Då och då ramlar jag ned i Mark Knopflers musik. Det är ganska behagligt. Kom in i mit liv med ”Brothers in arms” som min mamma, liksom många andra, spelade sönder och samman i mitten av åttiotalet.
Coldplay igen
Såg Coldplays tredje spelning av fyra den här sommaren. På Ullevi förstås. I regn. Men, det går inte att göra annat än att häpna över deras uttryck. Stort? Ja. Pretentiöst? Ja. Kärleksfullt? Ja.
Lite som kyrka på något vis. Liturgi.
En cirkus i mitt huvud och en gråsten i mitt bröst
Per Persson fyller sextio och firar med konsert med extra allt i form av gäster på Cirkus. Winnerbäck, Anna Stadling, Tomas Andersson Wij, Staffan Hellstrand, Jakob Hellman, Annika Norlin och andra på scen. Jag ligger nu på mitt rum på Clarion Sign och försöker smälta. Hjärtat åker upp och ned och Persson har skrivit så många texter som är ledmotiv till ett liv. Till mitt liv.
Det låter inte lika bra som med Packet, men texterna talar sitt språk ändå. Som ett evangelium. Jag är tacksam och har lite ont i magen. Precis som det är. En cirkus i mitt huvud och en gråsten i mitt bröst, sjunger han i ”Hanna”.
Amen, liksom.
Håkanevangeliet gör mig vidöppen
När jag går på konsert med Håkan Hellström så är det en religiös upplevelse. På riktigt. När så många människor står och sjunger med i de där sångarna som blir vi verkligen ett. Dualismen försvinner och vi möts i våra patetiska känslor. Det är vackert. För mig ger det samma djupa känsla av sammanhang som när jag tar nattvard.
Det stora mysteriet. Drabbar oss på olika sätt. Själv är jag övertygad om att Håkan är en ängel.
Bäst musik just nu
Det här Soen. Som gjort ett fantastiskt album. Det här är Deciever. En fantastisk låt.
In the waters of sin
I will drown my awareness of you
You have always been there
Covering the sun
Aching in my chest
I will drown my awareness of you
You have always been there
Covering the sun
Aching in my chest
You’re my shadow within
And I’ll give what I harvest to you
In the river of shame
Certain we immerse
Preying on the blessed
And I’ll give what I harvest to you
In the river of shame
Certain we immerse
Preying on the blessed
Söndagsgrejer
Öppnar butiken om en liten stund. Ska skriva en ansökan som kanske tar mig till en annan plats. Funderar över tystnaden. Ingenting hörs från andra sidan. Var det kanske så hela tiden? Att det inte var någon hemma där. Någonsin.
Några som är hemma är barnen som kallar mig pappa. Som jag ska ringa senare idag. Hanna fortsätter att vara kreativ tillsammans med Stonemountain Orchestra. Här är resultatet av nattens jobb för dem.
En ny nationalsång
”När dom gamla träden huggits ner
Idioterna dom vann
Allting dör, hav och land
Är det då så konstigt att hon vill dö ibland?
Hon vill skylla på nån men hon vet inte vem
Hon säger: Jag får väl skylla på mig själv
Tänker samma tankar om och om igen
Tankar som fått sitt eget liv”
En människa som känner mig väl skickar en låt. En låt med en trio jag lyssnat på en del. Men den här låten har jag inte hört. Lyssnar, faller fritt inombords och får en ny nationalsång.
Franska trion.
Är det konstigt?
En låt som sammanfattar allt. För mig. Går på repeat idag.
Utanför
Spelade in lite musik igen. Som vanligt utan sång. Men med några väl valda ord från Pake Hall den här gången.
Utsikter för sommaren
Det blev en ensam midsommar igen. Ett gummiband är lite för utdraget och ansträngt. Oklart om det är mer avspänt nu. Well, har fått tid att tänka åtminstone. Kanske inte tankar jag ville ha, men ändå. Framtiden är lite oklar. Som vanligt. Det är nog dags att göra den lite mer klar.
Kanske blir det sommarens tema?
Nu. Eller aldrig. Dags att fatta beslut.
Idag är det söndag. Hela dagen har jag tänkt på mitt lilla barn och hennes mamma. Som suttit på ett flyg mellan Stockholm och Los Angeles. Jag tror att de landat nu och att det gick bra. Nu ska de återförenas med vårt stora barn. En vecka i Kalifornien. Fint för dem.
I Örebro börjar vi om imorgon. Siktar mot Almedalen och vårens sista jobb. Sedan blir nån vecka ledigt i Skåne och Danmark. Efter det vet jag inte. Men något kommer hända mellan nu och då. Som troligen avgör allt.
Ett par dygn på egen hand gjorde att jag fick tid och lust att göra musik igen. Två låtar blev det. Två remixade tal. Två helt olika uttryck, men jag tror att båda platsar på dansgolvet när vi har den där stora festen kvällen innan jorden går under.
I den här låten remixar jag ett makalöst tal av Philip Wollen, före detta finansman och nu filantrop och djurrättsaktivist. Det blev en ganska dyster ljudmatta där gitarrer och eko liksom är grejen.
Den här är mer dansant och elektronisk. Eller retro. Jag vill alltid att det ska låta som något som skulle platsa i soundtracket till ”Flykten från New York”. Så fortfarande ganska dystert när jag remixar Paul Gildings stenhårda TED-talk från 2012.
De där låtarna sammanfattar väl ungefär läget. Hur jag mår och allt det där. Utsikten för sommaren? Jag hoppas på siktförbättring.
Younger years
”There was a time I spoke the truth
But my younger years were wasted on my youth”