig kattunge. Och han kommer att segra.

Vill vi följa lejonet, alltså Jesus? Ledarnas ledare, den ödmjuke tjänaren som leder genom att komma med nåd, kärlek och hopp, till den som vågar tro. Vill vi också vara ett med honom? Vill vi hålla ihop och tjäna varandra?

Jag tror att vi måste orka se samtiden i vitögat. För en ny religion ser ut att ha uppstått i treenigheten mellan girighetens ekonomi, fanatisk nationalism och en kristendom utan Kristus. Allt fler människor i världens rikaste land tror att deras president är en ny Messias. Allt fler tror att världens rikaste män – teknikentreprenörerna – är profeter. Människorna kröner sina nya kungar och kanske ser vi liknande rörelser i hela den gamla västvärlden, även här hemma i Sverige, folkhemmet som allt oftare sägs sakna både folk och förmåga att vara ett hem. Journalister ringer och frågar präster om Jesus var höger eller vänster och försöker trycka in en tvåtusen år gammal tro i svensk partipolitik som inte ens är tvåhundra år ung.

Människa var är du?.. ropar Gud till oss genom hela sin skapelse. Kom hem.
Jesus dog för vår skull. Hur tackar vi för hans försoningsoffer? Nåden är gratis. Allt vi behöver göra är att svara. Allt är möjligt. Och vi ska inte låta oss luras att tro att vi inte kan göra något. Vi behöver inte låta synden släcka hoppet som finns i tron. Men vi bör vara försiktiga, för om vi kavlar upp våra ärmar utan ödmjukhet och enhet, då riskerar vi att bli som de förvirrade ledare som verkar tro att våld och girighet är vägen framåt. Men om vi kavlar upp våra ärmar i ödmjukhet och enhet tillsammans och gör det vi kan för att följa Jesus… då tror jag att det kommer öppna sig andra vägar till framtiden.

För också vi kan torka tårar och visa omsorg om brustna hjärtan. Vi kan fortfarande resa de som har fallit och bära varandra när det behövs. Precis som Jesus gör. För vi har ju fötts med det där vetandet som vi delar med varandra, alltså MEDVETANDET. Och vi har fötts med vetandet vi har tillsammans, alltså SAMVETET. Jag skulle tro att både medvetandet och samvetet kommer ur enheten i Kristus. Och vem vet, kanske kan den enheten bli klar och tydlig redan idag, vid nattvardens bord, där varje bit bröd vi får skulle kunna innehålla alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna? Här och nu….när Jesus ser oss, och ber oss att se varandra.…när Jesus berör oss, och ber oss att beröra varandra.

För Jesus älskar oss, och vill att vi älskar varandra. Enheten i Kristus är ett levande mysterium. Hela Skapelsen kan liknas vid en mänsklig kropp. Eller en stor kyrka som Gud skapat för oss att leva i tillsammans. Lemmarna är många, kroppen är en, Jesu Kristi kyrka, och vi är ett i honom! Det är alltså tillsammans som jag är mitt bästa jag och du ditt bästa du. Tillsammans blir vi…vårt allra bästa vi.

Liksom Fadern och Sonen och Anden är enhet så är också vi skapade att vara det. Jag har svårt att inte känna mig ödmjuk – och inte så lite hoppfull – inför detta mysterium. Nåden är gratis. Lejonet bär oss hem. Han känner ditt namn, han känner mitt. Vi är ju ett i honom.

Allt är som det ska bli, amen.

Man måste välja

 ”Man måste välja sida
Man måste ta parti
Man kan inte dra sig undan eller ställa sig bredvid.”

Fin timme med Mikael Wiehe i P1:s sommarprogram. Tack för musiken och kampen.

Vad jag gjorde under folkmordet?

Med anledning av orsak så läser jag FN:s folkmordskonvention. De fyra första artiklarna lyder:

Article I
The Contracting Parties confirm that genocide, whether committed in time of peace or in time of war, is a crime under international law which they undertake to prevent and to punish.

Article II
In the present Convention, genocide means any of the following acts committed with intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group, as such:

(a) Killing members of the group;
(b) Causing serious bodily or mental harm to members of the group;
(c) Deliberately inflicting on the group conditions of life calculated to bring about its
physical destruction in whole or in part;
(d) Imposing measures intended to prevent births within the group;
(e) Forcibly transferring children of the group to another group.

Article III
The following acts shall be punishable:

(a) Genocide;
(b) Conspiracy to commit genocide;
(c) Direct and public incitement to commit genocide;
(d) Attempt to commit genocide;
(e) Complicity in genocide.

Article IV
Persons committing genocide or any of the other acts enumerated in article III shall be punished, whether they are constitutionally responsible rulers, public officials or private individuals.

Under mitt liv har det med jämna mellanrum diskuterats hur det tyska folket tänkte under förintelsen. Ju äldre jag blivit desto längre har distansen till förintelsen och nazismen blivit och det diskuteras allt mer sällan. Så idag sitter jag under kastanjen och funderar på om det inte är dags för mig att berätta varför jag inte skriver något, gör något eller agerar i relation till det folkmord som pågår just nu. Framför världens ögon.

Svaret är ganska enkelt, jag fegar ur. Av massor av anledningar. Men ett folkmord är det. Det förnekar jag inte. Min feghet förnekar jag inte heller. Jag hoppas att livet och Gud förlåter mig för detta.

Sjuka människor i en sjuk samtid

Lyssnar på ett avsnitt Signum-podden där John Sjögren samtalar med Johan Bengtsson som är forskare och ST-läkare i psykiatri. Samtalet påminner mig om filosofen Byung-Chul Han och dennes essä-böcker; Trötthetssamhället, Palliativsamhället, Eros agoni, I svärmen och den smått fantastiska Capitalism and the death drive. Kristofer Ahlström reflekterar i DN. Samtalet påminner mig också om Hartmut Rosas tankar om acceleration och resonans.

Så länge som vi ser varje människas psykosociala reaktioner på en sjuk samtidskultur som en individuell skada eller defekt…så kommer vi att fortsätta vandra mot samhällskollaps och undergång. Det är jag fullständigt övertygad om. Så länge som vi försöker förklara rimliga reaktioner på en skadlig samtid med biologiska markörer eller barndomstrauman och därigenom lägga hela ansvaret för helheten på varje enskild individ….så kommer vi fortsätta att hitta nya sätt att tjäna pengar på droger, terapier, självhjälpsböcker och annat, men vi lär inte hitta sätt att få flera människor att må bättre. Historiskt så fanns det en kollektiv medvetenhet i högre grad. Det vittnar inte minst religionerna om. Sorgen drabbade inte bara EN enskild individ, utan kunde bäras tillsammans. Arbetslöshet och utanförskap var inte den enskildes fel, utan påverkade alla. En människas beslut kopplades tydligare till konsekvenser för flera. Och så vidare.

Det handlar inte om att förminska människor upplevda problem. Tvärtom. Det handlar om att hitta klokare sätt att ta hand om dessa problem. Vi är ganska långt ifrån det just nu. Vi lever i en tid där vi använder vår fria vilja på sätt som gör oss sjuka på många sätt. Men, en annan värld är möjlig.

Om att offra barn

Bilden skapat av ChatGPT.

I Första Mosebok, kapitel 22, finns den ganska välkända berättelsen om när Isak ska offras av sin pappa, Abraham. Isak följer med sin pappa på tur, men vet inte att målet är att han ska offras (slaktas med kniv) av sin pappa, till Gud. Detta eftersom Gud sägs pröva Abrahams lydnad.

Jag har hört många präster och teologer tolka den här mer än 3000 år gamla berättelsen på olika sätt. Inte sällan slätas den över med att Gud aldrig på allvar kräver offret. Ganska ofta har jag hört den användas för att ifrågasätta patriarkatet och/eller manligheten. Men, mer sällan, eller typ aldrig, har jag hört den liknas vid vår tids offer av barn och unga.

För hur ska vi annars kunna förklara att vi som är gamla prioriterar lagar, regler och beslut som leder till miljöförstöring, utrotandet av liv, klimatförändringar och andra ödesdigra konsekvenser? Hur ska vi annars kunna förklara att det aldrig är de gamla, erfarna och rika som går ut i krigen de skapar utan skickar de unga och fattiga att dö? På vilka sätt ska vi annars se unga människor existentiella oro inför en framtid där de måste förtjäna sina liv med höga betyg och framgångar? Hur försvarar vi att vi står och ser på när beslutsfattare beordrar militärer att skicka missiler, drönare och bomber på barn?

Om vi läser berättelsen om Isak och Abraham ur andra perspektiv så kan något annan träda fram. Är det rimligt att vi låter någon närmast deterministisk uppgivenhet råda och till och ljuger för våra barn om deras framtid? Jag har svårt att tro att någon förälder tycker att det är rimligt. Men, samtidigt så är vårt samhälles hårda förankring i ekonomins grund ganska skoningslös. Och så länge vi fattar våra beslut beroende på hur vår ekonomi påverkas här och nu så lär vi vara fast i det här ständiga offrandet av våra barn. Här är det nog ganska viktigt att rannsaka sig själv och inte skylla ifrån sig på Gud, marknaden eller något annat abstrakt. Marknaden finns inte som ontologiskt objekt. Marknaden kan inte svara på tilltal och därmed inte heller ställas till svars. Marknaden är helt och hållet påhittad av människor. Gud å sin sida har skapat en värld där våra behov ständigt kan tillfredsställas genom ekosystem, kretslopp och solens energi. Den skapelse som vi förstår med vår egen – ekonomin.

Vi är Abraham. Vi lurar med oss våra barn ut på tur. Vi vet att vi ska offra dem. Men, för vems skull intalar vi oss att vi ska göra offret?

Den frågan tror jag det kan vara värt att söka svar på. För kanske skulle vi göra annorlunda då.

Jag tror att något är i rörelse. När band som Ghost och President klär av hyckleri. Som i Presidents låt ”In the name of the father”:

I’m a fool, a sucker for a fantasy
You’rе a fable I could love
Heavеn sent from up above
But can we wait for this feeling to pass?
It’s like a drug feeding me in the dark
We’re on the run from the King of Terrors
Just look away, there’s no need to scare us

Oh, Father, I can’t hear you yet
I want to feel you near, it’s suffocating
Scare them, scare them, scare them
Make them worship

Who is Christ Jesus?
He is the true lamb of sacrifice
Father

Oh, Father
I can’t hear you yet

Vi är några som tröttnat offrandet. Som inte kan försvara att det som människan skapat systematiskt förstör Guds skapelse.  Som tror på Jesus när han säger att vi inte kan tjäna Gud och mammon på samma gång. Som försöker att följa det första budet. Som inte låter ekonomin ställas i vägen för kärleken. Uttrycken är nya, men i en tid där mörkret är ganska kompakt måste kanske röster höjas?

I berättelsen från första mosebok säger en ängel till sist: Lyft inte din hand mot pojken och gör honom inget ont. I flera andra bibeltexter avvisar Gud offer för att istället be människorna att uppriktigt och hjärtligt lyda Guds förmaningar om att visa barmhärtighet, kärlek och kunskap om Guds vilja istället.

Ingen ber oss att offra våra barn. Så vi kan sluta med det.

Ett plus ett

Två nyheter som hör ihop. Den ena ger den andra. De liksom förstärker varandra på vägen nedåt. Ned i lidande, värme och mörker. För oss alla. Kanske är det därför som det redan för tvåtusen år sedan beskrevs att människan inte kan vara girig och samtidigt påstå sig värna om livet utanför sig själv. Jesus själv säger det i Bergspredikan.

Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. (Matteusevangeliet 6:24)

I den fallna världen pågår en baklängesevolution. Där våra folkvalda ledare, på vårt mandat, dömer framtida generationer till svårt lidande. Kanske visste människor det redan för länge, länge sedan? Kanske vill Gud peka ut andra vägar åt oss. Kanske kan till och med kyrkan våga sig på att vandra på de vägarna, istället för att fortsätta vandringen mot stupet.

De teologiska paradoxerna är många men geopolitiken ljuger sällan och historien tuggar vidare. Slutet är med största säkerhet inte nära. Mänskligheten har alltid oroat sig för ragnarök i en eller annan form.
Dock hade det känts bättre om USA inte haft en atomubåt vid namn ”Corpus Christi”, om Israels robotar inte hetat ”Gabriel”, om Rysslands missiler inte haft beteckningen ”Satan 2” och Iran inte döpt sina efter shiamuslimska martyrer.

Somliga gör sitt bästa för att åtminstone låta som apokalypsens axelmakter.

Niklas Ekdal har skrivit en mycket läsvärd text om hur teologi och apokalyptik (eller kanske eskatologi) blandas samman med politik och girighet i DN. Jag håller med om det mesta i textens andemening, men drar kanske en annan slutsats. Nämligen den att religionen har kidnappats av makthungriga människor. Jo, det finns kristna i USA som på allvar tror att om Jerusalem rensas etniskt så kommer Jesus att återkomma och utplåna livet på jorden, men samtidigt ta med sig just dessa kristna till himlen. Och jo, de agerar för att det ska hända. Men… det betyder inte att alla kristna tänker så. Lika lite som att det faktum att det finns ateister som tror att syftet med livet på jorden är att just dem ska bli ekonomiskt oberoende och är beredda att döda andra människor för att bli det…. behöver betyda att alla ateister tänker så.

Människan är komplex. Existensen är på de allra flesta sätt ett mysterium.

Skolskjutning

Skolskjutning. Är det ett ord som signalerar att vi vant oss vid något som är omöjligt att vänja sig vid? Är det ett ord som förklarar att vi förstått att samhället vi byggt för med sig konsekvenser som inte går att förhindra? Är det kanske ett ord som i all sin prakt förklarar den fallna världen?

 

Ge upp hoppet

Det ser ganska ofta ut som att människans ständiga strävan efter laga sin egen trasiga skapelse står i vägen för möjligheterna att vara en del av det värld som människan faktiskt inte skapat. Människan är den enda organiskt uppbyggda kolbaserade livsform som har kapacitet att utrota sig själv. Kanske gör vi det allra bäst genom att inte ge upp, genom att inte förstå att de tekniska lösningar vi skapat, den ekonomi vi hittade på och alla de kemikalier och utsläpp vi tillför natur och kretslopp inte får plats på jorden. För hur ska krigen mot oss själva kunna leda till liv? Hur ska allt mer empatiskt störda ledare kunna föra oss till mer hållbara vägar? I sin yttersta form framstår det som att människan är så fast i sina tankar på döden att döden blir en dominerande del av livet. Så kanske ligger hoppet i att ge upp hoppet. Att släppa tanken på ett liv villkorat av döden. Kanske är det ett sätt att styra i en annan riktning än just dödens.

Teologen Alexander Schmemann menar att den moderna kyrkan tenderar att förminska döden till ett psykologiskt problem (hur vi hanterar förlust) eller till ett moraliskt budskap (döden som en påminnelse att leva rätt). Detta förminskar det evangeliska mysteriet i död och uppståndelse, menar Schmemann och beklagar att kyrkan har slutat tala om döden som en andlig verklighet och en fiende som Kristus har besegrat. Det ligger något i Schmemanns kritik. Kanske för att kyrkan – i en sekulariserad samhällskontext – anpassat sig och i sitt möte med människor känner sig manad att jobba mer med tröst och förhållningssätt än att prata om det eskatologiska hoppet och Kristi seger över döden.

Jag läser just nu mängder av litteratur om döden, uppståndelsen och kyrkans förhållningssätt till dessa. Detta eftersom jag ska skriva en magisteruppsats och intresserar mig för hur Svenska kyrkans förkunnelse om död och uppståndelse förändrats över tid. Anledningen till detta är att jag anar att det som i vår tid beskrivs som att människor söker sig tillbaka till kyrkan, eller åtminstone det andliga, sker i en omvälvande och orolig tid. Klimatkrisen gör sig påmind. Krigen också. Den ensamma människan möter ständigt i sina flöden allt mörkare moln och samtidigt allt fler lösningar för att slippa se dem. Men varken resor, kläder, prylar, droger eller all digitala casinon i världen räddar människan från död, lidande och smärta. Allt vi hittar på för att slippa verkar bara gör att vi gräver oss djupare och djupare ned i en ohållbar situation. Allt mer isolerade från den värld som omger oss.

Det sades länge att människan lämnat Gud. Men, kanske är det snarast den organiserade religionen som människan lämnat, alltså kyrkan. På samma sätt som människan lämnat föreningen och kommunen. Det individualiserade livsprojektet har fragmentariserat den värld vi delar. Eller åtminstone vår syn på den världen, eller helt enkelt samhället.

Kanske är det så att kyrkans anpassning till den här samtidskulturen är det som gör att människors intresse för kyrkan ser ut som det gör. Kyrkan blev som dom andra och nu står många och vrider på sig lite ängsligt när gudstjänststatistiken sammanställs. I vår tid är det nämligen så att färre går i regelbunden gudstjänst, samtidigt som alla präster fortfarande lovar att de ska förkunna Ordet rent och klart och förvalta sakramenten. Men, människorna kommer fortfarande till kyrkan i stor utsträckning. När livet så kräver – vid dop, bröllop och begravning. Eller kanske konfirmation eller konsert. Frågan är då kanske inte lika viktig när det gäller det upplevda skavet hos kyrkan, som den borde vara i hur kyrkan förhåller sig till de tillfällen då människorna kommer till kyrkan.

Här någonstans börjar jag att ringa in mina frågeställningar för uppsatsen. Jag vill ta redan på hur folkkyrkan gestaltas i dessa möten. Närmare bestämt i begravningsgudstjänsten. Fokuserar kyrkan på döden eller på livet i uppståndelsen? Kommer kanske människor till kyrkan för att få lite hopp – även i det mörkaste? Hur tar kyrkan ansvar för att vi som kollektiv gemenskap kan förhålla oss till döden? Och hur har kyrkan gjort detta vid stora samhällskriser?

Jag vill försöka frilägga eskatologiska perspektiv på folkkyrkan genom att studera hur präster förkunnar i griftetal, predikningar och tal. För att ställa upp detta mot hur teologer som Alexander Schmemann, Gustaf Wingren och Einar Billing ser på kyrkan och det eskatologiska.

Varför? För att jag tror att vi måste prata mer om döden. Inte minst livets seger över den. Genom Jesus Kristus. Det är något att hoppas på, inte minst i den tid när vi gräver och gräver men aldrig verkar nå botten. Att ge upp hoppet om liv i det som redan är dött kan vara en god strategi. Gör kyrkan det? Gör staten det? Kommunen? Näringslivet? Jag förväntar mig inte några svar, eftersom alla är upptagna med att gräva.

Skapelsen är inte människans

”En tro kopplad till vad vi behöver i dag måste vara en tro kopplad till marken men i valet mellan ekologi och ekonomi sätter vi alltid ekonomin först. Trots att ekonomin är helt beroende av ekologin. Det borde vara uppenbart men religion kan passivisera. Vår Gud heter Tillväxt och hans son Fri Marknad. […] Ingen måste tro att naturen är helig. Men för att klara miljö- och klimatkriserna måste vi alla börja agera som om den är det, oavsett vad vi tror på. Ty det är till sist våra handlingar som verkligen räknas.

För att behålla sin trovärdighet som institution måste Svenska kyrkan sluta gå kortsiktighetens ärenden och börja stå upp för att det heliga faktiskt inte bor i ekonomin.”

Skapelsen är inte människans, människan är skapelsens. Det är så uppenbart. Eva-Lotta Hulthéns essä i DN borde läsas av alla.

Folkmord

Folkmord är folkmord även när vi inte vågar säga det.
Folkmord är folkmord även när vi tittar bort.
Folkmord är folkmord oavsett försvar.
Folkmord är folkmord.
Folkmord.