fredrik welander i ett långt samtal
Paddlade ett par timmar på Svartån. I stan och i Karlslund. Mycket skönt. Både vädret, naturen och sällskapet. Så tacksam för så mycket. Relationer som kommer tillbaka och läker. Närvaron jag känner i kajaken. Trivs på vatten.
Hanna och jag tog oss ut till Vena och Hjälmaren. Jag filmade henne när hon flög med drönare. Allt till en liten produktion vi ska göra inför en utbildning. En vacker plats, en vacker kväll.
Åkte till Värmland. Det invändiga arbetet med stugan är i stort sett klart. Lite fix kvar i köket. I övrigt? Tog en promenad på Norra begravningsplatsen med frustrerad mamma som tröttnat på karantän. Om ett par dagar fyller jag 49. Nu börjar det sista officiella året. Allt efter 50 får anses vara bonus.
Om jag skulle ha oturen att behöva begravas i Örebro så har jag hittat platsen. I den del av vår begravningsplats som heter Dungen. Där kan min urna få grävas ned. Men, jag har inte tänkt bli kvar här. Just nu känns det som att det vore ett öde värre än döden. Att tvingas stanna kvar i Örebro även efter döden.
Ligger på hotellrum. Isolerad. Försöker fåfängt hålla mig undan den här smittan. Styr mot Tyskland imorgon för att hämta hem min mamma. Som flyttar tillbaka till Örebro. Vi hade inte räknat med det här viruset. Nu blir resan lite onödigt spännande.
I lördags lade sig några nya vänner till mig på golvet i ett köpcentrum i centrala Örebro. De gjorde det för att visa att människan håller på att dö ut. Och att vi gör det av egen hand. Jag har mött de här människorna under våren och imponeras av deras beslutsamhet. Det här är vanliga människor. Som har barn, föräldrar, tentor, jobb, familjer, vardagsproblem. Inga proffsaktivister, utan människor som inte längre klarar av att leva med vetskapen om människans bidrag till miljö- och klimatförstöring och vad den leder till.
Jag är en av dem, men kommer kanske inte att ligga på golv så ofta. Tror att jag kanske är bättre på andra saker. Dessutom är jag skiträdd för direkta aktioner. Igår skickade jag in en debattartikel som jag skrivit tillsammans med några andra människor som engagerat sig i samma folkrörelse. I den skriver vi varför vi ställer oss bakom Extionction Rebellions krav och engagerar oss i rörelsen.
”Vi är naturen som försvarar sig själv. Vi förbereder oss och blir fler. Nu kräver vi att Örebros beslutsfattare börjar agerar proaktivt. De har alla fakta de behöver. Då kan vi lägga den korta tid vi har till att hitta lösningar tillsammans.”
Extinction Rebellion är en global folkrörelse. Nu finns den även här, i min lilla hemstad. Symbolen med timglaset och jorden bär ett viktigt budskap. Symbolen handlar om utrotning. Cirkeln är planeten vi lever på och är beroende av. Timglaset visar att tiden rinner ut för de flesta arter som lever på jorden. Även människan. Vi befinner oss i den sjätte massutrotningen – Holocene. En ensam art – människan – påskyndar och påverkar massutrotningen. På grund av oss kommer ungefär 50 procent av alla nu levande arter att vara utrotade om några årtionden. Med stor säkerhet kommer detta att leda till en total ekosystemkollaps och även utrotandet av människan.
Vi kommer förstås att hånas, hatas, hotas. Andra kommer att vara rädda för oss. Tycka att vi är otäcka i våra krav eller aktioner. Så är ju samtiden. Men, jag har inte tid längre. Jag försökte med partipolitiken, men den var inte min väg. Där krävs det helt andra egenskaper och förmågor än mina.
Jag måste göra vad jag kan för att bidra till förändring. Ska jag vara ärlig så är det inte mänskligheten i sig jag tror att jag kan rädda. Men mina barn. De som ska leva efter mig. Jag börjar förstå vilka fasor de kommer att tvingas gå igenom. Om vi inte omedelbart börjar agera som att vi tar utrotningen på allvar.
Det är en bestämd med fredlig rörelse. Jag hoppas att den växer. Snabbt.
”Vi söker dialog och handling, inte konflikt. Men vi vägrar att se mänskligheten utrotas.”
När jag fyllde senast så fick jag en halvdagskurs i surdegsbakning i present av Sara. Idag gick vi den. Tillsammans med ett tiotal andra. På Malins hembageri på Öster. Det var underbart att få baka i ett bageri. Bara bakbordet var värt att dö för. Kom hem med massor av knäckebröd och sex limpor. Plus två surdegsgrunder.
Vad lärde bagaren mig då? Typ, att allt handlar om känsla. Och rena råvaror förstås. Nu vill jag bara baka bröd. Inget annat.
Sådär. Nu är det gjort. Första loppet. Alltså, jag har sprungit en tävling. En grej jag hade lovat mig själv att aldrig göra. Varför? Jo, jag springer inte för att tävla mot andra. Jag springer för att slappna av. Men, nu är det gjort. När Sara frågade om jag hade lust att springa Åstadsloppet med henne så kom jag fram till att jag ville det.
Nu har träningen fram hit inte funkar så bra. Jag har en trasig fot och har haft svårt att få löpningen att funka. Men, vi tog oss runt. Hade ont i foten halva sträckan, men det gick. Sara fick kämpa hårdare med en arg mage. Hur som helst. Vi kom i mål och jag tycker att tiden blev helt okej också. Det är skönt att springa utan att hetsa.
Och för mig är det fortfarande något konstigt att jag överhuvudtaget springer.
Så epic win, liksom! Jag gör gärna om det.
Det här är Mats Levin. Han spelar cello i Svenska kammarorkestern. Under de ljusa månaderna tar han inte sällan sin cello ut på stan och spelar Bach. Ikväll på soldäcket vid Järntorget. Det är en varm försommarkväll. Jag sätter mig ned och lyssnar. På väg hem från ännu en lång dag som tagit mig till Huddinge, Stockholm, Enköping, Västerås och tillbaka till Örebro. Sätter mig och andas. Lyssnar på de fina tonerna från det vackra instrumentet.
I publiken sitter också några ensamkommande, en ung man i rullstol med tillhörande ledsagare samt en kvinna jag vill kalla ett örebrooriginal. Plötsligt delar vi något. Vi möts. Utan ord. Utan blickar. På en plats, i musiken. Det är som att allt stannar upp en stund och jag känner att jag hör ihop. Vi lyssnar aktivt. Delar stunden med varandra. Tack vare Mats Levin, Bach och en cello.
Musik är fantastiskt.
Om en liten stund skriver vi på. Någon och jag och våra barn ska flytta. Igen. Större, mer centralt och högre upp. En nystart. Eller omstart. Eller bara en flytt.
Nu har det varit rekord i flyttar på kort tid. Den här gången måste det bli ett hem. Jag behöver hitta ett bo. Här kommer vi att få plats. Korta avstånden. Kunna andas.
Det känns skönt.
En varm vårlördag kan en gå runt de där dammarna i Köpenhamn som människorna som lever här kallar sjöarna. En kan göra det med en god vän och prata om stort och smått. En kan titta sig omkring och förstå varför det är så skönt att ta en promenad i en stad. I en riktig stad. Där saker är olika.
Sen kan en sätta sig på ett tåg och åka till en helt annan plats.
Min gode vän och jag hör nog mer hemma i staden jag lämnar än staden vi faktiskt lever i. Eller någon annan stad. För staden vi lever i är nog faktiskt ingen stad egentligen. Den är något annat. Det känns så tydligt när en är i en riktig stad.
