fredrik welander i ett långt samtal
Växthuset på landet ska lappas ihop och ny jord ska in. I väntan på att det är dags att flytta in i det på riktigt så försöker jag förodla plantor här hemma i lägenheten. Kan inget om odling, men försöker. Känslan när det lilla gröna kommer upp ur jorden är barnsligt härlig. Tomat, purjolök och broccoli har kommit upp. Paprikan väntar vi på.
2013:
Jag jobbade asmycket. Åt Huddinge kommun och Arena Huddinge. Åt Örebro kommun. Tillsammans med Maria Comstedt gjorde jag en utställning och ett sommarprojekt på Örebro slott. På uppdrag av Örebrokompaniet jobbade jag jättehårt med att få OpenART och Live at Heart uppmärksammat. Jag fotograferade två LipFish-kollektioner. Ledde morgonsoffor och konferenser.
Jag gick nästan sönder igen. Hittade en psykolog som hjälpt mig att tänka klokare än på länge. Fick hjälp av en kurator på barnkliniken att tänka lugnare kring mina barn och deras diabetes. Kom ut som ångestpappa. Insåg att jag är informationsmissbrukare.
Har kommit fram till att jag behöver hitta sammanhang att vara en del av. Inte stå utanför och titta på, utan vara med inne.
De bästa grejerna under året heter Vilda, Jakobsdal och Läppe.
2014:
Ingen aning. Den här tiden på året är det bara mörkt och grått. Har någon slags tanke att läsa mer internationella nyheter eftersom de lokala och inhemska mest gör mig dyster. Funderar på att lämna Facebook. Har köpt en papperskalender. Ska reclaima min handstil och vara mer på landet med hunden. Återta livet som pappa. Ska rösta för en politik som står för en långsiktigt hållbar utveckling, öppnare gränser och ett mänskligare klimat där alla är lika mycket värda hela tiden, överallt och utan undantag. Ett samhälle där vi inte förstör för våra barn. Jag måste försöka hitta ett mer stabilt sammanhang att jobba i. Där jag känner mig uppskattad. Jag vill inte vara ensam längre.
Ungefär så.
Åker till landet igen. Det går ganska bra att vila en övervarvad hjärna här. Dofterna, vyerna, ljuden och allt här andas lugn. Med macro på kameran blir det ännu lite tydligare. Skönt.
Äntligen. Ledig och känner det. En skön dag på landet. Luft som går att andas. Plötsligt ser jag detaljerna, känner dofterna och hör ljuden. Alla de där nyanserna som gör livet. Tid att läsa, lyssna och känna. Skönt.
Känner att hunden måste få ut och springa. Känner att jag måste andas. Så vi åker ut till landet hon och jag. Jag hinner jobba i lugn och ro. Lite läsning, lite frågeformulerande och lite annat. Vi tar en lång skön promenad ned till den nu tomma stranden. Där möter vi en gammal kvinna och en nästan lika gammal liten pudel. Pratar lite. Busar lite. Solen kommer fram och värmer mitt ansikte. På eftermiddagen sitter jag och jobbar på altanen med laptopen i knät. Tjock stickad tröja och septembersol. Väntar nu på att en hantverkare ska komma och kolla stugan för att kunna lämna offert på installation av luftvärmepump.
Jobbar, lyssnar på radio, leker med hunden. Samtidigt. En fin dag. Älskar att vara på landet.
1. Gud, vad det var skönt med två lediga dagar. Första gången på månader.
2. Ett mer permanent lantställe/sommartorp förutsätter att det finns vatten. Det här med dass och att inte kunna diska ordentligt känns sådär. Älskar lugnet och ljuden av naturen på Jakobsdal, men behöver rinnande vatten.
Det blir vårt. 1 maj tar vi över torpet. Vi kommer hyra detta torpiga torp strax norr om Örebro. I en skogskant. Med utsikt över damm/konstgjord sjö. Utan rinnande vatten, med usel internetuppkoppling och högst troligt en hel del myggor, utan toa… men med förmodat lugn och ro. Här kommer vi träna med Vilda, lyssna på radio och ta det lugnt. Bara femton minuter hemifrån. Jag kommer åka hit med skrivarbete och kunna jobba ostört. Kommer bli fint. Ett ställe under radarn. Utanför och borta. Jag tror jag behöver det mer än någonsin.
Efter långt och idogt letande har vi hittat det. Det som skulle kunna vara vårt sommartorp. Tjugo minuter hemifrån. Rött med vita knutar. Öppet i en skogskant. Utsikt över en vattenspegel. En liten konstgjord sjö med ädelfiskodling. Stabil hyresvärd, låg hyra och det mesta är bra. Förutom att barnen hatar det. Lilla barnet ”vill inte bo i ett Emil-i-Lönnebergahus”. Stora barnet ”vill inte vara gnällig”, men är oerhört skeptisk till utedass, myggor, vildsvin, dålig uppkopplingshastighet till internet, varg och nästan allt det där andra som inte finns i stan. Barnen vill helst sitta hemma i lägenheten och spela/surfa/kolla på film. Eller naturprogram på teven. Mamman och pappan vill sitta där ute. I naturen.
Kommer nog bli fint detta.