Nu på kvällen började skörden tas in.
fredrik welander i ett långt samtal
Nu på kvällen började skörden tas in.
Årets besök på bästa antikvariatet. Ett gammalt ESF-kapell sprängfyllt med böcker.
Torget i Tidaholm. Tokvarmt? Ja. Men statyn som visar en man som bär vatten till tändsticksfabriken känns på något fint sätt väldigt mycket folkhem. Rundresa med Ella och vi kom ända till Vätterns västra kust där Maria badade. Sommaren är varm. Det är bra.
Från ett sjukhus och trettio grader genom ett lokalt oväder och sjutton grader till huset på slätten och tjugofem grader. Fick med mig Ella som blir med oss ett par dagar. Fint.
Hopp och glädje som kommit tillbaka i ett par prövade ögon var dagens grej. Livet lever.
Vi kom tillbaka till landet. Valborg. Påsken har passerat. Livet vinner över döden. Stäcker sig ständigt mot ljuset.
Står inte ut med tanken på att vara ännu en sommar i en ganska torftig sommarstad. Saknar möjligheten att ta mig ut. På helger och längre ledigheter under det ljusa halvåret. Saknar den totala tystnaden som kan uppstå utanför människornas samlingar. Så det är skönt och fint att Maria och jag idag fick hämta nycklarna till Stora och lilla Kamperhultet, som vi hyr under året som kommer. Sommartorpet är två sommartorp. Ett större och ett mindre. Plats för stora barn och fina vänner. En plats att vara tillsammans på, i lugn och ro. En cykeltur bort på grusvägen finns bad och paddling. En kort biltur bort finns Hjortkvarnsglass. Rakt upp finns en oförstörd stjärnhimmel.
30 minuter västerut ligger vårt hem i staden. Sommartorpet 2022, tack för att vi får bo här.
Mitt i stressen över att jobbet börjat på riktigt igen samma vecka som jag tentar av grundkursen i Religionspsykologi och ska lämna in en analys efter en deltagande observation så händer två fina saker:
Idag gick jag till Lisa igen. Hon gjorde den minsta tatuering jag har på kroppen. Satte tre små bokstäver bakom höger öra, eller om det är i nacken. Eller kanske sidan av halsen. Den där punkten där jag älskar att känna Någons andetag.
hsp.
Tre små bokstäver som betyder mycket. Bara den som kommer riktigt nära kommer att kunna läsa dem. Bara den som kommer nära på riktigt kommer att förstå.
.
.
.
.
.
.
.
.
Sen gjorde Lisa den största tatueringen jag har på kroppen hittills. Det där magiska trädet, björken från stranden vid Hjälmaren som jag stått och tittat på så många gånger, i alla årstider. Den stod där, ensam på stranden, ända tills uppbrottet kom. När jag lämnade allt bakom mig tog någon också bort björken. Den dog samtidigt som jag dödade mitt gamla liv.
Nu är den björken på min rygg. Med rötter som letar efter en plats att få stanna på. De finns några ord där också. Dying to love you. Jag fortsätter att leta. Björken är jag.