Det ljusnar igen. Inspirationen börjar komma tillbaka. Har tagit mig igenom några riktiga surdegar och känner att det mentala taket blir högre igen. Här är några riktigt bra anledningar.
Den trasiga moppen är bytt mot en ny. Full satsning framåt på utsläppsfritt åkande. Dock inte på isiga och smala stuvstavägar som idag… fick dessutom finfint förtroende för E-max igen efter de trista turerna med förra moppen. Tjohoo!
iShoot – ett extremt underhållande och beroendeframkallande spel till iPhone/iPod. En uppdaterad version av simpla Scorched Earth som jag och mina bröder satt hemma på mammas PC i Örebro och spelade järnet för femton år sedan. Hjärnavkoppling bättre än Tetris. Mamma lär också gilla det.
Jag har varit med mina kollegor på salsa. En timmas snabbkurs och sen middag. Det svängde och var sjukt mycket roligare än jag kunnat drömma om. Jag är ju trots allt den svartklädde killen som står i baren och kedjeröker samtidigt som jag pratar realpolitik eller konspirationsteorier.
Och så musiken. Nya finfina skivor med Springsteen, Laleh, Antony & The Johnsons, John Frusciante. Jag njuter av att bara lyssna och inte recensera. Blir varm i hela kroppen när jag hör att Springsteen kommer till Stockholm i sommar. Två kvällar på Stadion. Trots att jag inte har råd med biljetter den här gången känns det som att det kan bli finfina kvällar på i allén på Valhallavägen.
Men bäst av allt, nu är det klart att Perssons Pack släpper sin nya skiva Öster om Heden 18 februari. Det gör mig nästan exalterad. Kan bara bli skitbra. Ingen skriver så osentimentala men ändå berörande texter som Sverige än Per Persson. Och ingen spelar dragspel om Magnus Lind.
Nu känner jag mig piggare och kan börja prata med mig själv igen.
Säljer det jag en gång trodde mest på
För snart tio år sedan blev jag delägare i ett aktiebolag. Tillsammans med tio andra skulle jag förändra en genre av popkulturjournalistisken genom två webbplatser. I väldigt många år var det denna investering jag trodde skulle bli min väg till en hållbar ekonomi. Att den med hårt arbete skulle växa och växa.
Idag har jag skickat ett mail till en av de andra delägarna. Med uppgifter om vart denna kan sätta in pengarna jag sålt aktierna för. Jag behöver pengarna för att sanera min trasiga ekonomi. För ett halvår sedan slutade jag skriva om musik. Nu har jag sålt bort mitt sista intresse i den delen av mitt liv. Det känns tråkigt, med nödvändigt. Samtidigt klokt. Jag har inte nog med energi att arbeta för att investeringen ska växa.
Jag har inte tjänat en krona på delägandet. Men jag har lärt mig massa saker, hunnit uppleva festivaler, konserter, releasefester, galor, intervjuer, fotodiken och fått vänner för livet. Saker som inte försvinner bara för att jag säljer mitt innehav i bolaget. Ändå känns det tråkigt.
Som att operera bort ett fungerande organ. På grund av en förkylning. Typ.
Sverige och svenskarna: Ni förklaras skyldiga
Jag kan inte låta bli. Det här bara så 2000-tal det kan bli. Människor svälter i världen. Ekonomin är åt helvete. Palestinier folkmördas av israeler och vill folkmörda tillbaka. Same same, but different.
Samtidigt i landet lagom, kungariket Sverige, så lönar det sig att producera en sån här nyhet. Det betyder alltså att det finns företag som vill annonsera i sammanhanget och tillräckligt många som tittar för att företagen ska vilja detta. Dessutom finns det ett antal människor med förmodad utbildning som gjort inslaget. Som handlar om ett gäng helt okunniga människor som är kända för… ja, för vad?
Sverige och svenskarna: Ni förklaras skyldiga. Ni har sålt ert land. Eller låtit det svälta på riktiga tankar.
En eftermiddag i källaren
Har tillbringat eftermiddagen i källaren. Först med att grovstäda i det som en gång var garaget. Fyllde bilen med skräp som ska till återvinning, gjorde i ordning garagestudion för foto eftersom jag har några jobb på gång och gjorde plats för de tre ton pellets som väntat utanför ett par dagar.
Nu, strax före 18:00 är det färdigt. Vi kan hålla oss varma resten av den kalla tiden, om brännaren och pannan samarbetar. Efter vissa justeringar av Camilla och rörmokaren Uffe har den faktiskt hostat igång och fungerat ett par dagar utan avbrott. Känslan är skön, men kamrat Epikondylit i min armbåge lever om som tusan. Ont, det gör ont.
Jag har inte rekryterat kamrat Epykondylit genom hårt kroppsarbete. Nej kamrat Epikondylit hälsar på mig eftersom jag rör mig oergonomiskt med tung kamera och arbetar för mycket med laptop. Jag spelar inte tennis och lyfter inte särskilt mycket. Min förslitning är helt enkelt väldigt mycket samtid.
Men, det gör inte mindre ont för det.
Olika inför lagen, enligt Ifpi
Det har ju varit lite lyxrabalder efter Grammisgalan eftersom såväl artister och arrangörer inte tycker samhället ska lägga sig i deras (ibland) illegala vanor. Idag läser jag att Ifpi:s VD Lars Gustafsson tycker att polisen valde fel tillfälle att göra sin insats.
Notera att organisationen Lars är VD för har satsat stora resurser på att få våra folkvalda att stifta hårdare lagar och mer kontroll av vanliga människor. Allt för att skivindustrins vinstmarginal ska fortsätta vara god. Ifpi tycker att integritet och medborgerliga rättigheter inte är så viktigt i vardagen. Ifpi tycker att polisen ska jaga ungdomar som fildelar.
Men Lars tycker inte att polisen ska agera när skivbranschen och dess företrädare bryter mot lagen. Vad gör det att några knasbollar röker på och säger knasiga saker i teven när min tolvåring tittar? Egentligen inget. Jag kunde inte bry mig mindre.
Men när en organisation som vill kriminalisera vardagen säger att vi ska ge fan i att störa dem när de sätter sig över lagen själva då blir jag lätt upprörd. Och konstaterat än en gång att nöjesindustrin i allmänhet och musikbranschen i synnerhet inte har någon som helst förankring i verkligheten.
En lite för pårökt bransch kanske?
Att TV4 tycker polisen borde hållit sig ifrån galan är liksom självklart. De vill ju att artisterna ska bli skitfulla och lite stenade eftersom det är bra teve. Skapar mycket bra uppmärksamhet efteråt. Som bloggar exempelvis.
Affärsutveckling: fler tjänster
Jag har tröttnat på att köpa fysiska produkter. På att binda upp kapital i saker jag kan ta på när det i själva verket är en tjänst jag vill ha. Därför efterlyser jag lite mer innovationskraft hos företag. Kom igen nu, förnya er och tjäna på så sätt mer pengar! Här kommer fyra konkreta exempel på områden där jag vill se affärsutveckling: Transporter, boende, IT-infrastruktur och livsmedel.
Transporter
Bilföretagen tror fortfarande att de säljer produkter, dvs bilar. FEL! Jag är helt ointresserad av att äga en bil. Det jag vill ha är tjänsten att kunna transportera mig tryggt och flexibelt. Därför är det helt värdelöst för mig att investera 200.000 kronor eller mer i en maskin som dessutom inte är en investering utan en förbrukningsvara. Jag kan tänka mig att betala ett fast månadsbelopp för tjänsten. I det månadsbeloppet ska allt ingå, utom möljligen drivmedlet, dvs elen som laddar batterierna (nej, jag vill inte ha en tjänst som bygger på en förbränningsmotor). När jag vill ska jag kunna bryta avtalet, lika lätt som att säga upp en tidningsprenumeration.
Det finns företag som närmat sig detta tänk, Toyota exempelvis, men det går att göra mer. Tanken går att applicera på alla fordonsslag och även kollektivtrafik. Men för kollektivtrafiken blir det svårt att förpacka tjänsten eftersom den är alldeles för dåligt kvalitetssäkrad.
Boende
Som privatperson är jag inte särskilt benägen att se mitt boende som en investering. Anledningen är enkel, det kostar mig för mycket energi och tid att underhålla investeringen så att dess värde är beständigt eller ökande. Det skulle jag möjligen klara av som kommersiell fastighetsägare, men inte som privatperson. Det jag i själva verket vill ha är en tjänst: ett tryggt, hållbart och bekymmersfritt boende. En tjänst där tak över huvudet och de kringtjänster som detta tak kräver i form av el, vatten, värme, underhåll, städning, service etc ingår. För det är jag beredd att betala ett fast månadsbelopp. Inte helt olikt ett hyresförhållande egentligen, men hyresformen har hittills varit för koncentrerad på flerfamiljshus och jag vill bo en egen fastighet.
Här skulle exempelvis en fjärrvärmeleverantör kunna bygga ett litet område med passivhus som är anslutna till fjärrvärmenätet och sälja en boendetjänst till familjer. En rad underentreprenörer kan via fjärrvärmebolaget erbjuda kringtjänster som väktartjänster, barnpassning, städning, inredning, möbler m.m.
IT-infrastruktur
Det är fortfarande ganska makabert. Vi har familjens olika telefonabonnemang, bredbandet och kringtjänster till dessa hos Telia. Men vi kan inte få en samlingstjänst utan måste betala för samma sak flera gånger bara för att vi har olika telefoner. Otroligt ineffektivt. Ge mig ett fast månadsbelopp för tjänsten att ALLTID ha tillgång till 3G/GSM/WI-FI/Bredband. Oavsett var jag befinner mig. Nu.
Livsmedel
I vår familj handlar vi nästan alltid våra livsmedel på vår lokala Coop. Vi åker dit, fyller korg eller vagn, betalar och bär hem en papperskasse med livsmedel. Fint så, men det är ju knappast så att jag är ute efter att köpa precis de där apelsinerna. Nej, ge mig en smart tjänst istället, där Coop utifrån mina matvanor sammanställer en veckovis leverans av basvaror mot ett fast månadsbelopp. Gör livet lättare för mig och sparar vår gemensamma miljö. Skulle egentligen vara en del av boendetjänsten som skissats ovan.
De här fyra områdena står för cirka 75-80 procent av mina/familjens fasta utgifter årligen. Det kostar mig mängder av energi att administrera, planera och underhålla denna resursåtgång i sin nuvarande form. Jag vill ha ett enklare liv. Smartare tjänster för dessa delar i livet som kostar mycket men jag inte har tid att hantera skulle göra att jag kan frigöra en massa energi till att göra saker jag är bra på istället.
Så kom igen nu marknadskrafter. Gör skäl för lönen affärsutvecklare. Jag har ett par hundratusen årligen som går åt till de här sakerna. Den som ger mig bäst tjänst kommer få denna intäkt. Annars bildar jag själv Familjen Welander AB. Ett bolag som på kommersiell grund förser min familj med dessa tjänster. Jag är övertygad om att det bolaget, med en heltidsanställning kommer vara mer kostnadseffektivt på lång sikt än sättet jag hanterar hushållets resurser idag.
Det, kära service-providers, är ett rejält underbetyg åt de tjänster jag köper av er i dagsläget.
Döda människor i burkar
Människor som dog på mentalsjukhuset och inte begravdes av sina släktingar kremerades. Kvarlevorna, dammet, lades i kopparburkar och ställdes på en hylla för evigt. I hundra år stod de där innan fotografen David Maisel upptäckte dem och såg hur det mänskliga hade påverkat det som hölls det fånget. En explosion av färger och former.
Vackert och tragiskt. Jag vill ha boken. Library of dust heter den. David Maisel heter fotografen. Du kan läsa på på bloggen colour + shape.
En del av Sverige
En iskall morgon, minus femton. Två hyrbilar från ett norskt bensinbolag och en moské (ett heligt rum för en religion från långtbortistan). En del av Sverige 2009.
Trött på
Jag är så in i helvete trött på människor som underpresterar systematiskt. Lika trött på undermåliga tjänster och varor. Sverige är ett mentalt U-land fullt av proppmätta människor.
Jag vill börja om. På en bättre plats.
(skrivet i emfas efter 24 timmar i Uppsala. Just sittandes i ett sunkigt lekland som knappt gick att hitta. Människorna runt om i lokalen ser ut som en uppsättning celler. Inget mer.)
Ibland ruttnar jag helt. När jag ser klart och tydligt hur människor inte gör sitt bästa. När jag betalar dem för en halvhjärtad insats. Eller när jag ser människor dröna runt utan riktning. Då blir jag frustrerad. Då känns det som om jag simmar motströms i en flod av hudfärgade barbafigurer som inte kan förändra sig till något annat än oformliga varelser med öppna munnar som glosögt stirrar framför sig.
Då känns det verkligen som att samhället blir allt dummare. Som om det enda människor vill ha är skit. Billigast skit vinner. Ju mer ointressant desto bättre. Stick inte ut, stick inte upp. Be inte om för mycket. Ifrågasätt inte…
Jag hör hur säkringen i mig brister och min tidsinställning börjar ticka nedåt. Mot explosionen.
Jag är ingen snobb men jag förväntar mig att människor jag betalar för en vara eller tjänst ska anstränga sig lite. Jag betalar nämligen inte för skit.
En bra grej, två dåliga
Ella äter pannkakor på Scandic. Hon tyckte det var gott och åt med god aptit. En bra grej.
På söndagar klarar Scandic bara av ett väldigt begränsat antal rätter. De är dessutom överprisade. En dålig grej. Men, Club Sandwichen vi åt smakade helt ok, trots att den innehöll alldeles för lite Cole Slaw.
På hotellet bor en hel jäkla massa innebandyspelare i Hannas ålder och yngre. Med sina familjer. Det är skitkallt ute. Så med jämna mellanrum ställer en bilkaravan upp på utsidan av hotellet och låter bilarna gå på tomgång 5-10 minuter eftersom den moderna människan riskerar att gå sönder vid kyla. Klart ungarna ska sitta i en varm bil. Men, det naturliga urvalet som myt visar sig genom att de välmenande föräldrarna ställer sina bilar på tomgång precis utanför entrén till hotellet och därmed låter oss alla få en rejäl dos CO² – rakt upp i ansiktet.
Jag skulle vilja påstå att det är idiokrati i sin renaste form. Wankers.