Kategori: Musik

Allt måste dö och jag var lite orolig. De gånger jag sett mitt svenska favoritband i Örebro har det varit ganska dåligt med uppslutning. Jag har sett fantastiska spelningar med Per Persson, med eller utan Packet på andra platser, men ikväll var jag osäker. Hur skulle bandet fungera framför en sommarloj publik med stark sol i ansiktet som enda scenljus? Originalpacket med Per Persson, Niklas Frisk, Magnus Adell och Magnus Lind. På den här avslutningsturnén med Norpan Eriksson på trummor.
Det fungerade fint, men låt mig ta det från början.
Det finns de som har Dylan. Andra Springsteen. Några Parton. Eller Cash. Jag har Persson. Kan nog sjunga med i nästan varenda låt, ord för ord. När jag fastnade, där i början av nittiotalet, hade jag ingen aning om varför, men fastnade det gjorde jag. För berättelserna och svänget. De urstarka balladerna och det tunga, tunga brandkårskompet. Det var Persson, och det var Traste. Jag har passerat Kammahav. Stannat och trampat runt i Alfta. För att hitta spåren.
Vad jag inte förstod då var att de inte var några folkrockare. All den tid som jag och mina musikervänner lade ned på att låta som Perssons Pack. Det blev aldrig riktigt lika bra. Nu förstår jag varför. Det handlar om countryn. Ursvänget. Att bottna i ursprunget. Vi har tagit countryn till Örebro, sade Persson och räknade in ”Små små saker”.
Först nu förstår jag. Efter några år av grävande i countryn och americanan. Vemodet och svänget. Det enkla, banala och det storslagna.
Allt måste dö, och ikväll såg jag Perssons Pack för sista gången. Faktiskt gör det lite ont. Har läst en artikel där Per Persson själv konstaterar att det är dags att gå vidare och den känslan är stark under spelningen. Det är något med hälsan, lusten och kemin. Något har tagit slut. Men de här fantastiska musikerna kan spela de här låtarna i sömnen och få dem att svänga. Så han står där Persson och sjunger om det där stora lilla livet. Ingen kan som han skildra det blåa och gråa i att leva här i ett litet bortglömt land i norr. I en liten bortglömd del av det bortglömda landet. Är det konstigt min vän att jag vill härifrån, där det enda som växer är kyrkogårn?
Det finns en bok om Sverige som alla borde läsa. Den heter Landet utanför och är skriven av Kristina Mattsson. Den handlar om Sverige utanför storstäderna. Kristina Mattsson berättar om landet jag lever i som en slags utomstående betraktare, som journalist. Per Persson berättar de här historierna från insidan.
Det är något med de där orden. Och låtarna som han skrivit till dem. De har borrat sig in djupt i mig. Väcker starka känslor i mig. Och med kanske världens bästa band bakom sig så skakar Per Persson till. ”Guldhuggarland” är magisk. ”Hemma” är som en nationalsång. När han spelar ”Ikväll tar vi över stan” får jag lite ont i magen för att det är så fint. Det som börjar lite trevande tar sig och i slutet av konserten, när örebropubliken ropar in Perssons Pack om och om igen är det inget annat än ren kärlek jag ser. Kärlek till en artist. Till en berättelse om något större. Något han faktiskt avslöjat i första versen i kvällens första låt.

”Dagen blir till skymning. Vi går den långa vägen hem
Där jag har rullat och ramlat och somnat in och sen vaknat med mig själv
Klackar trampar gruset och vi ser träden stå givakt
När jag sjunger om himmel och helvete som det vore om mig själv
Det du hör ikväll, det är en sång om dig
Det är en sång om dig”

Jag har stått många hundra timmar och försökt lära mig spela bas som Magnus Adell. Jag kommer aldrig att lyckas. Men, jag kommer spela de här låtarna länge än i vardagsrummet. På kontrabasen. På min Epiphone-kopia av den där klassiska Gibson-gitarren kommer jag fortsätta att spela och sjunga med när ingen hör. Och jag saknar mitt band. Saknar de där stunderna när vi svänger lika bra. Jag saknar att spela musik. När blev vi så gamla att musiken slutade vara det viktigaste? Lyssnar på ”Ikväll tar vi över stan”. Crescendot. Samtidigt som jag bara blir gråare, tjockare och får allt mindre tid kvar att leva.

”För det här, det är det enda jag äger
En gitarr och en mikrofon
Men jag känner mig rikast i världen
När nån säger: ”Persson det är dags att gå på”
Ja, och jag får skrika ner orden jag skrev ner
Genom hundra tusen watt
Så att alla kan höra i mörkret
Just det här som jag ville få sagt”

Det blir inte bättre. Och tänk att ni är så många som inte har en aning om vad jag försöker förklara. Som aldrig ens hört de här låtarna. Som aldrig sett det här makalösa bandet. Som kanske inte förstår mig när jag skriver att jag har sett mina idoler ge upp. Kapitulera för något som jag själv kapitulerade inför alldeles för tidigt. Kanske något som vi i publiken allihop försöker jaga bort. Så det är rörande att se när män i min egen ålder tar selfies tillsammans med Magnus Limpan Lind. Maestro. Kung av Zero Sette. Försöker fånga Persson själv på väg mellan scen och loge. Efter en avslutning som innehåller rysligt slutgiltiga versioner av ”Kammahav” och ”Gråmånen”.
Packet dör här, men Persson fortsätter. Framtiden börjar visst i Tönnebro. Tack för allt. Ikväll tar vi över stan. Ja, jäklar. Det är den känslan det handlar om. Livet, och att allt måste dö.
Publikrekord. Och en fantastisk låtlista:
En sång om dej
Små, små saker
Fribacka väg
Ikväll tar vi över stan
Nyårsafton i New York
Hanna
Hemma
Bortom månen och mars
Guldhuggarland
Du går aldrig ensam
Packets paradmarsch
Tusen dagar härifrån
Extralåtar:
Vild som Jerry Lee
Brooklandsvägen
Bröllopsdag
Extra extralåt:
Kammahav
Extra extra extralåt:
Gråmånen

Vi stod där och pratade, Johan och jag. Två textmän. Vi har setts i jobbsammanhang under ett par år. Nu har vi varit på näringslivsgala. Står och hänger i baren när de andra har börjat dansa till coverbandets versioner av hits med Bruno Mars, U2 och Coldplay.
Vi pratar om Berg. Persson. Winnerbäck, Urwitz, Lundell, Andersson-Wij, LeMarc.
Det lossnar. Vi pratar om musik vi gillar. Och vi går igång. Pratar om låtar som betyder något för oss. Hittar den gemensamma nerven i melankoliska män som sjunger allvarliga sånger. Det förenar oss.
Efter ett tag spelar jag ut mitt trumfkort till Johan. Jag har en helt ny artist i samma landskap som han inte känner till. Weibenfalk. Jag berättar om min hemliga diamant som i många år skrivit och spelat in låtar som blir allt starkare. Som får mig att skriva recensioner trots att jag slutat med det för länge sedan.
Det här är en till.
Weibenfalk släpper sitt nya alster i morgon. Tio låtar på ett album kallat Transit. Fantastiskt snyggt producerat av Andreas Dahlbäck. Toppklass på allt. Framför allt låtskrivandet och texterna. Känslan går fram. Hopplöst med stil. Och ett litet ljus vid horisonten liksom. Jag skulle kunna bygga ett enormt torn av klyschor och ord här, men struntar i det.
Men jag kan rada upp musikerna som deltar den här gången:
Andreas Dahlbäck – Trummor
Jens Frithiof – Gitarr, pedalsteel, mandolin
Surjo Benigh – Bas
Nils Andersson – Bas
Marcus Olsson – Keyboards
Tomas Hallonsten – Keyboards
Thomas Weibenfalk – gitarr, sång
Maria Quistberg – kör
Du som känner igen namnen kan dra dina egna slutsatser. Jag säger som jag sa till Johan istället. Lyssna på Weibenfalk. Precis lika bra som alla de andra. Kanske till och med lite bättre. Bara okänd. Därför orecenserad. Men, kanske är det nu det lossnar. I så fall kunde inget vara mer rättvist. Det finns nämligen någon som höjer den här samlingen låtar. Något odefinierbart. Vi kan kalla det känsla. Eller kanske känslighet.
Mandolinen i låten ?. De där gitarrerna som ligger och stryker under känslan i Allt är OK. Den bråddjupa härligheten i varenda detalj i Aldrig som ni, där trumpeten lyfter upp låten i ett slags himmelrike i den här genren.
”Jag vill alltid vara lycklig
Jag vill alltid vara fri
Jag vill aldrig vara fången
Jag vill aldrig bli som ni”
Weibenfalk är en av mina absoluta favoriter. Mer än någonsin. Jag har inte träffat Johan sedan jag berättade det, men jag skulle tro att Weibenfalk hittar hem till fler den här gången. Som Johan. Transit är ju inget annat än toppklass i den här genren. På alla sätt.
—
Jag har tidigare skrivit om weibenfalk här och här. Du hittar weibenfalk här och här.

”Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig RAKT NER I SJÄLEN!
Vi skulle älska varandra tills jorden gick under
Och du skulle aldrig dö, nej.
Det skulle aldrig va över för dig”

Jag tror det gått tretton år sedan jag såg Håkan Hellström första gången. Han har liksom funnits där hela tiden, men först nu i år har fallit handlöst för den nu trettionioårige låtskrivaren och artisten som inte är lik någon annan. Eller möjligen som en ung Bruce Springsteen. Allt hängs ut och det spelas på liv och död. Det fantastisk följsamma bandet och publiken klämmer ut varenda ton och ord som om det inte fanns något annat. Makalöst. Tidigare i år satt jag en kväll och sjöng hela den här låten – ord för ord – med de jag älskar mest av allt i livet. Barnen och jag. Hon som kallar mig sin man.
Ikväll exploderade jag inuti när den spelades på Conventum. Samtidigt som rummet och exploderade. Ångest, liv och död kan nog inte låta starkare och mer levande än så här. Den här låten tar plats bland mina nationalsånger. Jag vill aldrig att det ska vara över för mig.
 

Oj vad det här är bra. Känns som att sommaren kommer tillhöra Daft Punk.