”Jag sov okej inatt men vaknade upp i ett miniarmageddon”
Älskar Johannes Räihä. Eller åtminstone hans låtar. Finfina melodier, finfina formuleringar.
”Om nu en hel generation käkar piller, yeah
Kollektiv depression, det blir bara värre och värre
Det måste vara något allvarligt fel på den här världen
Jag vill inte vara den som är lyckligast av alla
Men ensammast på stan
Och man räknar sina hjärtan
Det känns som att allting är ett skal
Jag sov okej inatt men vaknade upp i ett miniarmageddon”
Mitt i prick.
Innanför och utanför och en fin grej
Innanför.
Utanför.
Och en fin grej.
Det kan sammanfatta den här dagen. Skiter i att skriva om de två första raderna. Fokuserar på den tredje.
På en scen i en park såg jag idag en ung människa i sitt rätta element. Ungefär som när jag ser min dotter dansa. En fjortonåring som gör och producerar låtar. Som mixar och DJ:ar. Idag på scen. Han hör hemma där. Det var en fin grej att få se. Mitt bidrag är det där USB-minnet i glas. Som låtarna ligger på.
Vill vara….. Dave också
Okej, jag vill vara Dave Grohl också. Jag vill skriva en sån här låt. Såna här rader:
I’ve got another confession my friend
I’m no fool
I’m getting tired of starting again
Somewhere new
Were you born to resist or be abused?
I swear I’ll never give in
I refuse
Has someone taken your faith?
Its real, the pain you feel
You trust, you must
Confess
Is someone getting the best, the best, the best, the best of you?
Och vill sjunga den för tusentals. Och få den tillbaka, rakt i ansiktet. Precis så här.
Vill vara
”But you’ll never see,
Living on the edge, is more than we can find,
Living high, is an ideal of mind,
I learn to breathe in a country that isn’t mine,
And change is coming my way.
So I’ve found
No promised land
But i will try
To make it mine
So I’ll go on, for the rest of my life,
I wish I could give you all that love back,
And if you hear this song someday you’ll know,
That I’ll be right there, on the Platz.”
Vill vara vacker som en gud.
Vill kunna spela piano likadant.
Vill också ha en hårt slående trummis vid min sida.
Vill vara där i Berlin.
Vill vara Beranger Grás.
Alma matters
Sitter på tåg. Skriver rapport. Lyssnar på Morrissey.
”So the choice I have made
May seem strange to you
But who asked you, anyway?
It’s my life to wreck
My own way
You see to someone, somewhere, oh yeah
Alma matters
In mind, body and soul
In part, and in whole
Because to someone, somewhere, oh yeah
Alma matters
In mind, body and soul
In part, and in whole”
Ordleken med det latinska uttrycket Alma mater och vad det står för är öppet för tolkningar.
Plötsligt möts vi
Det här är Mats Levin. Han spelar cello i Svenska kammarorkestern. Under de ljusa månaderna tar han inte sällan sin cello ut på stan och spelar Bach. Ikväll på soldäcket vid Järntorget. Det är en varm försommarkväll. Jag sätter mig ned och lyssnar. På väg hem från ännu en lång dag som tagit mig till Huddinge, Stockholm, Enköping, Västerås och tillbaka till Örebro. Sätter mig och andas. Lyssnar på de fina tonerna från det vackra instrumentet.
I publiken sitter också några ensamkommande, en ung man i rullstol med tillhörande ledsagare samt en kvinna jag vill kalla ett örebrooriginal. Plötsligt delar vi något. Vi möts. Utan ord. Utan blickar. På en plats, i musiken. Det är som att allt stannar upp en stund och jag känner att jag hör ihop. Vi lyssnar aktivt. Delar stunden med varandra. Tack vare Mats Levin, Bach och en cello.
Musik är fantastiskt.
Albert och hans språk
Det här är Albert. En fin, känslig och mjuk ung man. Vi har hängt lite. Han kallar Hanna (som kallar mig pappa) sin flickvän. De bor tillsammans. Ikväll fick jag höra honom tala sitt eget språk.
Det språket är saxofon.
Jag fick vara med på hans examenskonsert på Musikhögskolan. Det var fint. Begåvat, otroligt välspelat och känsligt. När han tillägnade Hanna en låt hon inspirerat honom att skriva som blev jag väldigt blöt bakom ögonen.
En fin kväll.
Någon gång innan jag dör vill jag också tillägna en låt. Till Någon. En låt jag måste skriva.
Städar
Tvättar. Städar. Fixar. Trixar. Lyssnar på David Eugene Edwards. Rimligt.
Hej på dig döden!
Tomas Andersson Wij gör ju makalösa låtar. Rakt in i magen.
Vissa dör som portar slår igen
Andra börjar dö vid fyrtiofem
Du tog i mig, om jag nånsin haft moral
Så släppte jag den då, jag hade inget val
Jag kunde inte säga nej till dig
Det vore som att säga Hej på dig döden!
Jag föll så hårt
Jag föll för dig
Jag kunde inte ljuga
Den dag hon frågade mig
Jag vaknade i en båt som drev, bensinen slut
Jag drömde om ett hav där kärlek rinner ut
Jag kunde inte säga nej till dig
Det vore som att säga Hej på dig döden!
En dag går du mitt itu och där står barnet som är du
Jag hade en Rolex runt min arm
Jag slängde den i havet
För frihets skull
Fick en ny i gåva av två handelsmän
Med en kedja av silver och guld
I tio år gick den
Men nu häromdan
Stannade den som om fjädern gått av
La den i en låda
Full av bilder från igår
Och jag undrade var jag hade varit
Dessa tio utmätta år
Mellan tretti och förti händer en del
Man aldrig nånsin trodde skulle ske
Du dras in i det, du slår dej ut
Sen går du självmant in igen
För att blunda och se
Alla drömmar förverkligas
Alla vinster blir vunna
För att stå överst däruppe
Eller näst intill
För att få äga allt och mera
Ha alla kvinnor som kan fås
Eller bara bli en slav bland slavarna
Som bara gör vad andra gör
Som det skriker i hjärtat
Skriker som en varg
Under mardrömsmånen som svävar högt
I en rymd så kall och tom
Allt du ville har du fått
Lyckan travas runt omkring dej
Vad ska du ta dej till med din själ
Och din rikedom?
Ensam i ditt hus högt uppe på kullen
Sitter du och stirrar neråt allén
Kvinnorna som kom
Dom har gått igen den vägen
Det spricker inte ut några knoppar
På höstens gren
Kamp om kvinnor, kamp om makt
Kamp om pengar och kontrakt
Kamp om gränser, kamp om mark
Bygg ett skyddsrum, bygg en ark
Politik och religion
Allting är en illusion
Mitt och ditt och alltihop
Slingrar, krälar i en grop
En dag går du mitt itu
Och där står barnet
Som är du
Jag var ung, jag var fri
Jag visste allt
Jag var en prins i tiden
Och jag levde i ett Ingenmansland
Sen slog ett fängsel runt min handled
Det var vackert min vän
Jag gick till Dom Döda
Och deras Spegelland
Men var jag än har varit
Har jag hållit en liten låga vid liv
Jag har överlevt
Jag har inte flytt
Om och om igen
Ska cirklarna brytas
Du måste förstöra en värld
Om du vill födas på nytt