Det har ju varit lite lyxrabalder efter Grammisgalan eftersom såväl artister och arrangörer inte tycker samhället ska lägga sig i deras (ibland) illegala vanor. Idag läser jag att Ifpi:s VD Lars Gustafsson tycker att polisen valde fel tillfälle att göra sin insats.
Notera att organisationen Lars är VD för har satsat stora resurser på att få våra folkvalda att stifta hårdare lagar och mer kontroll av vanliga människor. Allt för att skivindustrins vinstmarginal ska fortsätta vara god. Ifpi tycker att integritet och medborgerliga rättigheter inte är så viktigt i vardagen. Ifpi tycker att polisen ska jaga ungdomar som fildelar.
Men Lars tycker inte att polisen ska agera när skivbranschen och dess företrädare bryter mot lagen. Vad gör det att några knasbollar röker på och säger knasiga saker i teven när min tolvåring tittar? Egentligen inget. Jag kunde inte bry mig mindre.
Men när en organisation som vill kriminalisera vardagen säger att vi ska ge fan i att störa dem när de sätter sig över lagen själva då blir jag lätt upprörd. Och konstaterat än en gång att nöjesindustrin i allmänhet och musikbranschen i synnerhet inte har någon som helst förankring i verkligheten.
En lite för pårökt bransch kanske?
Att TV4 tycker polisen borde hållit sig ifrån galan är liksom självklart. De vill ju att artisterna ska bli skitfulla och lite stenade eftersom det är bra teve. Skapar mycket bra uppmärksamhet efteråt. Som bloggar exempelvis.
Talanglöst
Ikväll visades Grammisgalan på någon mindre kräsen kanal på teven. Det som visades var som brukligt på galor en orgie i talanglöshet. Två uttjatade och sönderutnyttjade programledare som försetts med totalt värdelösa manus. Vanligtvis mer eller mindre duktiga artister som med stinkande repliker i händerna framstod som ännu mer korkade än de faktiskt är. Lägg till att de flesta pristagare var mer eller mindre packade eller påverkade av annan stimulantia och tyckte det var skitfränt att visa sig på detta vis i teven. Trefaldigt belönade Kleerup gav bimbon ett ansikte. Skön att lyssna på när han gör musik, pinsam när han öppnar munnen.
I alla fall ikväll.
Jag har bidragit som jurymedlem i omröstningen. Men det känns som att det var sista året. Om inte annat för att jag inte längre är berättigad eftersom jag gått i pension som recensent. Musikbranschen har fastnat. Det känns som att utvecklingen i den branschen stannade nånstans för tio år sedan. Ganska många som arbetar i den branschen borde pensionera sig.
Hela grejen känns rätt talanglös just nu. Trots att det fortfarande kryllar av musikaliska talanger. Men kanske jag är mest talanglös av alla som ännu en gång i galasäsongens början orkar bry mig. Direktsända firmafester är ju liksom dömda från början.
Musiken mina vänner missade
Mina vänner och före detta kollegor på dagensskiva.com har presenterat sin alldeles egna lista över den bästa musiken från 2008. Här är skivorna de förbisett:
Black Stone Cherry ”Folklore & Superstition”
Uppdaterad sydstatsrock med långt hår och flitiga västkustpassager. Bästa hårdrocken för oss som vågar erkänna att vi fortfarande har en del av hjärtat kvar i åttiotalet.
Brett Anderson ”Wilderness”
Ja, det är Suedekillen. Men han lever inte på gamla meriter utan fortsätter skriva sina vemodiga betraktelser. Den här gången klädda i minimalistiska arrangemang baserade på piano och cello. Vackert.
The Creepshow ”Run for your life”
Årets dos av berfriande hjärndöd rock kommer från Kanada. The Creepshow har packat ståbasen, underarmstatueringarna, punkabillyns allra skönasta klyschor i en vansinnigt skönt svängande musiklåda. Titellåten är utan tvekan årets mest spelade i mitt iTunes.
Emil Jensen ”Emil Jensen”
Emil fick kanske inte det där monumentala genombrottet jag trodde på. Jag tror det beror på att publiken är för dum. Tredje skivan med Emil var inte hans bästa, men fortfarande gör han musik som berör. Finare än nästan allt annat.
Fatboy ”In my bones”
Varje år måste jag få en ny samling låtar som kvalar in på vemodslistan. Tack Fatboy.
Madrugada ”Madrugada”
Efter Robert Burås begravning kom ett band tillbaka med den starkaste dödsryckning musikvärlden skådat. Musikalisk svärta i sin bästa form.
Millencolin ”Machine 15”
Örebros finaste har vuxit upp och blivit ett rockband som vågar ta in vemodet. Det gjorde att Millencolin fick ihop sin mest angelägna skiva hittills.
Nitin Sawhney ”London Undersound”
En samling låtar som reflekterar, med ett stort gäng gäster som bidrar. Nitin Sawhney är lättillgänglig och kravlös. En mycket skön skiva.
OceanLab ”Sirens of the sea”
Under de sömnlösa nätterna, som varit många under 2008, har OceanLab varit bra sällskap.
Our Broken Garden ”When your blackening shows”
Dansk, tragisk och misshandlad skrider den här musiken fram på samma sätt som Mazzy Star en gång gjorde. En höstromans.
Papa Dee ”A little way different”
Jag gillade den här skivan väldigt mycket i somras. Ofta i tillbakalutat läge.
Pennebaker ”Ghost of a love”
Den bästa pianopopen 2008 gjordes av Pennebaker. Som gjord för att åka moppe till.
Spleen United ”Neanderthal”
Elektroniskt och dansant ska det vara när cynikerna uppgivet men ironiskt ser allt gå åt helvete. Spleen United gjorde ledmotivet i år.
Tom Morello: The Nightwatchman ”The Fabled City”
Från början ganska slätstruken. Men efter hand ett starkt 2008-dokument från oppositionen. Lite Springsteenskt i sin anda.
Tony Joe White ”Deep Cuts”
En sommar i Norrbotten fick den här bluesgubben att leta sig in på listan.
Vincent Vincent & The Villains ”Gospel bombs”
Det bästa spolingaktiga som studsat ut från de brittiska öarna sedan The Coral debuterade. Glädje i ett fint paket.
—
Frågan är bara vem som egentligen förväntas bry sig om den här typen av listonani och självförhärligande. Jag tänker hålla mig ifrån listnarcissister och självgoda årskrönikörer ett tag nu. Kvoten är liksom full. Men, jag kunde inte låta bli att lägga ännu en sten på högen…
John Frusciante släpper nytt
2009 rivstartar musikaliskt med flera spännande skivor. En av de mest spännande lär bli John Frusciantes The Empyrean av låten som ligger på Johns MySpace att döma. Och av artistens egen beskrivning blir jag inte mindre intresserad.
The Empyrean is a story that has no action in the physical world. It all takes place in one persons mind throughout his life. The only other character is someone who does not live in the physical world but is inside it, in the sense that he exists in peoples minds. The mind is the only place that anything can be truly said to exist. The outside world is only known to us as it appears within us by the testament of our senses. The imagination is the most real world that we know because we each know it first hand. Seeing our ideas take form is like being able to see the sun come into being. We have no equivelent to the purity of that in our account of the outside world. The outer world appears to each of us as one thing and it is always also a multitude of others. Inside to outside and outside to inside are neverending. Trying and giving up are a form of breathing.
20 januari är datumet.
Jag skrivit ett gäng recensioner av John Frusciantes tidigare alster på dagensskiva.com. Och av någon konstig anledning fått en del bajs för det.
Trummor & Orgel tillsammans med två av landets bästa
Nu på morgonen lyssnar jag på Trummor & Orgel tillsammans med Ebbot Lundberg och Magnus Carlson. Tre fantastiska låtar som jag delar i en Spotify-spellista. Det svänger oerhört jordnära. Om du inte blivit spotifierad ännu finns MySpace. Trummor & Orgel är ett av de mest angelägna musikaliska projekten just nu.
Vacker bild
Jag tror bara människor i min generation som vuxit upp i Örebro kan förstå känslan av att hitta Big Deals LP ”Vacker bild” och lyssna på ”Du kan ge kärlek” och ”Det brinner en eld” på hög volym.
Spotify är bra
Efter någon månad med Spotify väljer jag att bra-stämpla tjänsten. Mer och mer musik blir tillgänglig via Spotify och ikväll har jag legat någon timme och letat efter åttiotalshårdrock. Med tanke på att Spotify hade Blackfoots ”Send me an angel” är jag till och med beredd att göra en liten applåd. Imorgon blir det städning till Giant, Quiet Riot, Uriah Heep, Russ Ballard, Phenomena, Winger, Zeno, Slaughter och andra gelikar.
Patetiskt? Ja, men även en bitter kulturvetare behöver göra en nostalgisk resa ibland.
Jag har en invite att dela ut för övrigt.
Trettiosju bra låtar
Och så lite enkel förströelse. Trettiosju bra låtar jag lyssnar mycket på under året som gått.
Musik-, film- och tevebranschen stinker också
Eftersom Camilla och Hanna sitter och tittar på Idolfinalen har jag tid att fundera lite över ett rätt idiotiskt förfarande. Det handlar om musik-, film- och tevebranschens totalt obefintliga innovationskraft. Jag vet att jag slår en en vidöppen dörr, men kan inte låta bli. Samtidigt som nämnda branscher satsar pengar och prestige på att få nationalstater att lagstifta mot vad som borde vara deras egna kanaler för att sprida produkter gör de insats efter insats för att få oss som redan idag gärna betalar för musik, film och teve digitalt att sluta göra det. Genom att helt enkelt göra utbudet obefintligt.
Jag tänker presentera två exempel innan jag avkunnar min dom. Bägge har att göra med Apples iTunes eftersom jag använder den plattformen via datorer, iPhone och AppleTV.
1. Användning av rättigheter för att slippa sälja sina produkter
iTunes är ett utmärkt verktyg för mig att köpa musik, filmer och teveavsnitt. Då kan jag uppleva det jag köpt när jag vill och hur jag vill. Det är bra. Eller skulle kunna vara det. Jag kan ju inte köpa film och teve eftersom Apple inte lyckats komma överens med producenterna om hur detta ska säljas i hela världen. Alltså går det bara att köpa i USA, eller för den som har att kreditkort och en amerikansk adress för räkningen.
Men… det stannar inte där. Ibland när jag hittar ny musik på iTunes jag tycker om får jag inte köpa den eftersom jag bor i fel land. Jag gillar fransk musik på franska och skulle gärna köpa denna nu när jag inte behöver vara beroende av vad Åhléns köper in. Med iTunes har jag ju hela världens musik ett klick bort. Om det inte hade varit för att franska skivbolag inte vill sälja musiken till andra än fransmän. Och tyska skivbolag bara vill sälja till tyska. Und so weiter… Istället för att utnyttja det faktum att det skulle gå att sälja några procent fler nedladdningar av musiken utnyttjar skivbolagen rättighetsdjungeln för att slippa sälja musik.
Känns lite konstigt.
2. Tevebolagen tvingar Apple att ta bort filmer från iTunes
Det senaste sköna krokbenet för sin egen verksamhet står några stora filmbolag för. I sin iver att sälja sina produktioner kortsiktigt har de sett till att plocka bort några populära filmer från iTunes Store när de ska sändas på någon av de större tevestationerna i USA. Anledningen är självklar. Varför låta människor köpa filmerna själva när de kan tvingas se dem inramade av reklamspottar på teve. På så sätt kan ju filmbolaget göra en snabb kortsiktig vinst på dyr försäljning till teve. Teve kan göra en stor kortsiktigt vinst på att sälja reklam. Alltså vingklipper de iTunes Store tidvis. Och visar på så sätt oss som gärna betalar en hundring eller två för en reklamfri film att de inte vill ha den försäljningen.
Min dom är ganska enkel. Men först slutpläderingen:
Här har vi ett antal ärkelosers som generöst visar upp sin bristande innovationskraft i fullt dagsljus. Genom att bortse från de fantastiska möjligheter nya tekniska plattformar som iTunes innebär och istället fortsätta köra på som om världen vore analog tar de aktuella branscherna chansen att döda sig själva. Såga av grenen de sitter på. Bita den hand som föder dem.
Till sin medhjälp har de ett företag som har innovationskraften, men inte vettet att använda den fullt ut, nämligen Apple Inc. Ett företag som trots att de sitter på tillgångarna och infrastrukturen inte lyckas förhandla fram bättre och konsumentvänligare avtal med musik-, film- och tevebranschen.
Domen är enkel. Som straff för inkompetens, ignorans och intolerans döms ni till det enda tänkbara: konkurs. Apple Inc kommer undan med en allvarlig varning. Jag har köpt era produkter med löften om ett enklare och smartare liv. Men efter tre år som iTuneskund, ett halvår som iPhonekund och några veckor som AppleTV-tittare kan jag inte använda de produkter ni sålt till mig på det sätt ni tänkt att jag ska använda dem. Det ni tagit betalt för. Det är riktigt dålig marknadsföring av potentiellt fantastiska produkter.
Världen är global hörrni. Om någon vecka är det 2009. Ska vi börja använda världens största marknad för att sälja musik, film och teve globalt och direkt? Kanske tjäna en slant?
Ni bestämmer, jag dömer. Om ett år har ni gått samma öde till mötes som fordonsindustrin. Eller så börjar ni använda marknaden. Nu.
Julmusiken
Det finns två låtar jag inte kan leva utan i jultid. Thousand Dollar Playboys har gjort A Very Special Christmas härovan. Det är den första. Den andra är gjord av Moses och heter White Christmas. Det är inte en cover på den där kända låten, utan en helt egen underbart vemodig sak som du hittar på iTunes.
Dessutom låter jag gärna de bägge skivor med jullåtar som Nils Landgren och hans vänner spelar in ljuda i bakgrunden just nu. Blåtonat, sakralt och lätt jazzanstruket men framförallt fasligt vackert.