”Det finns inget som nån kan säga
Som kommer få mig att vända om
Jag har spenderat för många timmar
På att bli precis som dom
Har sett många som har fastnat
Som har försökt att ge sig av
Har sett ångesten i ögonen
Den säger alltid samma sak
Du lär dig nog med tiden
Vi kommer aldrig härifrån
Men du kan inte bli besviken
Om dina drömmar tynar bort”
Ikväll ska jag springa långt. Med den här på repeat.
Det långa slutet
Eva Dahlgren har släppt en låt med en fin text, ”Det långa slutet”. Den fångar samtiden. Så här slutar den:
och där ditt hjärta satt
är en tom mörk plats
för allt du inte får
ska ingen annan heller ha
så vad blev livet då?
det långa slutet som
aldrig började nån gång
Miniarmageddon
”Jag sov okej inatt men vaknade upp i ett miniarmageddon”
Älskar Johannes Räihä. Eller åtminstone hans låtar. Finfina melodier, finfina formuleringar.
”Om nu en hel generation käkar piller, yeah
Kollektiv depression, det blir bara värre och värre
Det måste vara något allvarligt fel på den här världen
Jag vill inte vara den som är lyckligast av alla
Men ensammast på stan
Och man räknar sina hjärtan
Det känns som att allting är ett skal
Jag sov okej inatt men vaknade upp i ett miniarmageddon”
Mitt i prick.
Innanför och utanför och en fin grej
Innanför.
Utanför.
Och en fin grej.
Det kan sammanfatta den här dagen. Skiter i att skriva om de två första raderna. Fokuserar på den tredje.
På en scen i en park såg jag idag en ung människa i sitt rätta element. Ungefär som när jag ser min dotter dansa. En fjortonåring som gör och producerar låtar. Som mixar och DJ:ar. Idag på scen. Han hör hemma där. Det var en fin grej att få se. Mitt bidrag är det där USB-minnet i glas. Som låtarna ligger på.
Vill vara….. Dave också
Okej, jag vill vara Dave Grohl också. Jag vill skriva en sån här låt. Såna här rader:
I’ve got another confession my friend
I’m no fool
I’m getting tired of starting again
Somewhere new
Were you born to resist or be abused?
I swear I’ll never give in
I refuse
Has someone taken your faith?
Its real, the pain you feel
You trust, you must
Confess
Is someone getting the best, the best, the best, the best of you?
Och vill sjunga den för tusentals. Och få den tillbaka, rakt i ansiktet. Precis så här.
Vill vara
”But you’ll never see,
Living on the edge, is more than we can find,
Living high, is an ideal of mind,
I learn to breathe in a country that isn’t mine,
And change is coming my way.
So I’ve found
No promised land
But i will try
To make it mine
So I’ll go on, for the rest of my life,
I wish I could give you all that love back,
And if you hear this song someday you’ll know,
That I’ll be right there, on the Platz.”
Vill vara vacker som en gud.
Vill kunna spela piano likadant.
Vill också ha en hårt slående trummis vid min sida.
Vill vara där i Berlin.
Vill vara Beranger Grás.
Alma matters
Sitter på tåg. Skriver rapport. Lyssnar på Morrissey.
”So the choice I have made
May seem strange to you
But who asked you, anyway?
It’s my life to wreck
My own way
You see to someone, somewhere, oh yeah
Alma matters
In mind, body and soul
In part, and in whole
Because to someone, somewhere, oh yeah
Alma matters
In mind, body and soul
In part, and in whole”
Ordleken med det latinska uttrycket Alma mater och vad det står för är öppet för tolkningar.
Plötsligt möts vi
Det här är Mats Levin. Han spelar cello i Svenska kammarorkestern. Under de ljusa månaderna tar han inte sällan sin cello ut på stan och spelar Bach. Ikväll på soldäcket vid Järntorget. Det är en varm försommarkväll. Jag sätter mig ned och lyssnar. På väg hem från ännu en lång dag som tagit mig till Huddinge, Stockholm, Enköping, Västerås och tillbaka till Örebro. Sätter mig och andas. Lyssnar på de fina tonerna från det vackra instrumentet.
I publiken sitter också några ensamkommande, en ung man i rullstol med tillhörande ledsagare samt en kvinna jag vill kalla ett örebrooriginal. Plötsligt delar vi något. Vi möts. Utan ord. Utan blickar. På en plats, i musiken. Det är som att allt stannar upp en stund och jag känner att jag hör ihop. Vi lyssnar aktivt. Delar stunden med varandra. Tack vare Mats Levin, Bach och en cello.
Musik är fantastiskt.
Albert och hans språk
Det här är Albert. En fin, känslig och mjuk ung man. Vi har hängt lite. Han kallar Hanna (som kallar mig pappa) sin flickvän. De bor tillsammans. Ikväll fick jag höra honom tala sitt eget språk.
Det språket är saxofon.
Jag fick vara med på hans examenskonsert på Musikhögskolan. Det var fint. Begåvat, otroligt välspelat och känsligt. När han tillägnade Hanna en låt hon inspirerat honom att skriva som blev jag väldigt blöt bakom ögonen.
En fin kväll.
Någon gång innan jag dör vill jag också tillägna en låt. Till Någon. En låt jag måste skriva.
Städar
Tvättar. Städar. Fixar. Trixar. Lyssnar på David Eugene Edwards. Rimligt.