Det ljusnar igen. Inspirationen börjar komma tillbaka. Har tagit mig igenom några riktiga surdegar och känner att det mentala taket blir högre igen. Här är några riktigt bra anledningar.
Den trasiga moppen är bytt mot en ny. Full satsning framåt på utsläppsfritt åkande. Dock inte på isiga och smala stuvstavägar som idag… fick dessutom finfint förtroende för E-max igen efter de trista turerna med förra moppen. Tjohoo!
iShoot – ett extremt underhållande och beroendeframkallande spel till iPhone/iPod. En uppdaterad version av simpla Scorched Earth som jag och mina bröder satt hemma på mammas PC i Örebro och spelade järnet för femton år sedan. Hjärnavkoppling bättre än Tetris. Mamma lär också gilla det.
Jag har varit med mina kollegor på salsa. En timmas snabbkurs och sen middag. Det svängde och var sjukt mycket roligare än jag kunnat drömma om. Jag är ju trots allt den svartklädde killen som står i baren och kedjeröker samtidigt som jag pratar realpolitik eller konspirationsteorier.
Och så musiken. Nya finfina skivor med Springsteen, Laleh, Antony & The Johnsons, John Frusciante. Jag njuter av att bara lyssna och inte recensera. Blir varm i hela kroppen när jag hör att Springsteen kommer till Stockholm i sommar. Två kvällar på Stadion. Trots att jag inte har råd med biljetter den här gången känns det som att det kan bli finfina kvällar på i allén på Valhallavägen.
Men bäst av allt, nu är det klart att Perssons Pack släpper sin nya skiva Öster om Heden 18 februari. Det gör mig nästan exalterad. Kan bara bli skitbra. Ingen skriver så osentimentala men ändå berörande texter som Sverige än Per Persson. Och ingen spelar dragspel om Magnus Lind.
Nu känner jag mig piggare och kan börja prata med mig själv igen.
Säljer det jag en gång trodde mest på
För snart tio år sedan blev jag delägare i ett aktiebolag. Tillsammans med tio andra skulle jag förändra en genre av popkulturjournalistisken genom två webbplatser. I väldigt många år var det denna investering jag trodde skulle bli min väg till en hållbar ekonomi. Att den med hårt arbete skulle växa och växa.
Idag har jag skickat ett mail till en av de andra delägarna. Med uppgifter om vart denna kan sätta in pengarna jag sålt aktierna för. Jag behöver pengarna för att sanera min trasiga ekonomi. För ett halvår sedan slutade jag skriva om musik. Nu har jag sålt bort mitt sista intresse i den delen av mitt liv. Det känns tråkigt, med nödvändigt. Samtidigt klokt. Jag har inte nog med energi att arbeta för att investeringen ska växa.
Jag har inte tjänat en krona på delägandet. Men jag har lärt mig massa saker, hunnit uppleva festivaler, konserter, releasefester, galor, intervjuer, fotodiken och fått vänner för livet. Saker som inte försvinner bara för att jag säljer mitt innehav i bolaget. Ändå känns det tråkigt.
Som att operera bort ett fungerande organ. På grund av en förkylning. Typ.
Can you hear me?
När han skriker högre och högre och med mer och mer desperation i rösten trycker ut CAN YOU HEAR ME? blir låten mycket större än den egentligen är. Låten som inleder Bruce Springsteens kommande album är det mest storslagna han gjort sedan Jungleland. Åtta minuter musik som växer och växer. Några medvetet lånade Kiss-takter (I was made for loving you) här och var och tempoväxlingar gör låten fantastisk. Sista versen sjunger han över minimalt komp. Rader om död och förvandling. Sen kommer trummorna och manar på, först försiktigt sen hårdare och hårdare och hårdare. Springsteen sjunger CAN YOU HEAR ME? om och om igen. Högre. Mer desperat. Hela E Street Band fäller ut vingarna och musiken blir nästan Moulin Rouge-storslagen.
Outlaw Pete är den ostiga titeln på låten. Makalöst är stämpeln.
Dance with somebody
Dagens låt. Mando Diao har gjort den.
Olika inför lagen, enligt Ifpi
Det har ju varit lite lyxrabalder efter Grammisgalan eftersom såväl artister och arrangörer inte tycker samhället ska lägga sig i deras (ibland) illegala vanor. Idag läser jag att Ifpi:s VD Lars Gustafsson tycker att polisen valde fel tillfälle att göra sin insats.
Notera att organisationen Lars är VD för har satsat stora resurser på att få våra folkvalda att stifta hårdare lagar och mer kontroll av vanliga människor. Allt för att skivindustrins vinstmarginal ska fortsätta vara god. Ifpi tycker att integritet och medborgerliga rättigheter inte är så viktigt i vardagen. Ifpi tycker att polisen ska jaga ungdomar som fildelar.
Men Lars tycker inte att polisen ska agera när skivbranschen och dess företrädare bryter mot lagen. Vad gör det att några knasbollar röker på och säger knasiga saker i teven när min tolvåring tittar? Egentligen inget. Jag kunde inte bry mig mindre.
Men när en organisation som vill kriminalisera vardagen säger att vi ska ge fan i att störa dem när de sätter sig över lagen själva då blir jag lätt upprörd. Och konstaterat än en gång att nöjesindustrin i allmänhet och musikbranschen i synnerhet inte har någon som helst förankring i verkligheten.
En lite för pårökt bransch kanske?
Att TV4 tycker polisen borde hållit sig ifrån galan är liksom självklart. De vill ju att artisterna ska bli skitfulla och lite stenade eftersom det är bra teve. Skapar mycket bra uppmärksamhet efteråt. Som bloggar exempelvis.
Talanglöst
Ikväll visades Grammisgalan på någon mindre kräsen kanal på teven. Det som visades var som brukligt på galor en orgie i talanglöshet. Två uttjatade och sönderutnyttjade programledare som försetts med totalt värdelösa manus. Vanligtvis mer eller mindre duktiga artister som med stinkande repliker i händerna framstod som ännu mer korkade än de faktiskt är. Lägg till att de flesta pristagare var mer eller mindre packade eller påverkade av annan stimulantia och tyckte det var skitfränt att visa sig på detta vis i teven. Trefaldigt belönade Kleerup gav bimbon ett ansikte. Skön att lyssna på när han gör musik, pinsam när han öppnar munnen.
I alla fall ikväll.
Jag har bidragit som jurymedlem i omröstningen. Men det känns som att det var sista året. Om inte annat för att jag inte längre är berättigad eftersom jag gått i pension som recensent. Musikbranschen har fastnat. Det känns som att utvecklingen i den branschen stannade nånstans för tio år sedan. Ganska många som arbetar i den branschen borde pensionera sig.
Hela grejen känns rätt talanglös just nu. Trots att det fortfarande kryllar av musikaliska talanger. Men kanske jag är mest talanglös av alla som ännu en gång i galasäsongens början orkar bry mig. Direktsända firmafester är ju liksom dömda från början.
Musiken mina vänner missade
Mina vänner och före detta kollegor på dagensskiva.com har presenterat sin alldeles egna lista över den bästa musiken från 2008. Här är skivorna de förbisett:
Black Stone Cherry ”Folklore & Superstition”
Uppdaterad sydstatsrock med långt hår och flitiga västkustpassager. Bästa hårdrocken för oss som vågar erkänna att vi fortfarande har en del av hjärtat kvar i åttiotalet.
Brett Anderson ”Wilderness”
Ja, det är Suedekillen. Men han lever inte på gamla meriter utan fortsätter skriva sina vemodiga betraktelser. Den här gången klädda i minimalistiska arrangemang baserade på piano och cello. Vackert.
The Creepshow ”Run for your life”
Årets dos av berfriande hjärndöd rock kommer från Kanada. The Creepshow har packat ståbasen, underarmstatueringarna, punkabillyns allra skönasta klyschor i en vansinnigt skönt svängande musiklåda. Titellåten är utan tvekan årets mest spelade i mitt iTunes.
Emil Jensen ”Emil Jensen”
Emil fick kanske inte det där monumentala genombrottet jag trodde på. Jag tror det beror på att publiken är för dum. Tredje skivan med Emil var inte hans bästa, men fortfarande gör han musik som berör. Finare än nästan allt annat.
Fatboy ”In my bones”
Varje år måste jag få en ny samling låtar som kvalar in på vemodslistan. Tack Fatboy.
Madrugada ”Madrugada”
Efter Robert Burås begravning kom ett band tillbaka med den starkaste dödsryckning musikvärlden skådat. Musikalisk svärta i sin bästa form.
Millencolin ”Machine 15”
Örebros finaste har vuxit upp och blivit ett rockband som vågar ta in vemodet. Det gjorde att Millencolin fick ihop sin mest angelägna skiva hittills.
Nitin Sawhney ”London Undersound”
En samling låtar som reflekterar, med ett stort gäng gäster som bidrar. Nitin Sawhney är lättillgänglig och kravlös. En mycket skön skiva.
OceanLab ”Sirens of the sea”
Under de sömnlösa nätterna, som varit många under 2008, har OceanLab varit bra sällskap.
Our Broken Garden ”When your blackening shows”
Dansk, tragisk och misshandlad skrider den här musiken fram på samma sätt som Mazzy Star en gång gjorde. En höstromans.
Papa Dee ”A little way different”
Jag gillade den här skivan väldigt mycket i somras. Ofta i tillbakalutat läge.
Pennebaker ”Ghost of a love”
Den bästa pianopopen 2008 gjordes av Pennebaker. Som gjord för att åka moppe till.
Spleen United ”Neanderthal”
Elektroniskt och dansant ska det vara när cynikerna uppgivet men ironiskt ser allt gå åt helvete. Spleen United gjorde ledmotivet i år.
Tom Morello: The Nightwatchman ”The Fabled City”
Från början ganska slätstruken. Men efter hand ett starkt 2008-dokument från oppositionen. Lite Springsteenskt i sin anda.
Tony Joe White ”Deep Cuts”
En sommar i Norrbotten fick den här bluesgubben att leta sig in på listan.
Vincent Vincent & The Villains ”Gospel bombs”
Det bästa spolingaktiga som studsat ut från de brittiska öarna sedan The Coral debuterade. Glädje i ett fint paket.
—
Frågan är bara vem som egentligen förväntas bry sig om den här typen av listonani och självförhärligande. Jag tänker hålla mig ifrån listnarcissister och självgoda årskrönikörer ett tag nu. Kvoten är liksom full. Men, jag kunde inte låta bli att lägga ännu en sten på högen…
John Frusciante släpper nytt
2009 rivstartar musikaliskt med flera spännande skivor. En av de mest spännande lär bli John Frusciantes The Empyrean av låten som ligger på Johns MySpace att döma. Och av artistens egen beskrivning blir jag inte mindre intresserad.
The Empyrean is a story that has no action in the physical world. It all takes place in one persons mind throughout his life. The only other character is someone who does not live in the physical world but is inside it, in the sense that he exists in peoples minds. The mind is the only place that anything can be truly said to exist. The outside world is only known to us as it appears within us by the testament of our senses. The imagination is the most real world that we know because we each know it first hand. Seeing our ideas take form is like being able to see the sun come into being. We have no equivelent to the purity of that in our account of the outside world. The outer world appears to each of us as one thing and it is always also a multitude of others. Inside to outside and outside to inside are neverending. Trying and giving up are a form of breathing.
20 januari är datumet.
Jag skrivit ett gäng recensioner av John Frusciantes tidigare alster på dagensskiva.com. Och av någon konstig anledning fått en del bajs för det.
Trummor & Orgel tillsammans med två av landets bästa
Nu på morgonen lyssnar jag på Trummor & Orgel tillsammans med Ebbot Lundberg och Magnus Carlson. Tre fantastiska låtar som jag delar i en Spotify-spellista. Det svänger oerhört jordnära. Om du inte blivit spotifierad ännu finns MySpace. Trummor & Orgel är ett av de mest angelägna musikaliska projekten just nu.
Vacker bild
Jag tror bara människor i min generation som vuxit upp i Örebro kan förstå känslan av att hitta Big Deals LP ”Vacker bild” och lyssna på ”Du kan ge kärlek” och ”Det brinner en eld” på hög volym.