Kan inte låta bli att kommentera den nu pågående tvagningen av delar av polisväsendets smutsiga baksida. Jag tror personligen (utan att ha några som helst belägg för det) att stora delar av poliskåren är mer eller mindre rasistisk. Precis som stora delar av den andra blåljus-skråna. Den mörka och cyniska delen av mig baserar detta på följande frågeställning:
Vem annan än den som vill förnedra andra människor tar ett skitjobb med dålig lön där man hela tiden rör sig i de skitigaste delarna av samhället? Det är ju kalasläge för en rasist att få knacka lite blatte när man har lagligt stöd att göra det.
Den mer vänliga och förstående sidan av mig tror det kan bero på mängden av negativa erfarenheter. Dessa människor möter i sin vardag väldigt många av samhällets olycksbarn i olika situationer. Och det är ju faktiskt så att allra olyckligast av dessa olycksbarn är de som inte ser ut som Emil i Lönneberga. Om du går till jobbet som polis i tio år och nästan bara har med människor med utomsvensk bakgrund att göra riskerar nog även du att få konstiga idéer.
När jag väger ihop de två ytterligheterna kommer jag bara fram till att jag – hur jag än försöker – inte kan förstå att det finns människor år 2009 som på allvar tror att människors beteende och benägenhet att göra olika saker sitter i vår hudfärg. Den som utan ironi kallar någon för apejävel eller använder ordet neger med mening är inget annat än ointelligent/korkad eller dum i huvudet.
Och det är människor av den kalibern vi förväntar oss ska skydda oss ifrån brottslighet.
När Sverige dör
I det senaste numret av eminenta magasinet Filter finns ett mycket läsvärt reportage om bruksorten Deje. Ett reportage om vad som händer när Sverige dör den utdragna industridöden. Väldigt varmt skildrat av Filter.
Med det reportaget i huvudet ser jag kvällens inköpsställe, Coop Forum i Fittja i Södra Stockholm.
När vi flyttade hit till Södra Stockholm 2001 åkte vi ganska ofta till Coop Forum i Fittja. Då var denna affär ett flaggskepp. Det storskaliga testpiloten för Coops omdaning. Här handlade vi med självscanning, utbudet var fantastiskt och servicen god. Kort sagt en riktigt, riktigt bra affär för dagliga inköp. Här fanns också hemelektronik (Power) och McDonald’s. Skomakare, kebab och frisör. Bygghandel och moské under uppbyggande.
Idag ser det lite annorlunda ut. Kunderna har sedan länge slutat komma hit. Åtminstone Svenne och Svea. Coop har successivt krympt och är snart inget Forum längre. McDonaldsrestaurangen stängde för ett par år sedan och det är något av en udda händelse att en McD måste slå igen. Kanske är det läget mellan de utanförskapets förorter Vårby och Fittja? Kanske är det närheten till Skandinaviens största handelsplats Kungens Kurva en avfart bort?
Den här handelsplatsen dör. Inte för att det är brist på människor. Utan av andra anledningar. Men döden är lika synlig som den i Deje. Och kontrasten enorm. Det som en gång var Coops flaggskepp kommer snart inte finnas kvar. Och inte ens moskén är färdigbyggd.
Felrättsnett
Den kan inte vara lätt att vara kommunikationsstrateg i den amerikanska bilindustrin. Först tar cheferna sina corporate-jets till Washington för att tigga skattepengar. Sen visar det sig att när de väl får dem, satsar de dessa skattepengar på att produktplacera sig i spelfilm. Alltså, skattepengar till Hollywood. Känns som väl spenderade pengar, NOT.
January 21, 2009DETROIT–Just as Chrysler LLC announced a sequel to its ownership saga, the struggling automaker also unveiled plans to help underwrite the fourth instalment of the Terminator movie series.
Chrysler, which received $4 billion (U.S.) in emergency aid from the American government, has a deal to place its vehicles in Terminator Salvation, scheduled for release this year and starring Christian Bale, executives said yesterday.
Financial terms of the sponsorship deal were not disclosed.
”We have a following with the Terminator movies and we are going to continue with that,” Chrysler media director Susan Thomson said at the Automotive News World Congress.
The Terminator starred Arnold Schwarzenegger – now governor of California – as a cyborg sent from the future to kill a woman so her son would not foil a worldwide takeover by machines. Two sequels and a television series followed.
Under private ownership, Chrysler cut 36 per cent of its employees, taking its combined blue-collar and white-collar staffing to the lowest levels since 1934.
Reuters News Agency
Men… hur f-n tänker ni i skivbolagen?
Spotify kändes som grejen. Ett låtbibliotek som växt för varje dag. Ett sätt att hitta bra musik från delar av världen och historien jag fortfarande har att upptäcka. Men, sen bestämde sig skivbolagen än en gång för att de inte vill att musiken ska hitta till för många lyssnare. Så nu börjar de begränsa tillgängligheten på Spotify också.
I-D-I-O-T-I-!
Nu är jag trött på att försöka förstå varför och konstaterar istället att skivbolagen helst inte tjänar pengar i den utsträckning den kan. De vill inte göra sina produkter tillgängliga för de som vill köpa. Istället skickar de ut en väldigt klar signal till omvärlden att om du vill ha tillgång till någon annan musik än den som säljs på Statoil får du snällt leta upp en bra torrent. Eller två.
De som äger aktier i eller sitter i styrelserna för de aktuella bolagen bör dela ut ett helt gäng meddelanden om uppsägning eller ta emot ett sådant själva. Själv kommer jag göra allt jag kan för att undvika att köpa de här inkompetenta företagens produkter. Jag får helt enkelt lyssna på det jag har och inte förnya. Eller något.
Jag vill inte kasta pengar i sjön. Eller göda en död företagsamhet.
KRIS
Just nu på DN:s webb. Förstanyheten. Intressant. Vi shoppade bara för 60 miljarder kronor i december. Alltså, bara för ungefär 6.600 kronor per levande svensk. Det kallar vi kris i vår del världen.
Undrar vad de kallar kris i Gaza och Afrika söder om Sahara?
Walk in-humor
Jag tror det är dåligt karma att länka till reklamfilm. Särskilt om de bygger på dåliga fördomar. Ändå är jag övertygad om att även karmapolisen skrattar åt den här:
Nu ljusnar det
Det ljusnar igen. Inspirationen börjar komma tillbaka. Har tagit mig igenom några riktiga surdegar och känner att det mentala taket blir högre igen. Här är några riktigt bra anledningar.
Den trasiga moppen är bytt mot en ny. Full satsning framåt på utsläppsfritt åkande. Dock inte på isiga och smala stuvstavägar som idag… fick dessutom finfint förtroende för E-max igen efter de trista turerna med förra moppen. Tjohoo!
iShoot – ett extremt underhållande och beroendeframkallande spel till iPhone/iPod. En uppdaterad version av simpla Scorched Earth som jag och mina bröder satt hemma på mammas PC i Örebro och spelade järnet för femton år sedan. Hjärnavkoppling bättre än Tetris. Mamma lär också gilla det.
Jag har varit med mina kollegor på salsa. En timmas snabbkurs och sen middag. Det svängde och var sjukt mycket roligare än jag kunnat drömma om. Jag är ju trots allt den svartklädde killen som står i baren och kedjeröker samtidigt som jag pratar realpolitik eller konspirationsteorier.
Och så musiken. Nya finfina skivor med Springsteen, Laleh, Antony & The Johnsons, John Frusciante. Jag njuter av att bara lyssna och inte recensera. Blir varm i hela kroppen när jag hör att Springsteen kommer till Stockholm i sommar. Två kvällar på Stadion. Trots att jag inte har råd med biljetter den här gången känns det som att det kan bli finfina kvällar på i allén på Valhallavägen.
Men bäst av allt, nu är det klart att Perssons Pack släpper sin nya skiva Öster om Heden 18 februari. Det gör mig nästan exalterad. Kan bara bli skitbra. Ingen skriver så osentimentala men ändå berörande texter som Sverige än Per Persson. Och ingen spelar dragspel om Magnus Lind.
Nu känner jag mig piggare och kan börja prata med mig själv igen.
Säljer det jag en gång trodde mest på
För snart tio år sedan blev jag delägare i ett aktiebolag. Tillsammans med tio andra skulle jag förändra en genre av popkulturjournalistisken genom två webbplatser. I väldigt många år var det denna investering jag trodde skulle bli min väg till en hållbar ekonomi. Att den med hårt arbete skulle växa och växa.
Idag har jag skickat ett mail till en av de andra delägarna. Med uppgifter om vart denna kan sätta in pengarna jag sålt aktierna för. Jag behöver pengarna för att sanera min trasiga ekonomi. För ett halvår sedan slutade jag skriva om musik. Nu har jag sålt bort mitt sista intresse i den delen av mitt liv. Det känns tråkigt, med nödvändigt. Samtidigt klokt. Jag har inte nog med energi att arbeta för att investeringen ska växa.
Jag har inte tjänat en krona på delägandet. Men jag har lärt mig massa saker, hunnit uppleva festivaler, konserter, releasefester, galor, intervjuer, fotodiken och fått vänner för livet. Saker som inte försvinner bara för att jag säljer mitt innehav i bolaget. Ändå känns det tråkigt.
Som att operera bort ett fungerande organ. På grund av en förkylning. Typ.
Sverige och svenskarna: Ni förklaras skyldiga
Jag kan inte låta bli. Det här bara så 2000-tal det kan bli. Människor svälter i världen. Ekonomin är åt helvete. Palestinier folkmördas av israeler och vill folkmörda tillbaka. Same same, but different.
Samtidigt i landet lagom, kungariket Sverige, så lönar det sig att producera en sån här nyhet. Det betyder alltså att det finns företag som vill annonsera i sammanhanget och tillräckligt många som tittar för att företagen ska vilja detta. Dessutom finns det ett antal människor med förmodad utbildning som gjort inslaget. Som handlar om ett gäng helt okunniga människor som är kända för… ja, för vad?
Sverige och svenskarna: Ni förklaras skyldiga. Ni har sålt ert land. Eller låtit det svälta på riktiga tankar.
En eftermiddag i källaren
Har tillbringat eftermiddagen i källaren. Först med att grovstäda i det som en gång var garaget. Fyllde bilen med skräp som ska till återvinning, gjorde i ordning garagestudion för foto eftersom jag har några jobb på gång och gjorde plats för de tre ton pellets som väntat utanför ett par dagar.
Nu, strax före 18:00 är det färdigt. Vi kan hålla oss varma resten av den kalla tiden, om brännaren och pannan samarbetar. Efter vissa justeringar av Camilla och rörmokaren Uffe har den faktiskt hostat igång och fungerat ett par dagar utan avbrott. Känslan är skön, men kamrat Epikondylit i min armbåge lever om som tusan. Ont, det gör ont.
Jag har inte rekryterat kamrat Epykondylit genom hårt kroppsarbete. Nej kamrat Epikondylit hälsar på mig eftersom jag rör mig oergonomiskt med tung kamera och arbetar för mycket med laptop. Jag spelar inte tennis och lyfter inte särskilt mycket. Min förslitning är helt enkelt väldigt mycket samtid.
Men, det gör inte mindre ont för det.