Ville bara påminna mig själv om varför den här låten är en av världens allra bästa.
Hammersmith Odeon, London 1975
Trettio år senare i Barcelona.
Ella om Melodifestivalen (och trovärdighet)
Precis när Shirley Clamps hår fångas av fläkten och hon tar i under tonartshöjningen i sin ostiga schlagerballad ”Med hjärtat fyllt av ljus” kläcker Ella en klokhet (med ett tonfall som är lika upprört som besserwissigt):
Hon sjunger ju fel. Hjärtat är ju fullt av blod.
Och därmed är hela den första deltävlingen sammanfattad.
Men… hur f-n tänker ni i skivbolagen?
Spotify kändes som grejen. Ett låtbibliotek som växt för varje dag. Ett sätt att hitta bra musik från delar av världen och historien jag fortfarande har att upptäcka. Men, sen bestämde sig skivbolagen än en gång för att de inte vill att musiken ska hitta till för många lyssnare. Så nu börjar de begränsa tillgängligheten på Spotify också.
I-D-I-O-T-I-!
Nu är jag trött på att försöka förstå varför och konstaterar istället att skivbolagen helst inte tjänar pengar i den utsträckning den kan. De vill inte göra sina produkter tillgängliga för de som vill köpa. Istället skickar de ut en väldigt klar signal till omvärlden att om du vill ha tillgång till någon annan musik än den som säljs på Statoil får du snällt leta upp en bra torrent. Eller två.
De som äger aktier i eller sitter i styrelserna för de aktuella bolagen bör dela ut ett helt gäng meddelanden om uppsägning eller ta emot ett sådant själva. Själv kommer jag göra allt jag kan för att undvika att köpa de här inkompetenta företagens produkter. Jag får helt enkelt lyssna på det jag har och inte förnya. Eller något.
Jag vill inte kasta pengar i sjön. Eller göda en död företagsamhet.
Timo + In Flames
Du kanske såg Timo Räisänen göra en finfin version av Radioheads ”Creep” på På Spåret häromdagen? Well, det är inte så mycket jämfört med ovanstående möte mellan Timo och In Flames från Grammisgalan.
Nu ljusnar det
Det ljusnar igen. Inspirationen börjar komma tillbaka. Har tagit mig igenom några riktiga surdegar och känner att det mentala taket blir högre igen. Här är några riktigt bra anledningar.
Den trasiga moppen är bytt mot en ny. Full satsning framåt på utsläppsfritt åkande. Dock inte på isiga och smala stuvstavägar som idag… fick dessutom finfint förtroende för E-max igen efter de trista turerna med förra moppen. Tjohoo!
iShoot – ett extremt underhållande och beroendeframkallande spel till iPhone/iPod. En uppdaterad version av simpla Scorched Earth som jag och mina bröder satt hemma på mammas PC i Örebro och spelade järnet för femton år sedan. Hjärnavkoppling bättre än Tetris. Mamma lär också gilla det.
Jag har varit med mina kollegor på salsa. En timmas snabbkurs och sen middag. Det svängde och var sjukt mycket roligare än jag kunnat drömma om. Jag är ju trots allt den svartklädde killen som står i baren och kedjeröker samtidigt som jag pratar realpolitik eller konspirationsteorier.
Och så musiken. Nya finfina skivor med Springsteen, Laleh, Antony & The Johnsons, John Frusciante. Jag njuter av att bara lyssna och inte recensera. Blir varm i hela kroppen när jag hör att Springsteen kommer till Stockholm i sommar. Två kvällar på Stadion. Trots att jag inte har råd med biljetter den här gången känns det som att det kan bli finfina kvällar på i allén på Valhallavägen.
Men bäst av allt, nu är det klart att Perssons Pack släpper sin nya skiva Öster om Heden 18 februari. Det gör mig nästan exalterad. Kan bara bli skitbra. Ingen skriver så osentimentala men ändå berörande texter som Sverige än Per Persson. Och ingen spelar dragspel om Magnus Lind.
Nu känner jag mig piggare och kan börja prata med mig själv igen.
Säljer det jag en gång trodde mest på
För snart tio år sedan blev jag delägare i ett aktiebolag. Tillsammans med tio andra skulle jag förändra en genre av popkulturjournalistisken genom två webbplatser. I väldigt många år var det denna investering jag trodde skulle bli min väg till en hållbar ekonomi. Att den med hårt arbete skulle växa och växa.
Idag har jag skickat ett mail till en av de andra delägarna. Med uppgifter om vart denna kan sätta in pengarna jag sålt aktierna för. Jag behöver pengarna för att sanera min trasiga ekonomi. För ett halvår sedan slutade jag skriva om musik. Nu har jag sålt bort mitt sista intresse i den delen av mitt liv. Det känns tråkigt, med nödvändigt. Samtidigt klokt. Jag har inte nog med energi att arbeta för att investeringen ska växa.
Jag har inte tjänat en krona på delägandet. Men jag har lärt mig massa saker, hunnit uppleva festivaler, konserter, releasefester, galor, intervjuer, fotodiken och fått vänner för livet. Saker som inte försvinner bara för att jag säljer mitt innehav i bolaget. Ändå känns det tråkigt.
Som att operera bort ett fungerande organ. På grund av en förkylning. Typ.
Can you hear me?
När han skriker högre och högre och med mer och mer desperation i rösten trycker ut CAN YOU HEAR ME? blir låten mycket större än den egentligen är. Låten som inleder Bruce Springsteens kommande album är det mest storslagna han gjort sedan Jungleland. Åtta minuter musik som växer och växer. Några medvetet lånade Kiss-takter (I was made for loving you) här och var och tempoväxlingar gör låten fantastisk. Sista versen sjunger han över minimalt komp. Rader om död och förvandling. Sen kommer trummorna och manar på, först försiktigt sen hårdare och hårdare och hårdare. Springsteen sjunger CAN YOU HEAR ME? om och om igen. Högre. Mer desperat. Hela E Street Band fäller ut vingarna och musiken blir nästan Moulin Rouge-storslagen.
Outlaw Pete är den ostiga titeln på låten. Makalöst är stämpeln.
Dance with somebody
Dagens låt. Mando Diao har gjort den.
Olika inför lagen, enligt Ifpi
Det har ju varit lite lyxrabalder efter Grammisgalan eftersom såväl artister och arrangörer inte tycker samhället ska lägga sig i deras (ibland) illegala vanor. Idag läser jag att Ifpi:s VD Lars Gustafsson tycker att polisen valde fel tillfälle att göra sin insats.
Notera att organisationen Lars är VD för har satsat stora resurser på att få våra folkvalda att stifta hårdare lagar och mer kontroll av vanliga människor. Allt för att skivindustrins vinstmarginal ska fortsätta vara god. Ifpi tycker att integritet och medborgerliga rättigheter inte är så viktigt i vardagen. Ifpi tycker att polisen ska jaga ungdomar som fildelar.
Men Lars tycker inte att polisen ska agera när skivbranschen och dess företrädare bryter mot lagen. Vad gör det att några knasbollar röker på och säger knasiga saker i teven när min tolvåring tittar? Egentligen inget. Jag kunde inte bry mig mindre.
Men när en organisation som vill kriminalisera vardagen säger att vi ska ge fan i att störa dem när de sätter sig över lagen själva då blir jag lätt upprörd. Och konstaterat än en gång att nöjesindustrin i allmänhet och musikbranschen i synnerhet inte har någon som helst förankring i verkligheten.
En lite för pårökt bransch kanske?
Att TV4 tycker polisen borde hållit sig ifrån galan är liksom självklart. De vill ju att artisterna ska bli skitfulla och lite stenade eftersom det är bra teve. Skapar mycket bra uppmärksamhet efteråt. Som bloggar exempelvis.
Talanglöst
Ikväll visades Grammisgalan på någon mindre kräsen kanal på teven. Det som visades var som brukligt på galor en orgie i talanglöshet. Två uttjatade och sönderutnyttjade programledare som försetts med totalt värdelösa manus. Vanligtvis mer eller mindre duktiga artister som med stinkande repliker i händerna framstod som ännu mer korkade än de faktiskt är. Lägg till att de flesta pristagare var mer eller mindre packade eller påverkade av annan stimulantia och tyckte det var skitfränt att visa sig på detta vis i teven. Trefaldigt belönade Kleerup gav bimbon ett ansikte. Skön att lyssna på när han gör musik, pinsam när han öppnar munnen.
I alla fall ikväll.
Jag har bidragit som jurymedlem i omröstningen. Men det känns som att det var sista året. Om inte annat för att jag inte längre är berättigad eftersom jag gått i pension som recensent. Musikbranschen har fastnat. Det känns som att utvecklingen i den branschen stannade nånstans för tio år sedan. Ganska många som arbetar i den branschen borde pensionera sig.
Hela grejen känns rätt talanglös just nu. Trots att det fortfarande kryllar av musikaliska talanger. Men kanske jag är mest talanglös av alla som ännu en gång i galasäsongens början orkar bry mig. Direktsända firmafester är ju liksom dömda från början.