fredrik welander i ett långt samtal
Vi är i Rättvik. Här är det väder. Imorgon väntar Winnerbäck i Dalhalla. Och lite annat. Skönt att komma från Örebro. Det var länge sedan. Kikade in i kyrkan och bjöds in att biträda på Sinnesrogudstjänst. Avböjde pga av andra planer (mat) och ångrar det nu.
Hit och dit. Konstären Gugge i Rörum och hennes sköldpaddor Pontus (70 år) och Petite (30 år). Havet är bäst. Hela tiden.
Hon gick just. Tolvåringen. Med sin mamma. Härifrån. I och med det börjar en vecka där min tillvaro och min kalender är helt tom. Jag är ensam och ledig. Det har typ aldrig hänt i mitt liv. Någonsin.
Jag känner mig väldigt tom. Ett helt liv fyllt av ambitioner av att vara till lags och tillfredsställa andra har passerat. Ett halvår av att bryta med det livet som varit fullt av smärta, ångest och skit. Men också små skärvor av lycka och kärlek. Och nu landar jag i detta. En ensam, tom vecka.
Så jag gör det jag brukar göra när jag hamnar i det här sinnestillståndet. Tar en fin-selfie eller två. Alltså tar den riktiga kameran och fotar mig själv. Det har jag gjort sedan långt innan selfie var ett ord. Varför? Oklart. Men nu har jag ett ganska stort antal bilder som tydligt och skoningslöst visar hur jag åldras. Ser tydligt hur håret blir vitare, men också effekterna av att ansiktet liksom gick sönder i våras. Massor av pigment verkar ha tappat orken. Så nu ser jag ut som den pensionärsfarbror jag känt mig som länge. Fläckig och spräcklig. Prickig och randig på något sätt.
Med den vetskapen går jag in i den här veckan. Det känns varken bekvämt eller obekvämt. Men, det känns. Så vad ska jag göra nu?
Hundra mil norrut ligger Bodträsk by. Ett par mil nordväst om Kalix i Norrbotten. Vi har kört bil hit. I konstant regn. Eller regnsnö. Min svindel skapade panik längs vägen, dock på platser där jag redan visste att jag inte skulle sitta bakom ratten. Så allt är lugnt.
Lastbilar? Många och oälskade. Liksom alla fartfarbröder som stressar.
Saker som funkade finfint:
Saker som funkade:
Saker som inte funkade:
Det funkade fint att äta vegetariskt. Men, mer tydligt än någonsin tidigare var det att julbordet egentligen är ganska skabbigt. Stabbig fet köttmat liksom. Nästa år vill jag äta mexikanskt. Eller thai. Eller vad som helst.
Vi äter färska solmogna tomater varje dag. Och kommer säkert kunna plocka hundratals fler av de röda små söta frukterna under augusti. Den första potatisen har vi tagit upp. Den var så fin att jag kunde tvätta och skala den med fingertopparna. Smakade bättre än någon annan potatis jag någonsin ätit. Paprikans frukter börjar ändra färg, från grönt till orange och rött och jag ser fram emot att få smaka. Broccolin blommar och vinbär, äpplen och plommon kommer vi också kunna äta mängder av.
Det kommer bli skördefest varje helg i augusti och september. Hoppas vi får sällskap.
Vi åkte de dryga två timmarna norrut igår kväll. Till Romme Alpin, utanför Borlänge. Sov skönt på anläggningens Ski Lodge. Gick upp och åt frukost innan vi tog oss ut i backarna. Oväntat bra skick. Alla nedfarter öppna, liksom alla liftar. Trots att hela omgivningen var snöfri. Sol, många piusgrader och gott om plats i pisterna. En mycket fin dag som också blev hela den här säsongen. Den var kort, men härlig. Skidor ska åkas i många plusgrader och sol.
Det enda tråkiga var mitt sjuka öga. Har haft ont som tusan idag. Alldeles för ljust för mitt tillstånd. Men, det var det värt. Tror jag. Vi hann ju med allt en skidsäsong ska innehålla. Framsteg, vurpor, skratt, glädje, vyer, ont i ben, ont i fötter och trötthet, gnäll och den sköna känslan av att ta av sig pjäxorna.
Nu snart middag, en god natts sömn och en hotellfrukost till. Kanske alla skidsäsonger ska se ut så här?
Det är dags igen. Det verkliga och levande livet ska ta paus. Låtsaslivet i overkligheten ska ta vid. Huvudet fullt av tankar, magen full av känslor. Kämpa! Sommarens vidbrändhet, höstens terapi och arbete har landat i vintervilan. Har en rad klarare punkter på min livslista nu. Men de behöver bli ännu klarare.
Äntligen. Ledig och känner det. En skön dag på landet. Luft som går att andas. Plötsligt ser jag detaljerna, känner dofterna och hör ljuden. Alla de där nyanserna som gör livet. Tid att läsa, lyssna och känna. Skönt.
Jag är i Köpenhamn med mina bröder och min mamma. Bor på det som sägs vara Europas största hostel, Danhostels höga hus vid Langebro och här trängs vi med människor från hela världen. Kul. Till och med de brittiska farbröderna som verkar vara med i någon slags blåröd orden med bjällror på benen och muggar i bältet. Vi kallar dem för ölscouter men tror nog att de är något annat.
Vädret är fantastiskt. Staden är fin och full med turister. Jag njuter. Fascineras av hur stor skillnad det är i stadsbyggnaden mellan Köpenhamn och svenska städer. Imponeras av dammarna, Nörrebro, Assistansens kyrkogård, och den enorma förvandling som pågår längs Köpenhamns vatten. Det är Pride-vecka i den danska huvudstaden och vid Rådhusplatsen är det glad och full fart. Till och med Näringslivets hus badar i regnbågsfärger, skulle det hända på Östermalm i Stockholm?
Mitt hjärta slår lite långsammare och jag mår bra av att strosa runt här och filosofera tillsammans med mina bröder och mamma. Gott. Idag går promenaden till Christiania. Heja Danmark!