Allt måste dö och jag var lite orolig. De gånger jag sett mitt svenska favoritband i Örebro har det varit ganska dåligt med uppslutning. Jag har sett fantastiska spelningar med Per Persson, med eller utan Packet på andra platser, men ikväll var jag osäker. Hur skulle bandet fungera framför en sommarloj publik med stark sol i ansiktet som enda scenljus? Originalpacket med Per Persson, Niklas Frisk, Magnus Adell och Magnus Lind. På den här avslutningsturnén med Norpan Eriksson på trummor.
Det fungerade fint, men låt mig ta det från början.
Det finns de som har Dylan. Andra Springsteen. Några Parton. Eller Cash. Jag har Persson. Kan nog sjunga med i nästan varenda låt, ord för ord. När jag fastnade, där i början av nittiotalet, hade jag ingen aning om varför, men fastnade det gjorde jag. För berättelserna och svänget. De urstarka balladerna och det tunga, tunga brandkårskompet. Det var Persson, och det var Traste. Jag har passerat Kammahav. Stannat och trampat runt i Alfta. För att hitta spåren.
Vad jag inte förstod då var att de inte var några folkrockare. All den tid som jag och mina musikervänner lade ned på att låta som Perssons Pack. Det blev aldrig riktigt lika bra. Nu förstår jag varför. Det handlar om countryn. Ursvänget. Att bottna i ursprunget. Vi har tagit countryn till Örebro, sade Persson och räknade in ”Små små saker”.
Först nu förstår jag. Efter några år av grävande i countryn och americanan. Vemodet och svänget. Det enkla, banala och det storslagna.
Allt måste dö, och ikväll såg jag Perssons Pack för sista gången. Faktiskt gör det lite ont. Har läst en artikel där Per Persson själv konstaterar att det är dags att gå vidare och den känslan är stark under spelningen. Det är något med hälsan, lusten och kemin. Något har tagit slut. Men de här fantastiska musikerna kan spela de här låtarna i sömnen och få dem att svänga. Så han står där Persson och sjunger om det där stora lilla livet. Ingen kan som han skildra det blåa och gråa i att leva här i ett litet bortglömt land i norr. I en liten bortglömd del av det bortglömda landet. Är det konstigt min vän att jag vill härifrån, där det enda som växer är kyrkogårn?
Det finns en bok om Sverige som alla borde läsa. Den heter Landet utanför och är skriven av Kristina Mattsson. Den handlar om Sverige utanför storstäderna. Kristina Mattsson berättar om landet jag lever i som en slags utomstående betraktare, som journalist. Per Persson berättar de här historierna från insidan.
Det är något med de där orden. Och låtarna som han skrivit till dem. De har borrat sig in djupt i mig. Väcker starka känslor i mig. Och med kanske världens bästa band bakom sig så skakar Per Persson till. ”Guldhuggarland” är magisk. ”Hemma” är som en nationalsång. När han spelar ”Ikväll tar vi över stan” får jag lite ont i magen för att det är så fint. Det som börjar lite trevande tar sig och i slutet av konserten, när örebropubliken ropar in Perssons Pack om och om igen är det inget annat än ren kärlek jag ser. Kärlek till en artist. Till en berättelse om något större. Något han faktiskt avslöjat i första versen i kvällens första låt.
”Dagen blir till skymning. Vi går den långa vägen hem
Där jag har rullat och ramlat och somnat in och sen vaknat med mig själv
Klackar trampar gruset och vi ser träden stå givakt
När jag sjunger om himmel och helvete som det vore om mig själv
Det du hör ikväll, det är en sång om dig
Det är en sång om dig”
Jag har stått många hundra timmar och försökt lära mig spela bas som Magnus Adell. Jag kommer aldrig att lyckas. Men, jag kommer spela de här låtarna länge än i vardagsrummet. På kontrabasen. På min Epiphone-kopia av den där klassiska Gibson-gitarren kommer jag fortsätta att spela och sjunga med när ingen hör. Och jag saknar mitt band. Saknar de där stunderna när vi svänger lika bra. Jag saknar att spela musik. När blev vi så gamla att musiken slutade vara det viktigaste? Lyssnar på ”Ikväll tar vi över stan”. Crescendot. Samtidigt som jag bara blir gråare, tjockare och får allt mindre tid kvar att leva.
”För det här, det är det enda jag äger
En gitarr och en mikrofon
Men jag känner mig rikast i världen
När nån säger: ”Persson det är dags att gå på”
Ja, och jag får skrika ner orden jag skrev ner
Genom hundra tusen watt
Så att alla kan höra i mörkret
Just det här som jag ville få sagt”
Det blir inte bättre. Och tänk att ni är så många som inte har en aning om vad jag försöker förklara. Som aldrig ens hört de här låtarna. Som aldrig sett det här makalösa bandet. Som kanske inte förstår mig när jag skriver att jag har sett mina idoler ge upp. Kapitulera för något som jag själv kapitulerade inför alldeles för tidigt. Kanske något som vi i publiken allihop försöker jaga bort. Så det är rörande att se när män i min egen ålder tar selfies tillsammans med Magnus Limpan Lind. Maestro. Kung av Zero Sette. Försöker fånga Persson själv på väg mellan scen och loge. Efter en avslutning som innehåller rysligt slutgiltiga versioner av ”Kammahav” och ”Gråmånen”.
Packet dör här, men Persson fortsätter. Framtiden börjar visst i Tönnebro. Tack för allt. Ikväll tar vi över stan. Ja, jäklar. Det är den känslan det handlar om. Livet, och att allt måste dö.
Publikrekord. Och en fantastisk låtlista:
En sång om dej
Små, små saker
Fribacka väg
Ikväll tar vi över stan
Nyårsafton i New York
Hanna
Hemma
Bortom månen och mars
Guldhuggarland
Du går aldrig ensam
Packets paradmarsch
Tusen dagar härifrån
Extralåtar:
Vild som Jerry Lee
Brooklandsvägen
Bröllopsdag
Extra extralåt:
Kammahav
Extra extra extralåt:
Gråmånen
