Gick upp.
Bakade scones.
Gick ut med hunden.
Drack kaffe.
Hämtade en hyrskåpbil.
Gick upp och ned för trapporna jättemånga gånger.
Med isolering, gipsskivor och reglar.
Körde till återvinningen.
Slängde de olika sakerna i containrar.
Lämnade bilen.
Dammsög och vårrtorkade rummet som nu är helt igen.
Bar in jättemånga flyttkartonger in i samma rum.
Sätter mig ned och andas.
Tar en selfie.
Återstår:
Frukost nummer två efter att ha väckt fjortonåringen.
Hundpromenad i det fria.
Tvättstuga.
Dusch.
Imorgon går jag upp 05:30 igen. Morgonmöte i Huddinge.
Det händer att jag är väldigt tydlig mot andra människor. Att vi ska göra saker av lust. Inget annat. Den djupare meningen i mitt eget sätt att leva är fortfarande högst oklar. Någon gång ska jag ta samma bild. När jag lämnar Sverige och flyttar hem. Till något sammanhang där lust är drivkraften.
Saker jag inte ska göra, del 29
Vi anlitade en snickare som byggde en vägg och delade av ett rum. Det kostade massor av pengar. Drygt ett och ett halvt år senare river jag och min bror samma vägg. Det kostade mest tålamod. Jag påminner mig själv om att jag inte ska hålla på med sånt här. Saker som har med verktyg och sånt att göra är inte min grej. Alls.
När jag åkt tolv varv till återvinningen med isoleringsmaterialet, resterna av gipsskivorna och regelvirket så ska jag aldrig någonsin mer lägga tid på sånt här. Jag kan inte. Jag vill inte. Jag hatar det.
Morgonstopp
Fast på Örebro C. Tågen söder om Mälaren går inte. Banarbete pågår. Sommaren är här. Snart är den här tågvändan med pendling flera gånger i veckan över. Skönt. Det finns ingen livskvalitet i resorna. Jobbet är roligt, resorna är det inte. Sitter på Espresso House. Dyr frukost. Dålig frukost. Läser om toppmötet i Singapore. Tänker på ett kort telefonsamtal jag hade igår kväll. Som gjorde mig och en annan människa glada.
Behöver mer sånt.
Några att göra-listor
Kommer på att jag saknar en del grejer i mitt liv. Att den saknaden liksom skaver lite hela tiden. Börjar med Maslow:
1. Fysiologiska behov
Mat, vatten och syre får jag. Sömn? Nej, inte tillräckligt. Undvika smärta? Nej, inte tillräckligt. Fysisk närhet? Jo, det får jag, men det behovet är omöjligt att checka av. Behöver hur mycket som helst.
2. Säkerhet och trygghet
Stabil och förutsägbar vardag? Nej, inte alls. Och där faller resten av stegen i den där maslowska behovstrappan. Jag har rasat ned från dom.
3. Gemenskap med andra
4. Behovet av uppskattning
5. Självförverkligande.
Fyller på med tre viktiga sociologiska principer. Som gäller för alla levande människor. Vi behöver tre saker som hänger ihop med de fem maslowska stegen.
1. Ha kontroll över mitt eget liv
Vi människor behöver känna att vi kontrollerar våra liv. Att vi kan lita på andra och känna trygghet och förutsägbarhet utan att någon äger eller begränsar oss.
2. Känna att jag blir bättre på det jag gör
Vi människor behöver känna att vi utvecklas. Det gör vi genom att få återkoppling från andra.
3. Vara i meningsfulla sammanhang
Vi vill vara i meningsfulla sammanhang. Inte bara existera.
Min att göra-lista? Kanske få bort några överstrykningar. Sluta utveckla mitt liv baklänges. Sluta avveckla.
Fyrtiosju
Idag fyller jag år. Fyrtiosju. Tre år kvar till den gräns jag planerat för. Eller hoppats nå. Firas i stillhet.
Dra-åt-helvete-morgon
Telefonjäveln väcker mig i djupsömn.
Tar mig inte tid att vakna utan flyger upp.
Gör mig klar på några minuter.
Sitter och väntar på att äta frukost en timme.
Läser nyheter i lokaltidningen.
Blir förbannad.
Går till hunddagis.
Går jättefort för att hinna till ett försenat tåg.
Sitter nu på ett tåg utan el och internet.
Surfkvoten på tjänstetelefonen utan täckning är slut.
Surfkvoten på den andra telefonen tar slut i detta nu.
Är ensam i vagn 7 på regionaltåget.
Ska sitta och hålla käften.
Bristen på känsla av sammanhang är total. Börjar gärna om på steg 1. Den här morgonen ler solen mot mig och visar utan pardon upp mitt meningslösa sätt att leva.
Tisdag 27 februari
Det här med pendling.
Det här med att min ena tjänstetelefon har TDC som operatör.
Det här med att tåget fastnar i radioskugga utanför Nykvarn.
Det här med funktionella arbetsmarknadsregioner.
Det här med att försöka jobba mot W3D3 på tåget.
Det här med underhållet av infrastrukturen.
Det här med vinter.
Skjut mig.
Skitprat, del 986 234
Det här med att pendling utvecklats till ett självändamål. Jag är djupt övertygad om, och det finns en del forskning som talar för det, att väldigt få människor som pendlar mår bra av det. Så, varför pendlar vi? För att vi kan.
Inte för att vi vill.
Inte för att det gör våra liv bättre.
Inte för att vi når våra mål.
Den som formulerar sådana här ingresser är med all säkerhet inte en pendlare.
Kroppen tål inte hur mycket som helst
Fick trycka på röda knappen. Rejält ont i bröstet, svårt att andas och snurrig i huvudet. Ändå var pulsen inte jättehög, bara 192 slag. Kanske beror det på sömnbrist, näringsbrist och tempot jag sprang i. Jag hoppas det, eftersom det var det jag ville testa.
Ja, jag pushar min kropp och hela mitt jag hela tiden. Väldigt sällan blir det sådana här reaktioner. Visst, jag svimmar ibland när jag struntar i att äta och sova och jobbar i toktempo. Eller när kriser blir för långa. Men, det här var första gången kroppen sade ifrån på riktigt. På ett ganska tydligt sätt.
Skönt. Jag har börjat tro att det är floskler det där med att kroppen inte tål hur mycket som helst. Exakt vad jag ska göra med den här insikten är oklart. Kanske måste jag testa lite mer. Det finns en röd knapp på löpbandet. Som stoppar rörelsen. Det finns inte någon röd knapp som stoppar livet.
Söndag
Söndag 14 januari 2018. Klockan är strax efter tolv. Jag har varit uppe ett par timmar. Gått på promenad med Vilda och läst underlag, kopierat texter och försökt tänka ut hur jag ska formulera om en del skrivningar i ett viktigt dokument jag jobbat med under en längre tid, och som nu ska ändras. Snabbt, omfattande och effektivt.
Nu gör jag frukost till Ella, som ligger och sover gott. Länge.
Jag har ont i bröstet och hjärtat rusar. Huvudet bultar och jag försöker samtidigt planera resten av dagen som innehåller städning, tvätt och en betygskonferens. Imorgon går tåget till Stockholm väldigt tidigt.
Livet, eller nej existensen, är en loop. Som Stefan Sundström fångat glasklart i ”Alla ska i jorden”:
Din tid den kom, och sen så for den
Du trodde livet var en loop
Men nu skymtar du en grop
Alla ska i jorden