Kategori: Kärlek

Jag ska studera teologi i tre år på distans. Antagen vid Umeå universitet. Får en del frågor om det här. Ska du bli präst nu? Varför teologi? För några är det svårare att förklara, för andra lättare. För mig själv är det ganska glasklart.

Något drar i mig. Den stora frågan. Någon slags djup längtan efter att våga vara i det större sammanhanget av verklighet som historiskt kallas Gud av många. Det har känts tydligt i hela kroppen ganska länge. Men, jag har inte förstått. Inte vågat släppa taget om allt det innebär av rädsla att framstå som stollig, galen eller så. Jag har aldrig varit i sammanhang med människor som tror. Åtminstone inte öppet.

Jag tror på den där verkligheten. Det där oändligt mystiska som människan inte hittat på. Det där vi alla är en del av. Det där enorma sammanhängande ekosystemet som plötsligt en dag uppstod ur intet. Där energin aldrig kan försvinna utan bara hittar nya vägar. Där alla de små byggstenarna av kolatomer inte kan försvinna utan hittar nya former. För mig säger naturvetenskapen och teologin ungefär samma sak som alla de stora livsåskådningar. Nu vill jag titta på världen med en djupare blick. Efter årtionden av kamp och kramp i samhällsbyggande och entreprenörskap. I byråkrati och politik. Jag saknar något. En djupare känsla av tillit och sammanhang. Som jag känner i kyrkan. I djupa och ostrukturerade samtal om allt och inget mellan människor som litar på varandra. Där det är gott att göra gott, helt enkelt.

Vill  jag bli präst? Det vet jag inte. Till en sådan framtid är det en lång väg. Det skulle vara en ära att få utföra det som en präst utför. Men jag går in i den här utbildningen utan mål. Det som händer, det händer.

Jag tror inte att Gud är en Herre. Jag vet inte vad Gud är, men för mig känns Gud som verkligheten och allt som vi delar med alla andra levande varelser. Summan av oss och roten till vår existens. Allt är Gud, liksom Gud är allt. Budskapet i religionernas heliga skrifter är ungefär detsamma som de stora filosofernas olika praktverk. Ungefär så här:

Var snäll. Allt kommer att bli bra då. Våga lita på andra. Hjälp andra, och be om hjälp. Vi hör ihop. Alla och allt som lever.

Något varmt och skönt att våga vara i och lita på.  Vi kommer från samma källa och ska tillbaka dit. Som vattendroppar i floden kommer vi ännu en gång att vara så tätt tillsammans att vi inte går att skilja åt. I nuet faller vi fritt som enskilda droppar. Ibland är det förvirrat, ibland inte.

Susanne Dahl är universitetspräst i Umeå. Hon gör fina morgonandakter i P1. De brukar avslutas ungefär så här:

Välsigna oss Gud
Med solens ljus ovan oss
Med jordens kraft under oss
Med vänners omsorg runtomkring oss
Med din avbild djupt inom oss
Med din framtid framför oss
Amen

Det är bara att gå ned i den där floden och ta emot det som kommer flytande. Jag kan inte styra den. Men jag kan stå i den och se vad som händer. I ett helt liv har jag stått och sneglat på avstånd. Inte vågat gå ned i vattnet. Av rädsla för att någon ska tänka att jag är dum i hela huvudet. Nu släpper jag taget om den fåfängan. Något mycket starkare kallar och det känns fint i hela kroppen.

Var inte rädd.
Allt är som det ska.
Det bästa har inte hänt än.