Sara, Vilda och jag tog en lång promenad. Venastugan, Myrö, sol, kall vind…. men mest av allt massor av landande svanar. Det var fint att se.
Träden, fåglarna, hunden och jag
Vi tog en promenad i Sommarro. Vilda och jag. Lyssnade på fåglar, halkade runt på is, rullade i snön och fick sol i ögonen. Det var skönt.
Tisdag 27 februari
Det här med pendling.
Det här med att min ena tjänstetelefon har TDC som operatör.
Det här med att tåget fastnar i radioskugga utanför Nykvarn.
Det här med funktionella arbetsmarknadsregioner.
Det här med att försöka jobba mot W3D3 på tåget.
Det här med underhållet av infrastrukturen.
Det här med vinter.
Skjut mig.
Letar efter en bostad där vi får plats
Sara Richert och jag. De fyra barn som bor med oss. Vi letar efter en bostad där vi får plats. Jo, vi trivs i den lägenhet vi delar på Oskarsvägen, men det saknas ett rum. Vi behöver en lägenhet med fem sovrum. Så enkelt är det.
Vi letar i centrala Örebro.
Och ja, vi letar ganska intensivt i grupper, bostadsbytarnätverk och via hyresvärdar. Men, utbudet av lägenheter med så här många sovrum är tämligen begränsat i staden vi bor i. Så här kommer en liten vädjan om hjälp. Tillsammans söker vi alltså efter en lägenhet i centrala Örebro som har fem sovrum. Vi letar efter hyresrätt. Centrum, Öster, Norrcity och centrala Väster är delar av Örebro som funkar bäst som utgångsläge för våra liv. Närhet till bussar och tåg är viktigt.
Tacksam för alla kontakter, tips och relationer som kan hjälpa oss att hitta ett hem som funkar för oss och våra barn.
Själv är jag mer eller mindre utloggad från Facebook, men nås via Messenger, telefon eller möten öga mot öga.
Tillbaka
Tillbaka. Försökte flyga in lågt och landa mjukt och obemärkt. Under radarn. Hämtade hunden. Åt middag med barnen. Pratade om viktiga saker. Men, när jag kom hem ensam för att lämna min väska hände något jag inte var beredd på. Känslorna jag lämnade den här lägenheten med för åtta dygn sedan hade liksom dröjt sig kvar lite. Så det gjorde lite ont. Fick möblera om lite, spika upp ett par tavlor och laga middag för att försöka tvinga bort dem.
Det känns tydligt. Jag är inte hemma igen. Men, jag är tillbaka. På något sätt ska jag göra det här till mitt hem. Men, jag vet inte hur just nu.
Över havet
En natt över havet. Lämnade hemmahamnen i Kiel. Vaknade i Göteborg. Det är kallt, grått och blåsigt. Allt är som vanligt, men ändå inte. Jag sitter på Starbucks och väntar på ett tåg. Mitt emot mig pågår en anställningsintervju. Jag lyssnar på Owe Wikström som läser sin egen bok ”Ikonen i fickan”. Ibland går dialogen från mannen som ska anställa och kvinnan som verkar vilja bli anställd igenom mina lurar. De möts inte. Pratar förbi varandra. Ingen av dem lyssnar, båda har för mycket att säga och är för ointresserade av att höra vad den andra säger. Men, jag tror inte att de märker det.
Om några timmar är jag i Örebro igen. Ska hämta en hund. Handla. Äta middag med flickorna som kallar mig pappa. Längtar efter dem.
Klev av spårvagnen några hållplatser för tidigt. För att passera några platser där det finns fina fotspår av Någon, mig och livet som aldrig riktigt fanns. Som aldrig fick chansen. Tar med mig de fina känslorna som olika minnen från de här fotspåren framkallar. På något sätt börjar en annan framtid nu.
Fredag 16 december 2017
Imorgon, fredag 16 december 2017, ska jag:
Vakna upp bredvid den jag älskar.
Gratulera min mamma som fyller 73 år.
Lämna hunden på dagis.
Gå på möte hos min nya arbetsgivare.
Samtala med min psykolog.
Hänga en stund med vice statsministern.
Låna om en bok (jag läser för tolvåringen) på biblioteket.
Önska en ny låt i Musikhjälpen.
Fortsätta göra ordning i lägenheten.
Gå och lägga mig bredvid den jag älskar.
Avslutar något
Då är det dags. Jag och Någon avslutar några månader av exil. Idag kommer tre starka män och hämtar de flesta av våra saker. På två adresser. Om 48 timmar flyttar vi in på samma ställe. Tillsammans.
De här stora stegen och besluten
2016. Jag gick in i det som en människa. Kommer ut som en hel annan. På riktigt. Men, det känns konstigt hur tvära kasten är mellan ljus och mörker, glädje och sorg. Och det är symptomatiskt att varje gång jag fattar ett stort beslut. När de allra största stegen tas. Då är jag ensam. Då får jag fira i stillhet. För så är visst 2016.
Den här månaden, november.
Den här veckan, v 47.
Den här dagen, fredag 25 november.
Superstressig och asjobbig.
Men också väldigt bra.
Den sammanfattar ett helt år på något vis. Nu går jag hem. Ensam. Hämtar en hund. Jobbar resten av dygnet med flyttkartonger. Kommer att sova för lite. Gå upp för tidigt. Fortsätta med kartongerna. Och annat jobb. Plus massor av annat.
Men, jag har ett väldigt fint möte i magen. Som kommer att göra stor skillnad.
Tillbaka
Kommer hem till Örebro. Till det som kallas min lägenhet. Men, det känns inte som hemma. Ungefär som det varit i hela livet. Det här med att sakna rötter. Oftast bryr jag mig inte om det. Men ibland känns det lite tråkigt.
Någon gång skulle det vara skönt att komma hem.