fredrik welander i ett långt samtal
Okej, jag vill vara Dave Grohl också. Jag vill skriva en sån här låt. Såna här rader:
I’ve got another confession my friend
I’m no fool
I’m getting tired of starting again
Somewhere new
Were you born to resist or be abused?
I swear I’ll never give in
I refuse
Has someone taken your faith?
Its real, the pain you feel
You trust, you must
Confess
Is someone getting the best, the best, the best, the best of you?
Och vill sjunga den för tusentals. Och få den tillbaka, rakt i ansiktet. Precis så här.
”But you’ll never see,
Living on the edge, is more than we can find,
Living high, is an ideal of mind,
I learn to breathe in a country that isn’t mine,
And change is coming my way.
So I’ve found
No promised land
But i will try
To make it mine
So I’ll go on, for the rest of my life,
I wish I could give you all that love back,
And if you hear this song someday you’ll know,
That I’ll be right there, on the Platz.”
Vill vara vacker som en gud.
Vill kunna spela piano likadant.
Vill också ha en hårt slående trummis vid min sida.
Vill vara där i Berlin.
Vill vara Beranger Grás.
Sitter på tåg. Skriver rapport. Lyssnar på Morrissey.
”So the choice I have made
May seem strange to you
But who asked you, anyway?
It’s my life to wreck
My own way
You see to someone, somewhere, oh yeah
Alma matters
In mind, body and soul
In part, and in whole
Because to someone, somewhere, oh yeah
Alma matters
In mind, body and soul
In part, and in whole”
Ordleken med det latinska uttrycket Alma mater och vad det står för är öppet för tolkningar.
Det här är Mats Levin. Han spelar cello i Svenska kammarorkestern. Under de ljusa månaderna tar han inte sällan sin cello ut på stan och spelar Bach. Ikväll på soldäcket vid Järntorget. Det är en varm försommarkväll. Jag sätter mig ned och lyssnar. På väg hem från ännu en lång dag som tagit mig till Huddinge, Stockholm, Enköping, Västerås och tillbaka till Örebro. Sätter mig och andas. Lyssnar på de fina tonerna från det vackra instrumentet.
I publiken sitter också några ensamkommande, en ung man i rullstol med tillhörande ledsagare samt en kvinna jag vill kalla ett örebrooriginal. Plötsligt delar vi något. Vi möts. Utan ord. Utan blickar. På en plats, i musiken. Det är som att allt stannar upp en stund och jag känner att jag hör ihop. Vi lyssnar aktivt. Delar stunden med varandra. Tack vare Mats Levin, Bach och en cello.
Musik är fantastiskt.
Det här är Albert. En fin, känslig och mjuk ung man. Vi har hängt lite. Han kallar Hanna (som kallar mig pappa) sin flickvän. De bor tillsammans. Ikväll fick jag höra honom tala sitt eget språk.
Det språket är saxofon.
Jag fick vara med på hans examenskonsert på Musikhögskolan. Det var fint. Begåvat, otroligt välspelat och känsligt. När han tillägnade Hanna en låt hon inspirerat honom att skriva som blev jag väldigt blöt bakom ögonen.
En fin kväll.
Någon gång innan jag dör vill jag också tillägna en låt. Till Någon. En låt jag måste skriva.
Tvättar. Städar. Fixar. Trixar. Lyssnar på David Eugene Edwards. Rimligt.
Tomas Andersson Wij gör ju makalösa låtar. Rakt in i magen.
Vissa dör som portar slår igen
Andra börjar dö vid fyrtiofem
Du tog i mig, om jag nånsin haft moral
Så släppte jag den då, jag hade inget val
Jag kunde inte säga nej till dig
Det vore som att säga Hej på dig döden!
Jag föll så hårt
Jag föll för dig
Jag kunde inte ljuga
Den dag hon frågade mig
Jag vaknade i en båt som drev, bensinen slut
Jag drömde om ett hav där kärlek rinner ut
Jag kunde inte säga nej till dig
Det vore som att säga Hej på dig döden!
Jag hade en Rolex runt min arm
Jag slängde den i havet
För frihets skull
Fick en ny i gåva av två handelsmän
Med en kedja av silver och guld
I tio år gick den
Men nu häromdan
Stannade den som om fjädern gått av
La den i en låda
Full av bilder från igår
Och jag undrade var jag hade varit
Dessa tio utmätta år
Mellan tretti och förti händer en del
Man aldrig nånsin trodde skulle ske
Du dras in i det, du slår dej ut
Sen går du självmant in igen
För att blunda och se
Alla drömmar förverkligas
Alla vinster blir vunna
För att stå överst däruppe
Eller näst intill
För att få äga allt och mera
Ha alla kvinnor som kan fås
Eller bara bli en slav bland slavarna
Som bara gör vad andra gör
Som det skriker i hjärtat
Skriker som en varg
Under mardrömsmånen som svävar högt
I en rymd så kall och tom
Allt du ville har du fått
Lyckan travas runt omkring dej
Vad ska du ta dej till med din själ
Och din rikedom?
Ensam i ditt hus högt uppe på kullen
Sitter du och stirrar neråt allén
Kvinnorna som kom
Dom har gått igen den vägen
Det spricker inte ut några knoppar
På höstens gren
Kamp om kvinnor, kamp om makt
Kamp om pengar och kontrakt
Kamp om gränser, kamp om mark
Bygg ett skyddsrum, bygg en ark
Politik och religion
Allting är en illusion
Mitt och ditt och alltihop
Slingrar, krälar i en grop
En dag går du mitt itu
Och där står barnet
Som är du
Jag var ung, jag var fri
Jag visste allt
Jag var en prins i tiden
Och jag levde i ett Ingenmansland
Sen slog ett fängsel runt min handled
Det var vackert min vän
Jag gick till Dom Döda
Och deras Spegelland
Men var jag än har varit
Har jag hållit en liten låga vid liv
Jag har överlevt
Jag har inte flytt
Om och om igen
Ska cirklarna brytas
Du måste förstöra en värld
Om du vill födas på nytt
Per Persson. Skriver under min hud. Igen.
Många, många år sen är det nu
Sen jag började min resa
Det blev en resa utan slut
Jag är vilse i en värld som är så stor
Och jag känner mig som en pilgrim utan tro
…
När alla mina dagar tagit slut
När det sista av ljuset långsamt brinner ut
Känns det tryggt, och mörkret sveper in
Till sången av en Hälsingevind
Jag har ingen Hälsingevind. Ingen plats, inga rötter. Jag tror att jag slutat leta. Istället längtar jag bort. Vill börja om. Eller kanske avsluta på ett annat sätt än jag börjat. Men… inte än.
Fyllde på med nya ord idag. Där armen blir hand, strax under klockan satte jag tre viktiga ord. Från den viktigaste psalmen. Var inte rädd. Samma ord som finns på den där skavda ikonen som sitter på väggen i sovrummet jag delar med Någon. Texten skrevs av Ylva Eggehorn 1972. En av de finaste versionerna har spelats in av Anna Stadling.
Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd, i sanden finns det spår.
Gjorde lite annat också. På den arga armen. Strofer ur låtar som jag lyssnar på ofta.
Du säger livet är en gåva, jag säger livet är de nätter jag inte kan sova.
(Nina Rochelle, ”Happy, jag hatar att det är så”
Something just changed in my life
And it’s killing me
(Maxim Nucci, ”Talk to me”)
Hast du kein Herz
du musst mir meins wiedergeben
(Clueso, ”Herz”)
Dessutom. På revbenen. Gjorde ganska ont. Men fina ord. Meadows ännu osläppta alster.
Say one word and I will fall for you
Through the center of the earth for you
Let the darkness swallow me for you
Sing one word and I will fly for you
To the surface of the sun for you
Let the fire take my wings for you
I’m addicted to
All the things you do
De där orden är för det viktigaste som finns. För kärleken.