Predikan: Medmänniskan (13 söndagen efter trefaldighet)

Förlorad och återfunnen (trettonde söndagen efter trefaldighet)
Kräcklinge kyrka
25 augusti 2024

Första Moseboken kapitel 4, vers 8-12

Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.” Där överföll han sin bror Abel och dödade honom. Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” Herren sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.”

Lukasevangeliet kapitel 10, vers 23-37

Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.”

En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ’Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.’ Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.”

För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd.
En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’

Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?”
Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Predikan

Medmänniska. Det är ett av de finaste orden jag vet. Diakoni är också ett fint ord, förknippat med kyrkans omsorg. I Kristi kropp, som kyrka och som medmänniskor är vi nog alla kallade att vara omsorgsfulla.

Idag, den trettonde söndagen efter trefaldighet så är både medmänniskan och diakonin i fokus. Dagens texter är vid en första anblick klara och tydliga. Kain som exemplet på vad vi inte ska göra. Den barmhärtige samariern som DET goda exemplet på vad vi ska göra.

Jag kanske borde sluta här. Budskapet är enkelt:Döda inte varandra. Var snälla och hjälpsamma. Men, jag måste fråga: Hur bra går det för oss – som den där svåra kollektiva mänskligheten – på en skala från noll till hundra – att bygga en världsordning där det där enkla budskapet som Jesus ger oss faktiskt också får gälla?

Det går nog inte alltid jättebra. Det finns mycket att ställa till rätta. Men, rent mätbart går det nog inte så dåligt som det är lätt att tro när jag tittar på Aktuellt, lyssnar på Ekot eller läser lokaltidningen. För de allra flesta människor gör nog goda små saker mest hela tiden. Som aldrig blir nyheter.

Kvinnan som följde med sin vän till en jobbig undersökning på sjukhuset. Barnet som plockade upp en utmattad humla, lade den på bordet bredvid och såg till att den fick lite näring. Och fick se den kvickna till och flyga vidare. Eller cykelreparatören i mitt kvarter i stan som utan gnäll lagar punkteringar och smörjer kedjor. Samtidigt som han alltid tar sig tid att lyssna på de utsatta och ensamma människor som stoppar in huvudet i verkstaden för en stunds mänsklig kontakt. Kanske den enda de får på hela veckan.

Vad får de här olika människorna att göra allt det här? Det vet inte jag. Men kanske har någon av dem legat som den nedslagne mannen som får hjälp av samariern? Han som tar emot hjälpen av den okände hjälparen? Forskning visar att människor som tar emot hjälp oftare hjälper andra.

Säger våra medvetna samveten något till oss?

Kanske minns du någon gång när du behövde hjälp. Kanske var du förtvivlad. Hjälplös utan hopp. Möjligen kom hjälpen. Från oväntat håll. Som en människa med en bogserlina på en väg mitt ute i ingenstans. Eller i en kram från en kollega som du knappt känner. Eller i hemvårdens omsorg. Eller som för min vän. Som höll på att backa ut från parkeringsrutan utanför mataffären. Som med skräck såg att den slitne och tiggande mannen som min vän försökt ignorera på väg in i affären. Och sedan igen, på väg ut ur affären. Nu såg min vän i backspeglarna hur den ignorerade mannen kom springande mot bilen, viftande och gestikulerande. Med hög puls klev min vän ur bilen… och han som sprang mot honom fortsatte vifta och med sina gester pekade han på biltaket…. där min vän lagt sin mobiltelefon.

Det är som att Guds röst, den där rösten som går genom Skapelsen och säger:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Det är som att den rösten visar sig praktisk handling. Genom människorna.

Jag minns ett samtal en gång när jag var förtvivlad. När ett vänligt ansikte på barnkliniken på ett stort sjukhus tittade mig djupt i ögonen och sade: Den som inte är van att be om hjälp blir heller inte van att få hjälp. Kanske får den människan svårt att hjälpa? Eller känna att han kan hjälpa?

Jag minns med värme alla människor i kyrkan som jag trodde skulle ta emot mig och mitt kall med ifrågasättande och kritik, men som med ömma och fasta händer har väglett mig ända hit. Till praktik som prästkandidat. I den här gemenskapen. Jag som aldrig bad om hjälp. Nu får jag hjälp och vägledning och möter människor varje dag som delar med sig av vad de har.

I psalm 793 så sjunger vi om ett enat folk på väg. Ett enat folk med samma mål. Vi sjunger att Guds rike är på väg och att det redan finns mitt ibland oss.

Vi är på väg hem. Försöker att hitta hem. Jesus ska laga brustna hjärtan. Han ska torka våra tårar. De av oss som har fallit kommer han att räta upp igen och dom av oss som inte längre kan gå kommer han att bära hem. Det kommer att hända och det händer redan.

Guds goda ande verkar i vänner, i barn som hjälper humlor, cykelreparatörer och i oss alla. I varma blickar som möts. I berättelser. I hjälpande händer. I bröd och vin som delas.

Grekiskan är klar och bröderna är tillsammans

Klockan 22.22 fredag 7 juni kommer ett efterlängtad besked. Den skriftliga tentan i grekiskan är också godkänd vilket innebär att detta årslånga moment nu är avklarat. Lättnaden är total.

Jag är med mina bröder utanför Uppsala och hänger. Vi vandrar i naturen, äter mat och pratar om livet. Vi är runt femtio nu allihop. Saker förändras. Vi har en del att prata om och fundera över. Det är fint.

Betraktelse: Nådens gåvor (tionde söndagen efter trefaldighet)

Det vill gärna bli bra. Så säger min sambos pappa ibland. Efter ett långt och bitvis hårt liv som bonde på Västgötaslätten så borde han veta. Eller åtminstone tro på det. Att det gärna vill bli bra alltså.

Nådens gåvor är olika för oss. Kanske lika olika som orden kan kännas stora och lite svåra. Ord som kanske kan göra oss lite osäkra ibland. Vem är jag att påstå att jag fått nådens gåvor liksom?

Och är det inte ofta så – att tron och den världsliga tillvaron kan kännas svåra att kombinera ibland? Att de liksom är på kollisionskurs? Att vi i vår vilja att vara som alla andra inte vågar tro fullt ut. På nåden. På att det gärna vill bli bra.

I psaltarpsalm 28 står sedan länge:

“Herren är min styrka, min sköld,
på honom förtröstar jag.
Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar,
hela min varelse tackar honom.”

Vågar jag säga det i fikarummet imorgon? Bär min tro mig så att jag kan ta plats i samtal och diskussioner lika övertygad som aposteln Paulus när han beskriver gåvorna som är olika för oss i Första Korinthierbrevet?

“Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.
Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap.
En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota,
en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal.”

I vår snabba tillväxtkultur är det viktigt att alla är lika och olika samtidigt. Men kanske mest lika ändå. Likriktade. I en riktning som leder bort från tron. Inte bara på Gud, utan också människan. Medmänniskor förväntas vara motmänniskor. Men många känner och längtar efter något annat. Kanske nåden? Eller kanske har den redan funnits i oss sedan vi var barn.

Jesus vänder sig ju till ett barn i dagens evangelietext. När Lukas liksom hintar att lärjungarna börjar få hybris.

“Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.”

Kanske är det i barnet som fortfarande lever i oss som nådens gåvor är som allra störst. Kanske i minnet av den tid i livet när allt fortfarande var möjligt. Kanske finns det en djupare mening i det minnet?

Vi har alla fått olika gåvor. Vi har fått minnen och längtan. Så vad håller oss tillbaka? I Skapelsen går människan inte sällan runt och diskuterar om det verkligen kan finnas en Gud i en tillvaro som är så svår. I samma Skapelse går Gud och frågar: Människa, var är du?

Det är den tionde söndagen i trefaldighet. En tid som kallas för kyrkans vardag ibland. Vi är en bit från de stora högtiderna. Men i denna vardag finns nådens gåvor. De har givits oss och vi kan välja att tvivla på dem, eller tro på dem. Vad hindrar oss från att tro?

“Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud.”

Så säger folket enligt profeten Josua. Han som valdes av Gud att efterfölja själva Mose. När han i slutet av sitt liv jobbar för att israeliterna ska ge upp sina tvivel och tro på Gud. Och det där var inte alltid så lätt. För liksom vi som har allt – så var israeliterna på sin långa och ofta arma vandring i generationer från Egypten – ofta tvivlande och till och med besvikna på Gud. Och liksom vi, så hittade de också på andra saker att tro mer på än Gud och Skapelsen. Brist på tro och tålamod kan ju få den bästa av oss att vilja ta saken i egna händer. Att klara sig själv. Att liksom ta över själva tronen.

Efter en sommar präglad av tvivel på väder. En diskussion om yttrandefrihet som mest av allt handlar om hur det ska vara självklart att håna tro. Efter fortsatta lögner om Pride som för varje gång de delas verkar få fler följare. Ord som allt oftare uttalas i VERSALER närmast i en kör där alla sjunger i samma tonart. Det kräver ganska mycket av oss som vi ska göra något annat. Vara den vuxne i rummet, eller ta en egen stämma i sången. Eller helt enkelt säga ifrån när lögner, hot och hets breder ut sig.

Nådens gåvor. Om vi tror på Jesus och vill följa hans exempel, då får vi nog börja fundera på hur vi kan använda dem. Jag tror också att det är värt att lägga både känsla, tanke och handling på den som ytterst ger oss gåvorna. Lejonet från Juda. Själva Existensen. Världen behöver din kärlek, strömmande genom mig. Så sjunger vi i Psalm 96. Om det ska ske får vi nog tro på gåvorna som vi inte kan ge oss själva. Jag tror att det kan vara det Jesus gör klart och tydligt för oss genom att peka på barnet. Att vi fortfarande kan göra som barnet. Vi kan ta emot och vi kan tro. Vad har vi egentligen att förlora? För som han säger bonden: Det vill ju gärna bli bra.

Vi behöver egentligen bara tro. Och handla därefter. Den Gud som ger oss nådens gåvor vill räta våra ryggar. Vill att vi ska leva i kärlek och tillit. Till allt och alla som lever. Då vill det gärna bli bra.

Livet i en låt

Livet har länge handlat om tvivel.

Om mig själv. Att jag duger. Att någon behöver mig. Att det jag gör betyder något. Om andra. Att de vill mig väl. Att de går att lita på. Om något större. Att livet faktiskt har någon större mening än strävandet, jobbandet, ätandet och allt det där andra som inte sällan kallas verkligheten.

Ibland känner jag mening.
Oftast inte.

Kanske är det sökandet i sig som är grejen. Tvivlandet och letandet. Åren som går gör dock att hela grejen blivit annorlunda. Tidigare gick det att jaga normala mål. Karriären, husen, barnen, semestrarna, idéerna och de stora projekten som skulle beundras av andra.

Allt det där är borta nu. Ger inget längre. Det är som att livet just nu är ett väntrum. Döden blir allt mer närvarande i tankarna. Plötsligt förstår jag det där som någon klok människa berättade för en tid sedan. Att det inte räcker att intellektuellt förstå att det finns något utanför vårt medvetande som kanske är ALLT. Att det krävs en starkare känslomässig upplevelse och tro.

Det handlar inte nödvändigtvis om religion eller teologi. Jag tror kanske mer att alla berättelser om Gud, Jesus, Buddha, profeterna och profilerna i de stora religionerna och filosofierna handlar om oss människor. Och om de där känslorna. Att det är känslorna i sig som är livet. Det jag tar in med mina sinnen behandlas inte av en dator. Utan av mig.

Det mest och det bästa är omätbart.

Men, jag saknar tilliten och tron. Just nu är min koppling till ökenvandringen i sig. Att upptäckandet i sökandet skapar känslor. Ensamheten, tvivlet och allt stök i det som kallas vardagen tar fortfarande upp nästan all den vakna tiden. Så jag ligger och vrider och vänder på mig som en mask när jag ska somna. Ett par timmar. Sedan sover jag som i medvetslöshet ett par timmar.

Ber om lugn. Och människor som inte säger att det här är något jag måste fixa på egen hand. Det har jag provat ett helt liv. Jag behöver någon som tror på mig. Jag behöver tro på någon. Djupare än någonsin tidigare.

Så plötsligt kommer en låt. Som sammanfattar allt. Den djupare meningen i det får klarna.

A treehouse wait – I believe in you

Att kunna lita på någon

Jag vill kunna lita på någon. Veta att det finns band och sammanhang som är kravlösa. Men, det är förtvivlat svårt. År av ältande och timmar av terapi har inte riktigt gjort det klart. Idéhistoria, teologi, psykologi, sociologi, konst, musik, litteratur, teater och varenda mänskligt uttryck (känns det som) vittnar om den där grejen. Att vi människor hör ihop och att det är först när vi känner att vi har de där banden som vi kan känna mening.

Behov och begär är två olika saker. Lätta att blanda ihop.

För mig blir samtal med andra om sånt här inte sällan dåliga. Slutar med argumentation, intellektualiserande eller något annat. Försvar, ord och en riktning i rakt motsatt håll. Det har tagit mig till beslut som varit direkt skadliga. Och gör det fortfarande. Veckan som kommer inleds någon slags diskussion/förhandling jag inte vill gå igenom.

Men hur gör jag? Som lärt mig i livet att klara allt själv. På mitt självutplånande sätt. När jag mött en människa jag älskar, som gör på exakt samma sätt, men tvärtom. Klarar sig själv och ser till att göra det.

Hur ska det gå att lita på?

Grått, fuktigt, tråkigt

Surt väder idag. Grått, fuktigt, råkallt och tråkigt. Så vi tog bussen ut till Emporia där vi studerade samtidsmänniskans konsumtion. Medelklass-safari så att säga. Tröttnade snabbt och tog bussen till Malmö Muséer istället där vi hade det ganska fint. Gick genom Kungsparken hemåt via Triangeln.

11 kilometer idag. Ella kämpar på bra. Själv kan jag inte låta bli att förundras över den här staden och dess historia. En gång var det här Socialdemokratins modellstad. Idag känns det som att Örebro är det. Något som säger så mycket om hur landet utvecklats. Från DDR till USA på sextiotalet år. Lite sådär i farten bara.

På andra sidan sundet

På andra sidan sundet börjar världen. Men, jag står kvar här. Utan resurser. I ett land som inte går att regera. Oombedd och utan lust.

Som en dåre upprepar jag för andra (och mig själv) att det bästa inte hänt än. Men just nu tror jag inte på det.

Fuck it.