Kategori: Kärlek

Tar en bild. Väntar hos terapeuten. I den där stolen sitter en ängel. Eller ja, en människa. En varm kännande människa som försöker hjälpa mig att förstå något.

Jag är lite trasig. Har kämpat lite för hårt lite för länge mot något. Något som tog slut innan det ens hann börja. Trots fem års kamp. Jag har försökt göra mig förstådd men inte lyckats. Kanske är det meningen? Kanske är det mitt liv? För det har ju på något sätt alltid varit så. Jag lärde mig aldrig att lita på andra människors känslor. Att det finns människor som är beredda att lita på mig. Att dela allt. Det började tidigt. Och fortsatte. Sen blev det lite jättedumt att den stora kärleken skulle komma på det sätt som den gjorde.

Framförallt blev det dumt att den exploderade och försvann. Blixtsnabbt. Som att den aldrig fanns. Trots att den gjort om hela mitt inre.

Nu sitter jag här. Fyra dagar kvar till femtioårsdagen. Försöker få hjälp med att förstå varför jag bara verkar kunna definiera mig själv i relation till någon annan. Varför jag är så tvångsmässigt omhändertagande hela tiden. Kanske framför allt varför jag tycker så mycket om det. Det är som att jag ska tycka att det enda jag vill göra är något fult som jag borde sluta med.

Efter två månader vid sidan av. På hotell och på resande fot. Allt är ute i ljuset och människor hör av sig. Tar hand om mig. Så gott det nu går. Mest tar jag hand om mig själv, som vanligt. Men jag är så tacksam för de som verkligen ställer sig bredvid mig just nu. På olika sätt.

Jag har inte känt en annan människas kroppsvärme eller hud på flera månader. Ingen har känt min. Det är en episk tid att göra den här ökenvandringen. Att sälla sig öga mot öga med den mörka känslan av att vara ensam och inse att jag verkligen är det. På riktigt. Samtidigt som jag inte är rädd, eftersom jag vet att allt kommer att bli bra. Att jag har människor runt omkring mig som fångar mig om jag faller.

Känslorna är så starka. Sorgen är ibland outhärdlig.

Vi pratar om det. Och annat. Terapeuten och jag. Det sägs så mycket fint. Ängeln i rummet ger mig utrymme att hitta svaren inne i det där bröstet som väntar på att fyllas. Det ekar lite tomt därinne.

Det är jag nu. Och alla andra. Jag mår bättre än på länge. Ibland mår jag bottenlöst dåligt. Allt är nog som det ska. Men, det bästa har fortfarande inte hänt.

Jag är inte längre någons människa. Det känns som jag inte ens är ett objekt. För någon. Det krävs energi och tanke för att hålla den känslan borta. Energi som jag inte har. Söndagar och fredagar är jobbiga. Då längtar jag tillbaka till vattnet. Då är jag trött på det fria fallet.

Varför måste det göra så ont att bli ratad, bortvald och omänskligförklarad? Att suddas ut.

Jag har gått i den sista väggen. En förlamande känsla gör att det står still. Det finns inget kvar att kämpa för. Ingen mening. Nu är det medveten närvaro med extra allt. Någon slags sorg håller mig stilla. Det som att den ultimata guiden till meditation utspelar sig live i mina dagar och kvällar och nätter.

Andas in.
Andas ut.

Är det en dålig tid? En bra tid? Varken eller. Det är inget alls. Och allt. Samtidigt. För den som aldrig upplevt existentiell ångest kan de här orden bara vara fluff som är svårt att förstå. För mig? Livet just nu.

Eller kanske bara en logisk följd av ett liv levt i ensamhet. Men samtidigt en längtan till sammanhang och tvåsamhet. Som fick mig att bränna ljuset i bägge ändar. Det har lyst kraftigt ibland. Nu är ljuset utbrunnet.

Vad blir det kvar? Något annat. Ärlighet hoppas jag. Mening. Liv. I morse vaknade jag till morgondakten i P1. I den berättade Sara Forslund något som jag helt känner igen mig i. Så jag kanske inte är ensam?

Jag går till kyrkan när jag kan. Där är det lugnt, stilla, varmt och kravlöst. I helgen har jag förlorat mig lite i Psalmer – ett album där Irma Schultz Keller, Toni Holgersson och Lasse Englund gör vackra versioner av lika vackra psalmer. Albumet inleds med Psalm 779: När livet inte blir som vi har tänkt oss. Ylva Eggehorns känsliga ord griper tag. Det är något med tilliten och hoppet jag aldrig känt. Som jag vill känna.

”Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill.”

Kampen är över. Det finns något hoppfullt i det. Det som händer får hända. Jag tror fortfarande att det bästa inte har hänt än.