Publicerat

Ur askan i elden och tillbaka

Jag har varit i Halmstad och spelat bas, träffat gamla vänner och nya och skrattat hejdlöst då och då. Nu ska jag försöka hitta en lösning på problemet med min bil som havererat och står död i Flemingsberg. Antingen som en följd av den tidigare olyckan i Uppsala, eller som en följd av ett helt nytt fel. Har hur som helst två försäkringsärenden på gång. Känns sådär, med tanke på att min erfarenhet av försäkringsbolag är allt annat än god.
Nåväl. Bärgning eller bogsering av bilen till verkstad ska fixas. Hyrbil har hämtats.
Nu ska jag raka mig och duscha. Det är ju trots allt måndag imorgon. I huvudet går jag igenom basgångar till några svängiga låtar. Funderar också lite över klokheter som dryftats på E4 mellan Halmstad och Södertälje.
Goda vänner är värda guld. Världsliga ting, som bilar, är det inte.

Publicerat

Hello darkness, my old friend

Paul Simon skrev den för 46 år sedan. I februari 1964. Att den fortfarande känns som ett slag i magen är på något sätt både ett geniförklarande av Paul Simon och ett underkännande åt mänskligheten. Jag känner att den sammanfattar ganska mycket av vad jag känner efter att ha levt i snart 39 år. Därför utser jag den från och med nu till min officiella nationalsång.
Det handlar förstås om The Sound of Silence. Världens bästa låt.

Hello darkness, my old friend
I’ve come to talk with you again
Because a vision softly creeping
Left its seeds while I was sleeping
And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence
In restless dreams I walked alone
Narrow streets of cobblestone
’Neath the halo of a street lamp
I turn my collar to the cold and damp
When my eyes were stabbed by the flash of a neon light
That split the night
And touched the sound of silence
And in the naked light I saw
Ten thousand people maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never shared
No one dared
Disturb the sound of silence
”Fools,” said I, ”You do not know
Silence like a cancer grows
Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you”
But my words like silent raindrops fell
And echoed in the wells of silence
And the people bowed and prayed
To the neon god they made
And the sign flashed out its warning
In the words that it was forming
And the sign said ”The words of the prophets are written on the subway walls
And tenement halls”
And whispered in the sound of silence

Publicerat

Dagens låt: Science of fear


The Temper Trap har gjort dagens låt. Faktiskt en av årets allra bästa. Science of fear heter den och jag hade inte hittat den utan ett tips från the Dahlberg tidigare i höstas.

there’s a science to fear
it plagues my mind
and it keeps us right here
and the less we know
the more we sit still
my baby’s stuck on a road
that leads to nowhere
nowhere, nowhere, nowhere, nowhere

Publicerat

Kent i New York


Jag väljer att inte kritisera Kent och deras skivbolag för att de helt skitnödigt bidrar till ökat CO2 i atmosfären genom att lägga sitt releaseparty i New York. Jag väljer också att inte bry mig så mycket om att publiken på sedvanligt releaspartyvis ser mer än lovligt ointresserade ut. Av bandet. Jag väljer istället att säga att jag tycker det låter bättre live än förväntat.
Röd är en bra samling låtar.