Kategori: Musik

Vi stod där och pratade, Johan och jag. Två textmän. Vi har setts i jobbsammanhang under ett par år. Nu har vi varit på näringslivsgala. Står och hänger i baren när de andra har börjat dansa till coverbandets versioner av hits med Bruno Mars, U2 och Coldplay.
Vi pratar om Berg. Persson. Winnerbäck, Urwitz, Lundell, Andersson-Wij, LeMarc.
Det lossnar. Vi pratar om musik vi gillar. Och vi går igång. Pratar om låtar som betyder något för oss. Hittar den gemensamma nerven i melankoliska män som sjunger allvarliga sånger. Det förenar oss.
Efter ett tag spelar jag ut mitt trumfkort till Johan. Jag har en helt ny artist i samma landskap som han inte känner till. Weibenfalk. Jag berättar om min hemliga diamant som i många år skrivit och spelat in låtar som blir allt starkare. Som får mig att skriva recensioner trots att jag slutat med det för länge sedan.
Det här är en till.
Weibenfalk släpper sitt nya alster i morgon. Tio låtar på ett album kallat Transit. Fantastiskt snyggt producerat av Andreas Dahlbäck. Toppklass på allt. Framför allt låtskrivandet och texterna. Känslan går fram. Hopplöst med stil. Och ett litet ljus vid horisonten liksom. Jag skulle kunna bygga ett enormt torn av klyschor och ord här, men struntar i det.
Men jag kan rada upp musikerna som deltar den här gången:
Andreas Dahlbäck – Trummor
Jens Frithiof – Gitarr, pedalsteel, mandolin
Surjo Benigh – Bas
Nils Andersson – Bas
Marcus Olsson – Keyboards
Tomas Hallonsten – Keyboards
Thomas Weibenfalk – gitarr, sång
Maria Quistberg – kör
Du som känner igen namnen kan dra dina egna slutsatser. Jag säger som jag sa till Johan istället. Lyssna på Weibenfalk. Precis lika bra som alla de andra. Kanske till och med lite bättre. Bara okänd. Därför orecenserad. Men, kanske är det nu det lossnar. I så fall kunde inget vara mer rättvist. Det finns nämligen någon som höjer den här samlingen låtar. Något odefinierbart. Vi kan kalla det känsla. Eller kanske känslighet.
Mandolinen i låten ?. De där gitarrerna som ligger och stryker under känslan i Allt är OK. Den bråddjupa härligheten i varenda detalj i Aldrig som ni, där trumpeten lyfter upp låten i ett slags himmelrike i den här genren.
”Jag vill alltid vara lycklig
Jag vill alltid vara fri
Jag vill aldrig vara fången
Jag vill aldrig bli som ni”
Weibenfalk är en av mina absoluta favoriter. Mer än någonsin. Jag har inte träffat Johan sedan jag berättade det, men jag skulle tro att Weibenfalk hittar hem till fler den här gången. Som Johan. Transit är ju inget annat än toppklass i den här genren. På alla sätt.
—
Jag har tidigare skrivit om weibenfalk här och här. Du hittar weibenfalk här och här.

”Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig RAKT NER I SJÄLEN!
Vi skulle älska varandra tills jorden gick under
Och du skulle aldrig dö, nej.
Det skulle aldrig va över för dig”

Jag tror det gått tretton år sedan jag såg Håkan Hellström första gången. Han har liksom funnits där hela tiden, men först nu i år har fallit handlöst för den nu trettionioårige låtskrivaren och artisten som inte är lik någon annan. Eller möjligen som en ung Bruce Springsteen. Allt hängs ut och det spelas på liv och död. Det fantastisk följsamma bandet och publiken klämmer ut varenda ton och ord som om det inte fanns något annat. Makalöst. Tidigare i år satt jag en kväll och sjöng hela den här låten – ord för ord – med de jag älskar mest av allt i livet. Barnen och jag. Hon som kallar mig sin man.
Ikväll exploderade jag inuti när den spelades på Conventum. Samtidigt som rummet och exploderade. Ångest, liv och död kan nog inte låta starkare och mer levande än så här. Den här låten tar plats bland mina nationalsånger. Jag vill aldrig att det ska vara över för mig.
 

Oj vad det här är bra. Känns som att sommaren kommer tillhöra Daft Punk.

Jag skrev skivrecensioner i många år. Tillsammans med några goda vänner var jag med när Sveriges kanske bästa musiksajt startade och peakade. Det var oerhört kul på många sätt. Fina minnen. Efter 495 recensioner och 452 andra texter tog mina ord slut samtidigt som troll och hatare blev de som kommenterade mina texter oftast och jag arkiverades. Jag är nöjd och stolt över de där texterna. Lycklig över relationerna jag fick med mig.
Sedan något år känner jag lite för att berätta om musik igen. Jag älskar fortfarande att upptäcka saker jag gillar och att dela dem med andra. Nu har jag fått en jättebra anledning att skriva en recension igen. Varför? Jo, därför att för snart sex år sedan skickade en man vid namn Thomas Weibenfalk en CD med sitt band Weibenfalk till mig. Det blev början på en ganska trevlig resa för mig. Sedan dess har vi nämligen hållit kontakt och han har skickat mig uppdateringar och sina nya skivor när de kommit. Det har gjort att jag fått en unik chans att följa utvecklingen av en låtskrivare och artist som jag verkligen gillar. I fredags släppte bandet nytt. Bra nytt. ”Värld av plast” heter skivan. Tio låtar på svenska i ett rocklandskap där namn som Winnerbäck och Lundell inte går att utelämna. Men låt inte det avskräcka.
Lyssna på ”Trött och skygg”. Jag hör ett finproducerat vemod. En skönt svävande slinga av synth som får mig att tänka nostalgiskt. Bredbent akustisk rock med finsynth. På en stadig grund av vemod som det här livet norr om nästan allt föder om och om igen. Det här är en sådan där låt som jag återkommer till om och om igen.

”Jag drar mig undan ikväll igen
Känner mig inte redo än
Jag fick tre knivar i min rygg
Sen blev jag bara trött och skygg”

Det finns dagar sådana här låtar är medicin, och de dagarna är många mellan oktober och april.
Weibenfalk har gjort ganska många såna låtar nu. Förra skivan ”Så gott man kan” var mer lågmäld och nedtonad och full av den där tjälfrusna melankolin. Den här gången låter det lite mer lekfullt och hoppfullt. Bandet spelar följsamt och piggt. Orgel och synt kryddar flera låtar. ”Ingenting är värt allting” får en ganska fin åttiotalsfärg. Sveriges urbana ytlighet får en svängig känga i ”Mingel”. I ”Sprickor i glaset” kommer en slags folkton in i leken med mandolin och stämmor. ”Rätt stad fel land” sätter fingret på en tanke jag själv går och bär på ofta. Att jag känner att jag hamnat i helt rätt stad, men att jag landet jag lever i skaver och inte känns hemtamt alla gånger.
Det låter bra om Weibenfalk. Produktionen är väldigt bra. Inte minst med tanke på att det här är egenfinansierat och egenproducerat. Faktum är att det är jättemånga människor i vårt land som verkligen skulle gilla det här men att ingen berättar om det. Så nu gör jag det igen. Kolla upp den här skivan. Lyssna på Weibenfalk på Spotify. Kanske kommer du då, liksom jag, sitta och sjunga allsång i bilen när den första snön faller och sjunga ikapp till ”Snöstorm” och textraderna:
”Det är som om jag kommer springande ur en snöstrom
Med rykande snö bakom ryggen
Det är som om jag kommer skadad ur en snöstorm
Med droppande blod på ryggen”
Gillar du Lundell, Winnerbäck, David Urwitz? Då måste du ge Weibenfalk en ärlig chans. Det här är en låtskrivare och ett band som fått ihop en fin mängd låtar att respektera. ”Värld av plast” är en stark fortsättning.
En av de bästa grejerna med att jag skrev alla de där recensionerna är att Thomas Weibenfalk skickar mig sin musik. Tack. Nu ska jag försöka övertala honom och hans band att söka till årets Live at Heart i Örebro.
Weibenfalk på Spotify
Weibenfalk på Facebook

För några dagar sedan frågade min vän Kal mig om vilka som var årets skivor. Kunde inte riktigt ge något bra svar, eftersom jag inte tänkt i listor på många år. Men, jag känner att jag är skyldig Kal ett bättre svar än det han fick. Så här kommer det.
1. Tindersticks – The Something Rain
Efter några år av dålig form kom ett delvis nytt och starkare Tindersticks ut med ett av sina starkaste album. Kanske rentav det bästa sedan ”Curtains”. Allvarligt, distanserat och fint.
2. Johan Örjansson – Melancholic Melodies For Broken Times
Johan Örjansson är inte bara söt som få, han skriver fantastiska låtar och gjorde en magisk spelning på Teatercaféet under Live at Hart med sitt band. Country och pop i finfin blandning kommer ta Johan Örjansson långt, om det finns någon rättvisa i värden. Han var lika bra på en pall med bara gitarr tillsammans med ett gäng andra musiker någon månad senare. Utan tvekan årets upptäckt hos mig, för vilket jag tackar Live at Heart.
3. Meshell Ndegeocello – Pour une âme souveraine
Min vän Patrik Hamberg har fått mig att upptäcka denna fantastiska musiker och sångerska. Här tolkar hon låtar som förknippas med Nina Simone på ett alldeles förträffligt sätt. Tänk att ”Feelin´good” inte gjorts så här tidigare.
4. Millencolin – Carry You
Den här låten var ett av sommarens ledmotiv. Bandet fyllde jämnt och firade med finfestival i Brunnsparken i två dagar. Grattis och glädje!
5. Tiamat – The Scarred People
När livet inte var så kul hade Tiamat ett fint sätt att göra livet lite svartare.
6. Ida Jenshus – Someone to Love
Ledsamt, vemodigt och fint. En av årets finaste country/americana-upptäckter från det stora landet i väst – Norge. Ida Jenshus sjunger så jag ryser.
7. Lars Bygdén – The Hole
Kanske årets låt. Lars Bygdén är så sorglig i den här låten. Makalöst fint.
8. Fatboy – Love Creole
Fatboy är ett av mina favoritband. Ny skiva. Jättebra. Vill spela kontrabas i det här bandet.
9. David Urwitz – Fråga nån som vet
Jag såg David Urwitz spela vid Bodträsket i somras. Ingen fattade något, men det var fint. David är en underskattad artist som många fler borde lyssna på.
10. Soulsavers – The Light The Dead See
De här låtarna är som skrivna för att passa David Gahans fina röst. Det här är soloskivan jag hoppades på men som aldrig kom. Oerhört bra.
11. The Temper Trap – Rabbit Hole
Rabbit Hole är inte lika bra som Temper Traps genombrottshit ”Science of fear”, men tillräckligt storslagen för att jag ska fastna och spela den om och om igen.
12. Alabama Shakes – Hold On
Fantastisk låt. Behövs inte mer.
13. Paal Flaata – This Darkest Day
Paal Flaata sjöng i Midnight Choir. Ett fantastiskt band från Norge. I september kom han till min hemstad och sjöng så att klockorna stannade.
14. Mad Buffalo – Walk this life alone
Finns inte på Spotify. Inte på YouTube. Men tro mig, en fantastisk countrydänga med doubleslap från himlen.
15. Omnia – The Fusion – Radio Edit
Trance. Inget jag lyssnar på, men den här fastnade stenhårt. Bra bilåkarmusik, och jag har kört 3000 mil i år.
16. Factory Brains – Love Like Hours
En trio fantastiska musiker som spelar bluesrock med attityd. Kommer bli riktigt stora. Riktigt stora.
17. Fjärilar av papper på Stockholms stadion
Sommarens sista suck drog jag tillsammans med min stora dotter och hennes kompis på Stockholms stadion 30 augusti. Coldplay på scen och i andra låten börjar jag gråta. Vi sitter på läktaren och det här yviga bandet har fyllt hela luften i arenan med miljoner flygande pappersfjärilar och andra fomer som flyger ovanför 22000 blinkande Xylobands. Jag tycker det är så fint att jag börjar gråta. Men, så är jag ju en politiskt korrekt feministisk människoälskande känslomänniska med Barbapappa-komplex också. Arenaformatet har aldrig fyllts mer, finare och bättre.
Och ungefär där slutar jag försöka lista musikåret 2012.
Eller förresten. Den här måste med också. Eftersom alla låtar jag får sjunga och spela tillsammans med mina barn hemma i köket förtjänar att uppmärksammas. Och vi har jammat denna en hel del i den här versionen ungefär.
—
Uppdatering 29 december. Inser att jag missade att få med First Aid Kits fantastiska ”The Lion’s Roar”, Bobby Womack’s ”The bravest man in the universe”, Lorentz & Sakarias ”Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser som starkast” och Michael Kiwanukas ”Home Again”. Dessutom kvalar nog Frank Oceans ”channel ORANGE” och Cody Chesnutts ”Landing on a hundred” in, vilket jag tackar Patrik Hamberg för. Dessutom har ju på något sätt alltid blivit ganska starkt berörd när jag lyssnat på ”Game Bird” med Chet O’Keefe.
Om jag får välja en enda musikgrej som gjorde mitt 2012 blir det Live at Heart, en alldeles unik, varm och fantastisk musikhelg där musiker och låtskrivare möter publik i hotellbarer, kyrkor och på restauranger och krogar i min hemstad Örebro. En vacker härlig musikälskarfestival som återkommer nästa år, vilket gör mig glad i magen.