Meadows släppte äntligen sin EP. Jag fick köpa ett signerat ex. Fint. Ett fint besked om framtiden och dessutom champagnens dag.
Herz
Es ist auf deinem Balkon,
vielleicht holst du es besser rein
Und wenn du dann mal Zeit hast
brings mir doch vorbei
Es liegt in deiner Küche
weißt du, ich hab Angst
um Dinge, die schnell kaputt gehen können
die man noch gebrauchen kann
Es klopft in deiner Tasche
und pocht, weil du nich siehst
wie ab und zu dein Kamm kratzt
oder dein Kajalstift piekst
Ich bin in Gefahr
ich kann nich lang ohne leben
Fass dir ein Herz
ich werd sonst nich überstehen
Hast du kein Herz
du musst mir meins wiedergeben
Wird Zeit, dass du das merkst
sonst muss ich mir eins stehlen
Mein Herz liegt auf deinem Desktop
gespeichert unter meinem Namen
Schicks mir doch per Email
ich würds gern wieder haben
Ich glaub es liegt an der Kasse
ich deinem Lieblingsrestaurant
Und während du das Dessert vernaschst
rempelt irgendwer es ständig an
Mein Herz auf deinem Beifahrersitz
dort hat es nichts verloren
Und wenn du jetzt jemand anderen mitnimmst
sitzt er hoffentlich nicht vorn
Ich bin in Gefahr
ich kann nich lang ohne leben
Fass dir ein Herz
ich werd sonst nich überstehen
Hast du kein Herz
du musst mir meins wiedergeben
Wird Zeit, dass du das merkst
sonst muss ich mir eins stehlen
Någon har hackat sig in i mitt bröst
Det finns en man här i min stad. Han heter Christoffer och är allt jag skulle vilja vara. Han gör väldigt fin musik under namnet Meadows. Och han har hackat sig in i mitt bröst. Som en hacker, alltså. Han har gjort en låt som blivit min nationalsång och häromdagen släppte han en ny låt som liksom fångar väldigt mycket vad jag känner.
You’re the thorn in my heart now
You’re the storm about to start now
When the silence is too loud
You just crash through my dark clouds
En låt om att vänja sig
Plötsligt dyker den upp. En låt som bara tar över…. allt. Den heter ”A matter of habit” och det är Moddi som just släppt den. Lyssna på den. Läs texten.
Learning to kill is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it
It starts on the alleys of Sechem at night
The borderlines blur in the evening light
A rifle butt bangs on an old rusty door
”Where is your father? Get down on the floor!”
Soon it gets serious, a curfew’s declared
The city falls silent, there’s death in the air
Cocking his weapon with shaking fingers
Grits his teeth as he’s hugging the trigger
Young blood rushes, his heart pounds
He knows it gets easier the next time around
They’re just objects and shadows, not women and men
Learning to kill is a natural thing
Learning to fear is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it
News from above reach the street
There’s no hope of living, the end is so near
Tidings of terror, a raven’s crow
Shutter your windows, lock up your homes
We’re just a handful, a tiny country
Surrounded by evil, they won’t let us be
They have hate in their hearts and in all that they bring
Learning to fear is a natural thing
Cruelty is a matter of habit
The more you’ve seen it, the better you’re at it
Every boy has a tyrant’s desire
Hands behind the head, legs spread wide
These are times of danger, times of despair
No room for compassion, a soldier can’t care
Our neighbors are vermin, they’re used to the blood
How can they feel pain when they’re living in the mud?
Through cruel routine a soldier is born
Ignorance soon turns to evil in war
Israel’s land is for Israel’s kin
Cruelty comes as a natural thing
Learning to love is a natural thing
It will find a way if you just let it in
It will be strange at first, but then you’ll see it
That learning to love is a matter of being
Being human is a matter of habit
A few baby steps, then you get better at it
To be for one minute, just now, just recall
The opposite side of the towering walls
But our hearts have hardened along with our skin
We built a bubble and let no one else in
We’ll be staring in wonder as the angel falls
Then being human will be a matter of course
Will be a matter of course
Den sammanfattar så mycket. Låten kommer släppas i projektet Unsongs där Moddi spelat in tolv förbjudna sånger från tolv olika länder.
Storyn bakom A matter of habit kan du se här:
Låtens original, med text av Alona Kimhi och musik av Izhar Ashdot kan du se och höra här:
Jag är väldigt berörd av den här låten. Något av det starkaste jag hört på mycket länge.
Hösthelvetet och världens bästa låtar
Mörkret. Jag hatar det här förbannade mörkret. Det fuktiga, tysta ovänliga mörkret. Sex månader av död. Idag slog det mig att jag är där nu. I den där långa vandringen i mörkret. Det gör ont i magen. Som att falla lite fritt i sig själv. Den här känslan som jag pratat så mycket med min psykolog om. Som funnits i mig sedan jag var liten. Det där som känns när jag slår en frivolt in i min egen mage och bara faller.
Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara jag. Allt jag vill är att det ska blir vår och sommar igen. Att fåglarna ska komma, istället för att lämna. Att löven ska spricka ut, inte falla döda ned. Men, istället får jag pyssla lite med min lista över världens bästa låtar. Inser att den behöver fyllas på.
Ikväll tar vi över stan
Allt måste dö och jag var lite orolig. De gånger jag sett mitt svenska favoritband i Örebro har det varit ganska dåligt med uppslutning. Jag har sett fantastiska spelningar med Per Persson, med eller utan Packet på andra platser, men ikväll var jag osäker. Hur skulle bandet fungera framför en sommarloj publik med stark sol i ansiktet som enda scenljus? Originalpacket med Per Persson, Niklas Frisk, Magnus Adell och Magnus Lind. På den här avslutningsturnén med Norpan Eriksson på trummor.
Det fungerade fint, men låt mig ta det från början.
Det finns de som har Dylan. Andra Springsteen. Några Parton. Eller Cash. Jag har Persson. Kan nog sjunga med i nästan varenda låt, ord för ord. När jag fastnade, där i början av nittiotalet, hade jag ingen aning om varför, men fastnade det gjorde jag. För berättelserna och svänget. De urstarka balladerna och det tunga, tunga brandkårskompet. Det var Persson, och det var Traste. Jag har passerat Kammahav. Stannat och trampat runt i Alfta. För att hitta spåren.
Vad jag inte förstod då var att de inte var några folkrockare. All den tid som jag och mina musikervänner lade ned på att låta som Perssons Pack. Det blev aldrig riktigt lika bra. Nu förstår jag varför. Det handlar om countryn. Ursvänget. Att bottna i ursprunget. Vi har tagit countryn till Örebro, sade Persson och räknade in ”Små små saker”.
Först nu förstår jag. Efter några år av grävande i countryn och americanan. Vemodet och svänget. Det enkla, banala och det storslagna.
Allt måste dö, och ikväll såg jag Perssons Pack för sista gången. Faktiskt gör det lite ont. Har läst en artikel där Per Persson själv konstaterar att det är dags att gå vidare och den känslan är stark under spelningen. Det är något med hälsan, lusten och kemin. Något har tagit slut. Men de här fantastiska musikerna kan spela de här låtarna i sömnen och få dem att svänga. Så han står där Persson och sjunger om det där stora lilla livet. Ingen kan som han skildra det blåa och gråa i att leva här i ett litet bortglömt land i norr. I en liten bortglömd del av det bortglömda landet. Är det konstigt min vän att jag vill härifrån, där det enda som växer är kyrkogårn?
Det finns en bok om Sverige som alla borde läsa. Den heter Landet utanför och är skriven av Kristina Mattsson. Den handlar om Sverige utanför storstäderna. Kristina Mattsson berättar om landet jag lever i som en slags utomstående betraktare, som journalist. Per Persson berättar de här historierna från insidan.
Det är något med de där orden. Och låtarna som han skrivit till dem. De har borrat sig in djupt i mig. Väcker starka känslor i mig. Och med kanske världens bästa band bakom sig så skakar Per Persson till. ”Guldhuggarland” är magisk. ”Hemma” är som en nationalsång. När han spelar ”Ikväll tar vi över stan” får jag lite ont i magen för att det är så fint. Det som börjar lite trevande tar sig och i slutet av konserten, när örebropubliken ropar in Perssons Pack om och om igen är det inget annat än ren kärlek jag ser. Kärlek till en artist. Till en berättelse om något större. Något han faktiskt avslöjat i första versen i kvällens första låt.
”Dagen blir till skymning. Vi går den långa vägen hem
Där jag har rullat och ramlat och somnat in och sen vaknat med mig själv
Klackar trampar gruset och vi ser träden stå givakt
När jag sjunger om himmel och helvete som det vore om mig själv
Det du hör ikväll, det är en sång om dig
Det är en sång om dig”
Jag har stått många hundra timmar och försökt lära mig spela bas som Magnus Adell. Jag kommer aldrig att lyckas. Men, jag kommer spela de här låtarna länge än i vardagsrummet. På kontrabasen. På min Epiphone-kopia av den där klassiska Gibson-gitarren kommer jag fortsätta att spela och sjunga med när ingen hör. Och jag saknar mitt band. Saknar de där stunderna när vi svänger lika bra. Jag saknar att spela musik. När blev vi så gamla att musiken slutade vara det viktigaste? Lyssnar på ”Ikväll tar vi över stan”. Crescendot. Samtidigt som jag bara blir gråare, tjockare och får allt mindre tid kvar att leva.
”För det här, det är det enda jag äger
En gitarr och en mikrofon
Men jag känner mig rikast i världen
När nån säger: ”Persson det är dags att gå på”
Ja, och jag får skrika ner orden jag skrev ner
Genom hundra tusen watt
Så att alla kan höra i mörkret
Just det här som jag ville få sagt”
Det blir inte bättre. Och tänk att ni är så många som inte har en aning om vad jag försöker förklara. Som aldrig ens hört de här låtarna. Som aldrig sett det här makalösa bandet. Som kanske inte förstår mig när jag skriver att jag har sett mina idoler ge upp. Kapitulera för något som jag själv kapitulerade inför alldeles för tidigt. Kanske något som vi i publiken allihop försöker jaga bort. Så det är rörande att se när män i min egen ålder tar selfies tillsammans med Magnus Limpan Lind. Maestro. Kung av Zero Sette. Försöker fånga Persson själv på väg mellan scen och loge. Efter en avslutning som innehåller rysligt slutgiltiga versioner av ”Kammahav” och ”Gråmånen”.
Packet dör här, men Persson fortsätter. Framtiden börjar visst i Tönnebro. Tack för allt. Ikväll tar vi över stan. Ja, jäklar. Det är den känslan det handlar om. Livet, och att allt måste dö.
Publikrekord. Och en fantastisk låtlista:
En sång om dej
Små, små saker
Fribacka väg
Ikväll tar vi över stan
Nyårsafton i New York
Hanna
Hemma
Bortom månen och mars
Guldhuggarland
Du går aldrig ensam
Packets paradmarsch
Tusen dagar härifrån
Extralåtar:
Vild som Jerry Lee
Brooklandsvägen
Bröllopsdag
Extra extralåt:
Kammahav
Extra extra extralåt:
Gråmånen
69349
Tillsammans med 69347 andra var jag med Hanna på Ullevi och kollade på Håkan Hellström i lördags. En fantastiskt fin upplevelse på så många sätt. Mest glad är jag för att jag fick chansen att gå på en riktigt bra konsert tillsammans med min dotter. Ett minne vi kommer att dela för livet. Kvällen då en svensk artist satte publikrekord på Ullevi.
En fantastisk spelning på alla sätt.
Och den hår låten håller på att bli min nya nationalsång. Det kommer aldrig vara över för mig. En fin sång om att leva.
Weibenfalk, Johan och jag
Vi stod där och pratade, Johan och jag. Två textmän. Vi har setts i jobbsammanhang under ett par år. Nu har vi varit på näringslivsgala. Står och hänger i baren när de andra har börjat dansa till coverbandets versioner av hits med Bruno Mars, U2 och Coldplay.
Vi pratar om Berg. Persson. Winnerbäck, Urwitz, Lundell, Andersson-Wij, LeMarc.
Det lossnar. Vi pratar om musik vi gillar. Och vi går igång. Pratar om låtar som betyder något för oss. Hittar den gemensamma nerven i melankoliska män som sjunger allvarliga sånger. Det förenar oss.
Efter ett tag spelar jag ut mitt trumfkort till Johan. Jag har en helt ny artist i samma landskap som han inte känner till. Weibenfalk. Jag berättar om min hemliga diamant som i många år skrivit och spelat in låtar som blir allt starkare. Som får mig att skriva recensioner trots att jag slutat med det för länge sedan.
Det här är en till.
Weibenfalk släpper sitt nya alster i morgon. Tio låtar på ett album kallat Transit. Fantastiskt snyggt producerat av Andreas Dahlbäck. Toppklass på allt. Framför allt låtskrivandet och texterna. Känslan går fram. Hopplöst med stil. Och ett litet ljus vid horisonten liksom. Jag skulle kunna bygga ett enormt torn av klyschor och ord här, men struntar i det.
Men jag kan rada upp musikerna som deltar den här gången:
Andreas Dahlbäck – Trummor
Jens Frithiof – Gitarr, pedalsteel, mandolin
Surjo Benigh – Bas
Nils Andersson – Bas
Marcus Olsson – Keyboards
Tomas Hallonsten – Keyboards
Thomas Weibenfalk – gitarr, sång
Maria Quistberg – kör
Du som känner igen namnen kan dra dina egna slutsatser. Jag säger som jag sa till Johan istället. Lyssna på Weibenfalk. Precis lika bra som alla de andra. Kanske till och med lite bättre. Bara okänd. Därför orecenserad. Men, kanske är det nu det lossnar. I så fall kunde inget vara mer rättvist. Det finns nämligen någon som höjer den här samlingen låtar. Något odefinierbart. Vi kan kalla det känsla. Eller kanske känslighet.
Mandolinen i låten ?. De där gitarrerna som ligger och stryker under känslan i Allt är OK. Den bråddjupa härligheten i varenda detalj i Aldrig som ni, där trumpeten lyfter upp låten i ett slags himmelrike i den här genren.
”Jag vill alltid vara lycklig
Jag vill alltid vara fri
Jag vill aldrig vara fången
Jag vill aldrig bli som ni”
Weibenfalk är en av mina absoluta favoriter. Mer än någonsin. Jag har inte träffat Johan sedan jag berättade det, men jag skulle tro att Weibenfalk hittar hem till fler den här gången. Som Johan. Transit är ju inget annat än toppklass i den här genren. På alla sätt.
—
Jag har tidigare skrivit om weibenfalk här och här. Du hittar weibenfalk här och här.
Det kommer aldrig vara över för mig
”Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig RAKT NER I SJÄLEN!
Vi skulle älska varandra tills jorden gick under
Och du skulle aldrig dö, nej.
Det skulle aldrig va över för dig”
Jag tror det gått tretton år sedan jag såg Håkan Hellström första gången. Han har liksom funnits där hela tiden, men först nu i år har fallit handlöst för den nu trettionioårige låtskrivaren och artisten som inte är lik någon annan. Eller möjligen som en ung Bruce Springsteen. Allt hängs ut och det spelas på liv och död. Det fantastisk följsamma bandet och publiken klämmer ut varenda ton och ord som om det inte fanns något annat. Makalöst. Tidigare i år satt jag en kväll och sjöng hela den här låten – ord för ord – med de jag älskar mest av allt i livet. Barnen och jag. Hon som kallar mig sin man.
Ikväll exploderade jag inuti när den spelades på Conventum. Samtidigt som rummet och exploderade. Ångest, liv och död kan nog inte låta starkare och mer levande än så här. Den här låten tar plats bland mina nationalsånger. Jag vill aldrig att det ska vara över för mig.