Kategori: Okategoriserade

Klockan 22.22 fredag 7 juni kommer ett efterlängtad besked. Den skriftliga tentan i grekiskan är också godkänd vilket innebär att detta årslånga moment nu är avklarat. Lättnaden är total.

Jag är med mina bröder utanför Uppsala och hänger. Vi vandrar i naturen, äter mat och pratar om livet. Vi är runt femtio nu allihop. Saker förändras. Vi har en del att prata om och fundera över. Det är fint.

Det vill gärna bli bra. Så säger min sambos pappa ibland. Efter ett långt och bitvis hårt liv som bonde på Västgötaslätten så borde han veta. Eller åtminstone tro på det. Att det gärna vill bli bra alltså.

Nådens gåvor är olika för oss. Kanske lika olika som orden kan kännas stora och lite svåra. Ord som kanske kan göra oss lite osäkra ibland. Vem är jag att påstå att jag fått nådens gåvor liksom?

Och är det inte ofta så – att tron och den världsliga tillvaron kan kännas svåra att kombinera ibland? Att de liksom är på kollisionskurs? Att vi i vår vilja att vara som alla andra inte vågar tro fullt ut. På nåden. På att det gärna vill bli bra.

I psaltarpsalm 28 står sedan länge:

“Herren är min styrka, min sköld,
på honom förtröstar jag.
Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar,
hela min varelse tackar honom.”

Vågar jag säga det i fikarummet imorgon? Bär min tro mig så att jag kan ta plats i samtal och diskussioner lika övertygad som aposteln Paulus när han beskriver gåvorna som är olika för oss i Första Korinthierbrevet?

“Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.
Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap.
En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota,
en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal.”

I vår snabba tillväxtkultur är det viktigt att alla är lika och olika samtidigt. Men kanske mest lika ändå. Likriktade. I en riktning som leder bort från tron. Inte bara på Gud, utan också människan. Medmänniskor förväntas vara motmänniskor. Men många känner och längtar efter något annat. Kanske nåden? Eller kanske har den redan funnits i oss sedan vi var barn.

Jesus vänder sig ju till ett barn i dagens evangelietext. När Lukas liksom hintar att lärjungarna börjar få hybris.

“Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.”

Kanske är det i barnet som fortfarande lever i oss som nådens gåvor är som allra störst. Kanske i minnet av den tid i livet när allt fortfarande var möjligt. Kanske finns det en djupare mening i det minnet?

Vi har alla fått olika gåvor. Vi har fått minnen och längtan. Så vad håller oss tillbaka? I Skapelsen går människan inte sällan runt och diskuterar om det verkligen kan finnas en Gud i en tillvaro som är så svår. I samma Skapelse går Gud och frågar: Människa, var är du?

Det är den tionde söndagen i trefaldighet. En tid som kallas för kyrkans vardag ibland. Vi är en bit från de stora högtiderna. Men i denna vardag finns nådens gåvor. De har givits oss och vi kan välja att tvivla på dem, eller tro på dem. Vad hindrar oss från att tro?

“Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud.”

Så säger folket enligt profeten Josua. Han som valdes av Gud att efterfölja själva Mose. När han i slutet av sitt liv jobbar för att israeliterna ska ge upp sina tvivel och tro på Gud. Och det där var inte alltid så lätt. För liksom vi som har allt – så var israeliterna på sin långa och ofta arma vandring i generationer från Egypten – ofta tvivlande och till och med besvikna på Gud. Och liksom vi, så hittade de också på andra saker att tro mer på än Gud och Skapelsen. Brist på tro och tålamod kan ju få den bästa av oss att vilja ta saken i egna händer. Att klara sig själv. Att liksom ta över själva tronen.

Efter en sommar präglad av tvivel på väder. En diskussion om yttrandefrihet som mest av allt handlar om hur det ska vara självklart att håna tro. Efter fortsatta lögner om Pride som för varje gång de delas verkar få fler följare. Ord som allt oftare uttalas i VERSALER närmast i en kör där alla sjunger i samma tonart. Det kräver ganska mycket av oss som vi ska göra något annat. Vara den vuxne i rummet, eller ta en egen stämma i sången. Eller helt enkelt säga ifrån när lögner, hot och hets breder ut sig.

Nådens gåvor. Om vi tror på Jesus och vill följa hans exempel, då får vi nog börja fundera på hur vi kan använda dem. Jag tror också att det är värt att lägga både känsla, tanke och handling på den som ytterst ger oss gåvorna. Lejonet från Juda. Själva Existensen. Världen behöver din kärlek, strömmande genom mig. Så sjunger vi i Psalm 96. Om det ska ske får vi nog tro på gåvorna som vi inte kan ge oss själva. Jag tror att det kan vara det Jesus gör klart och tydligt för oss genom att peka på barnet. Att vi fortfarande kan göra som barnet. Vi kan ta emot och vi kan tro. Vad har vi egentligen att förlora? För som han säger bonden: Det vill ju gärna bli bra.

Vi behöver egentligen bara tro. Och handla därefter. Den Gud som ger oss nådens gåvor vill räta våra ryggar. Vill att vi ska leva i kärlek och tillit. Till allt och alla som lever. Då vill det gärna bli bra.

Livet har länge handlat om tvivel.

Om mig själv. Att jag duger. Att någon behöver mig. Att det jag gör betyder något. Om andra. Att de vill mig väl. Att de går att lita på. Om något större. Att livet faktiskt har någon större mening än strävandet, jobbandet, ätandet och allt det där andra som inte sällan kallas verkligheten.

Ibland känner jag mening.
Oftast inte.

Kanske är det sökandet i sig som är grejen. Tvivlandet och letandet. Åren som går gör dock att hela grejen blivit annorlunda. Tidigare gick det att jaga normala mål. Karriären, husen, barnen, semestrarna, idéerna och de stora projekten som skulle beundras av andra.

Allt det där är borta nu. Ger inget längre. Det är som att livet just nu är ett väntrum. Döden blir allt mer närvarande i tankarna. Plötsligt förstår jag det där som någon klok människa berättade för en tid sedan. Att det inte räcker att intellektuellt förstå att det finns något utanför vårt medvetande som kanske är ALLT. Att det krävs en starkare känslomässig upplevelse och tro.

Det handlar inte nödvändigtvis om religion eller teologi. Jag tror kanske mer att alla berättelser om Gud, Jesus, Buddha, profeterna och profilerna i de stora religionerna och filosofierna handlar om oss människor. Och om de där känslorna. Att det är känslorna i sig som är livet. Det jag tar in med mina sinnen behandlas inte av en dator. Utan av mig.

Det mest och det bästa är omätbart.

Men, jag saknar tilliten och tron. Just nu är min koppling till ökenvandringen i sig. Att upptäckandet i sökandet skapar känslor. Ensamheten, tvivlet och allt stök i det som kallas vardagen tar fortfarande upp nästan all den vakna tiden. Så jag ligger och vrider och vänder på mig som en mask när jag ska somna. Ett par timmar. Sedan sover jag som i medvetslöshet ett par timmar.

Ber om lugn. Och människor som inte säger att det här är något jag måste fixa på egen hand. Det har jag provat ett helt liv. Jag behöver någon som tror på mig. Jag behöver tro på någon. Djupare än någonsin tidigare.

Så plötsligt kommer en låt. Som sammanfattar allt. Den djupare meningen i det får klarna.

A treehouse wait – I believe in you

Jag vill kunna lita på någon. Veta att det finns band och sammanhang som är kravlösa. Men, det är förtvivlat svårt. År av ältande och timmar av terapi har inte riktigt gjort det klart. Idéhistoria, teologi, psykologi, sociologi, konst, musik, litteratur, teater och varenda mänskligt uttryck (känns det som) vittnar om den där grejen. Att vi människor hör ihop och att det är först när vi känner att vi har de där banden som vi kan känna mening.

Behov och begär är två olika saker. Lätta att blanda ihop.

För mig blir samtal med andra om sånt här inte sällan dåliga. Slutar med argumentation, intellektualiserande eller något annat. Försvar, ord och en riktning i rakt motsatt håll. Det har tagit mig till beslut som varit direkt skadliga. Och gör det fortfarande. Veckan som kommer inleds någon slags diskussion/förhandling jag inte vill gå igenom.

Men hur gör jag? Som lärt mig i livet att klara allt själv. På mitt självutplånande sätt. När jag mött en människa jag älskar, som gör på exakt samma sätt, men tvärtom. Klarar sig själv och ser till att göra det.

Hur ska det gå att lita på?

En makalöst fin liten sång från Knivderby.

På andra sidan sundet börjar världen. Men, jag står kvar här. Utan resurser. I ett land som inte går att regera. Oombedd och utan lust.

Som en dåre upprepar jag för andra (och mig själv) att det bästa inte hänt än. Men just nu tror jag inte på det.

Fuck it.