Har tillbringat eftermiddagen i källaren. Först med att grovstäda i det som en gång var garaget. Fyllde bilen med skräp som ska till återvinning, gjorde i ordning garagestudion för foto eftersom jag har några jobb på gång och gjorde plats för de tre ton pellets som väntat utanför ett par dagar.
Nu, strax före 18:00 är det färdigt. Vi kan hålla oss varma resten av den kalla tiden, om brännaren och pannan samarbetar. Efter vissa justeringar av Camilla och rörmokaren Uffe har den faktiskt hostat igång och fungerat ett par dagar utan avbrott. Känslan är skön, men kamrat Epikondylit i min armbåge lever om som tusan. Ont, det gör ont.
Jag har inte rekryterat kamrat Epykondylit genom hårt kroppsarbete. Nej kamrat Epikondylit hälsar på mig eftersom jag rör mig oergonomiskt med tung kamera och arbetar för mycket med laptop. Jag spelar inte tennis och lyfter inte särskilt mycket. Min förslitning är helt enkelt väldigt mycket samtid.
Men, det gör inte mindre ont för det.
Olika inför lagen, enligt Ifpi
Det har ju varit lite lyxrabalder efter Grammisgalan eftersom såväl artister och arrangörer inte tycker samhället ska lägga sig i deras (ibland) illegala vanor. Idag läser jag att Ifpi:s VD Lars Gustafsson tycker att polisen valde fel tillfälle att göra sin insats.
Notera att organisationen Lars är VD för har satsat stora resurser på att få våra folkvalda att stifta hårdare lagar och mer kontroll av vanliga människor. Allt för att skivindustrins vinstmarginal ska fortsätta vara god. Ifpi tycker att integritet och medborgerliga rättigheter inte är så viktigt i vardagen. Ifpi tycker att polisen ska jaga ungdomar som fildelar.
Men Lars tycker inte att polisen ska agera när skivbranschen och dess företrädare bryter mot lagen. Vad gör det att några knasbollar röker på och säger knasiga saker i teven när min tolvåring tittar? Egentligen inget. Jag kunde inte bry mig mindre.
Men när en organisation som vill kriminalisera vardagen säger att vi ska ge fan i att störa dem när de sätter sig över lagen själva då blir jag lätt upprörd. Och konstaterat än en gång att nöjesindustrin i allmänhet och musikbranschen i synnerhet inte har någon som helst förankring i verkligheten.
En lite för pårökt bransch kanske?
Att TV4 tycker polisen borde hållit sig ifrån galan är liksom självklart. De vill ju att artisterna ska bli skitfulla och lite stenade eftersom det är bra teve. Skapar mycket bra uppmärksamhet efteråt. Som bloggar exempelvis.
Affärsutveckling: fler tjänster
Jag har tröttnat på att köpa fysiska produkter. På att binda upp kapital i saker jag kan ta på när det i själva verket är en tjänst jag vill ha. Därför efterlyser jag lite mer innovationskraft hos företag. Kom igen nu, förnya er och tjäna på så sätt mer pengar! Här kommer fyra konkreta exempel på områden där jag vill se affärsutveckling: Transporter, boende, IT-infrastruktur och livsmedel.
Transporter
Bilföretagen tror fortfarande att de säljer produkter, dvs bilar. FEL! Jag är helt ointresserad av att äga en bil. Det jag vill ha är tjänsten att kunna transportera mig tryggt och flexibelt. Därför är det helt värdelöst för mig att investera 200.000 kronor eller mer i en maskin som dessutom inte är en investering utan en förbrukningsvara. Jag kan tänka mig att betala ett fast månadsbelopp för tjänsten. I det månadsbeloppet ska allt ingå, utom möljligen drivmedlet, dvs elen som laddar batterierna (nej, jag vill inte ha en tjänst som bygger på en förbränningsmotor). När jag vill ska jag kunna bryta avtalet, lika lätt som att säga upp en tidningsprenumeration.
Det finns företag som närmat sig detta tänk, Toyota exempelvis, men det går att göra mer. Tanken går att applicera på alla fordonsslag och även kollektivtrafik. Men för kollektivtrafiken blir det svårt att förpacka tjänsten eftersom den är alldeles för dåligt kvalitetssäkrad.
Boende
Som privatperson är jag inte särskilt benägen att se mitt boende som en investering. Anledningen är enkel, det kostar mig för mycket energi och tid att underhålla investeringen så att dess värde är beständigt eller ökande. Det skulle jag möjligen klara av som kommersiell fastighetsägare, men inte som privatperson. Det jag i själva verket vill ha är en tjänst: ett tryggt, hållbart och bekymmersfritt boende. En tjänst där tak över huvudet och de kringtjänster som detta tak kräver i form av el, vatten, värme, underhåll, städning, service etc ingår. För det är jag beredd att betala ett fast månadsbelopp. Inte helt olikt ett hyresförhållande egentligen, men hyresformen har hittills varit för koncentrerad på flerfamiljshus och jag vill bo en egen fastighet.
Här skulle exempelvis en fjärrvärmeleverantör kunna bygga ett litet område med passivhus som är anslutna till fjärrvärmenätet och sälja en boendetjänst till familjer. En rad underentreprenörer kan via fjärrvärmebolaget erbjuda kringtjänster som väktartjänster, barnpassning, städning, inredning, möbler m.m.
IT-infrastruktur
Det är fortfarande ganska makabert. Vi har familjens olika telefonabonnemang, bredbandet och kringtjänster till dessa hos Telia. Men vi kan inte få en samlingstjänst utan måste betala för samma sak flera gånger bara för att vi har olika telefoner. Otroligt ineffektivt. Ge mig ett fast månadsbelopp för tjänsten att ALLTID ha tillgång till 3G/GSM/WI-FI/Bredband. Oavsett var jag befinner mig. Nu.
Livsmedel
I vår familj handlar vi nästan alltid våra livsmedel på vår lokala Coop. Vi åker dit, fyller korg eller vagn, betalar och bär hem en papperskasse med livsmedel. Fint så, men det är ju knappast så att jag är ute efter att köpa precis de där apelsinerna. Nej, ge mig en smart tjänst istället, där Coop utifrån mina matvanor sammanställer en veckovis leverans av basvaror mot ett fast månadsbelopp. Gör livet lättare för mig och sparar vår gemensamma miljö. Skulle egentligen vara en del av boendetjänsten som skissats ovan.
De här fyra områdena står för cirka 75-80 procent av mina/familjens fasta utgifter årligen. Det kostar mig mängder av energi att administrera, planera och underhålla denna resursåtgång i sin nuvarande form. Jag vill ha ett enklare liv. Smartare tjänster för dessa delar i livet som kostar mycket men jag inte har tid att hantera skulle göra att jag kan frigöra en massa energi till att göra saker jag är bra på istället.
Så kom igen nu marknadskrafter. Gör skäl för lönen affärsutvecklare. Jag har ett par hundratusen årligen som går åt till de här sakerna. Den som ger mig bäst tjänst kommer få denna intäkt. Annars bildar jag själv Familjen Welander AB. Ett bolag som på kommersiell grund förser min familj med dessa tjänster. Jag är övertygad om att det bolaget, med en heltidsanställning kommer vara mer kostnadseffektivt på lång sikt än sättet jag hanterar hushållets resurser idag.
Det, kära service-providers, är ett rejält underbetyg åt de tjänster jag köper av er i dagsläget.
Döda människor i burkar
Människor som dog på mentalsjukhuset och inte begravdes av sina släktingar kremerades. Kvarlevorna, dammet, lades i kopparburkar och ställdes på en hylla för evigt. I hundra år stod de där innan fotografen David Maisel upptäckte dem och såg hur det mänskliga hade påverkat det som hölls det fånget. En explosion av färger och former.
Vackert och tragiskt. Jag vill ha boken. Library of dust heter den. David Maisel heter fotografen. Du kan läsa på på bloggen colour + shape.
En del av Sverige
En iskall morgon, minus femton. Två hyrbilar från ett norskt bensinbolag och en moské (ett heligt rum för en religion från långtbortistan). En del av Sverige 2009.
Trött på
Jag är så in i helvete trött på människor som underpresterar systematiskt. Lika trött på undermåliga tjänster och varor. Sverige är ett mentalt U-land fullt av proppmätta människor.
Jag vill börja om. På en bättre plats.
(skrivet i emfas efter 24 timmar i Uppsala. Just sittandes i ett sunkigt lekland som knappt gick att hitta. Människorna runt om i lokalen ser ut som en uppsättning celler. Inget mer.)
Ibland ruttnar jag helt. När jag ser klart och tydligt hur människor inte gör sitt bästa. När jag betalar dem för en halvhjärtad insats. Eller när jag ser människor dröna runt utan riktning. Då blir jag frustrerad. Då känns det som om jag simmar motströms i en flod av hudfärgade barbafigurer som inte kan förändra sig till något annat än oformliga varelser med öppna munnar som glosögt stirrar framför sig.
Då känns det verkligen som att samhället blir allt dummare. Som om det enda människor vill ha är skit. Billigast skit vinner. Ju mer ointressant desto bättre. Stick inte ut, stick inte upp. Be inte om för mycket. Ifrågasätt inte…
Jag hör hur säkringen i mig brister och min tidsinställning börjar ticka nedåt. Mot explosionen.
Jag är ingen snobb men jag förväntar mig att människor jag betalar för en vara eller tjänst ska anstränga sig lite. Jag betalar nämligen inte för skit.
En bra grej, två dåliga
Ella äter pannkakor på Scandic. Hon tyckte det var gott och åt med god aptit. En bra grej.
På söndagar klarar Scandic bara av ett väldigt begränsat antal rätter. De är dessutom överprisade. En dålig grej. Men, Club Sandwichen vi åt smakade helt ok, trots att den innehöll alldeles för lite Cole Slaw.
På hotellet bor en hel jäkla massa innebandyspelare i Hannas ålder och yngre. Med sina familjer. Det är skitkallt ute. Så med jämna mellanrum ställer en bilkaravan upp på utsidan av hotellet och låter bilarna gå på tomgång 5-10 minuter eftersom den moderna människan riskerar att gå sönder vid kyla. Klart ungarna ska sitta i en varm bil. Men, det naturliga urvalet som myt visar sig genom att de välmenande föräldrarna ställer sina bilar på tomgång precis utanför entrén till hotellet och därmed låter oss alla få en rejäl dos CO² – rakt upp i ansiktet.
Jag skulle vilja påstå att det är idiokrati i sin renaste form. Wankers.
Musiken mina vänner missade
Mina vänner och före detta kollegor på dagensskiva.com har presenterat sin alldeles egna lista över den bästa musiken från 2008. Här är skivorna de förbisett:
Black Stone Cherry ”Folklore & Superstition”
Uppdaterad sydstatsrock med långt hår och flitiga västkustpassager. Bästa hårdrocken för oss som vågar erkänna att vi fortfarande har en del av hjärtat kvar i åttiotalet.
Brett Anderson ”Wilderness”
Ja, det är Suedekillen. Men han lever inte på gamla meriter utan fortsätter skriva sina vemodiga betraktelser. Den här gången klädda i minimalistiska arrangemang baserade på piano och cello. Vackert.
The Creepshow ”Run for your life”
Årets dos av berfriande hjärndöd rock kommer från Kanada. The Creepshow har packat ståbasen, underarmstatueringarna, punkabillyns allra skönasta klyschor i en vansinnigt skönt svängande musiklåda. Titellåten är utan tvekan årets mest spelade i mitt iTunes.
Emil Jensen ”Emil Jensen”
Emil fick kanske inte det där monumentala genombrottet jag trodde på. Jag tror det beror på att publiken är för dum. Tredje skivan med Emil var inte hans bästa, men fortfarande gör han musik som berör. Finare än nästan allt annat.
Fatboy ”In my bones”
Varje år måste jag få en ny samling låtar som kvalar in på vemodslistan. Tack Fatboy.
Madrugada ”Madrugada”
Efter Robert Burås begravning kom ett band tillbaka med den starkaste dödsryckning musikvärlden skådat. Musikalisk svärta i sin bästa form.
Millencolin ”Machine 15”
Örebros finaste har vuxit upp och blivit ett rockband som vågar ta in vemodet. Det gjorde att Millencolin fick ihop sin mest angelägna skiva hittills.
Nitin Sawhney ”London Undersound”
En samling låtar som reflekterar, med ett stort gäng gäster som bidrar. Nitin Sawhney är lättillgänglig och kravlös. En mycket skön skiva.
OceanLab ”Sirens of the sea”
Under de sömnlösa nätterna, som varit många under 2008, har OceanLab varit bra sällskap.
Our Broken Garden ”When your blackening shows”
Dansk, tragisk och misshandlad skrider den här musiken fram på samma sätt som Mazzy Star en gång gjorde. En höstromans.
Papa Dee ”A little way different”
Jag gillade den här skivan väldigt mycket i somras. Ofta i tillbakalutat läge.
Pennebaker ”Ghost of a love”
Den bästa pianopopen 2008 gjordes av Pennebaker. Som gjord för att åka moppe till.
Spleen United ”Neanderthal”
Elektroniskt och dansant ska det vara när cynikerna uppgivet men ironiskt ser allt gå åt helvete. Spleen United gjorde ledmotivet i år.
Tom Morello: The Nightwatchman ”The Fabled City”
Från början ganska slätstruken. Men efter hand ett starkt 2008-dokument från oppositionen. Lite Springsteenskt i sin anda.
Tony Joe White ”Deep Cuts”
En sommar i Norrbotten fick den här bluesgubben att leta sig in på listan.
Vincent Vincent & The Villains ”Gospel bombs”
Det bästa spolingaktiga som studsat ut från de brittiska öarna sedan The Coral debuterade. Glädje i ett fint paket.
—
Frågan är bara vem som egentligen förväntas bry sig om den här typen av listonani och självförhärligande. Jag tänker hålla mig ifrån listnarcissister och självgoda årskrönikörer ett tag nu. Kvoten är liksom full. Men, jag kunde inte låta bli att lägga ännu en sten på högen…
Åtta steg för en hållbar man
Jag väger trettio kilo för mycket. Har för höga blodfetter. Stressar i vardagen. Engagerar mig i saker jag inte kan förändra eller påverka och glömmer att göra det i det borde vara viktigast. Jag är en ganska vanlig man. En sorglig stackare på väg till kardiologen, familjerådgivaren och terapeuten. Två av dem känner jag sen tidigare.
2009 tänker jag slänga det här manuset och skriva ett nytt. Sista chansen att reclaima mig själv innan det är för sent. 2009 blir starten. Jag har satt upp åtta steg jag behöver ta för att bli en hållbar man. Jag vill ta dem. Men på ett långsiktigt sätt. Därför kommer jag redovisa hur det gått i slutet av året. Troligen också under resans gång.
Let's Skype!
OK, nu har även jag blivit med Skype. Och fler av mina närmaste med. Du hittar oss om du själv skaffar Skype. Tänk telefoni, chatt, videochatt och allt på en gång. När det dessutom kommer en SkypeApp till iPhone kan jag lägga ned allt annat… Skype är knappast en nyhet. Men först nu känner jag att det funkar för mig.