Fick av orsak anledning att lägga ut tre videos med makalösa musikaliska ögonblick.
Fleetwood Mac. I’m so afraid. Inspelad vid University of Santa Barbara, Californen i maj 1976. De är både bäst och snyggast. Och Lindsey Buckinghams sätt att hantera gitarren är ett mysterium.
Prince. And The Revolution. Purple Rain. Jättelång version. Jättebra. Inspelad i Syracuse, New York, mars 1985. Också här är sättet som gitarren hanteras en del av ett mysterium. Makalöst.
Bruce Springsteen. The E Street Band. Youngstown. Från den tio konserter långa sejouren på Madison Square Garden, New York sommaren år 2000. Urvrålet. Nils Lofgrens gitarrspel. Mysterium.
Vågar jag hoppas på att Morrissey sjunger den här gamla pärlan när han uppträder på Allsång på Skansen i sommar?
Heifer whines could be human cries
Closer comes the screaming knife
This beautiful creature must die
This beautiful creature must die
A death for no reason
And death for no reason is murder
And the flesh you so fancifully fry Is not succulent, tasty or kind It’s death for no reason And death for no reason is murder
And the calf that you carve with a smile Is murder And the turkey you festively slice Is murder Do you know how animals die?
Kitchen aromas aren’t very homely It’s not ”comforting”, cheery or kind It’s sizzling blood and the unholy stench Of murder It’s not natural, normal or kind The flesh you so fancifully fry The meat in your mouth As you savour the flavour Of murder
No, no, no, it’s murder No, no, no, it’s murder Oh, and who hears when animals cry?
Blindside släpper inte överdrivet mycket musik. Nu har den här låten letat sig in under min hud. Stark igenkänning i texten. Gillar drivet. En liten psalm helt enkelt, en finfin sådan.
Now you will lay your burdens down by the riverside And the tide will wipe them away Don’t hesitate just walk away Down by the riverside, you could stand for a while So lay your burdens down This is it Or you will
You carry dead weight alone Slowly crushing flesh and bones Down by the riverside, I will wait with you I won’t let you carry dead weight alone
And now you wait With the shield and sword in your hand Understand moments like this You can’t plan Down by this riverside If you stay here you won’t survive So lay your armour down This is it Or you will
You carry dead weight alone Slowly crushing flesh and bones Down by thе riverside, I will wait with you I won’t let you carry dеad weight alone
Or you will Die
Den här håller fortfarande.
Fell in love with the game
But I forgot your name
(Go ahead please fight me)
’Cause I’m not scared
Though you stayed the same
I forgot from where I came
Liksom den här.
But I know
As I hammered those nails into your beautiful hands
Your eyes still try to search for mine
But I look away
Now your eyes are the only thing that can save me
I’m still afraid of them piercing
You’re breaking into my prison
Just pretended for a while
My soul is dying, I won’t look away
Såg Jonas Lundqvist sjunga igår på den finfina scenen i Wadköping. Försommarsolen värmde när Jonas och gitarristen Billy spelade profetiska låtar. Såna där låtar som plötsligt kan få människor att liksom skriksjunga med i textrader som profetiskt vittnar på något bortom människans trasighet. Det är så uppenbart hur musiken betyder något.
Då och då ramlar jag ned i Mark Knopflers musik. Det är ganska behagligt. Kom in i mit liv med ”Brothers in arms” som min mamma, liksom många andra, spelade sönder och samman i mitten av åttiotalet.
Såg Coldplays tredje spelning av fyra den här sommaren. På Ullevi förstås. I regn. Men, det går inte att göra annat än att häpna över deras uttryck. Stort? Ja. Pretentiöst? Ja. Kärleksfullt? Ja.
Per Persson fyller sextio och firar med konsert med extra allt i form av gäster på Cirkus. Winnerbäck, Anna Stadling, Tomas Andersson Wij, Staffan Hellstrand, Jakob Hellman, Annika Norlin och andra på scen. Jag ligger nu på mitt rum på Clarion Sign och försöker smälta. Hjärtat åker upp och ned och Persson har skrivit så många texter som är ledmotiv till ett liv. Till mitt liv.
Det låter inte lika bra som med Packet, men texterna talar sitt språk ändå. Som ett evangelium. Jag är tacksam och har lite ont i magen. Precis som det är. En cirkus i mitt huvud och en gråsten i mitt bröst, sjunger han i ”Hanna”.
