Publicerat

Köln – London – Hamburg

Tågluff till London. För att träffa Marias syster. Åkte via Köln där vi stannade för att se domkyrkan och bekanta oss med Rhen-stranden. Väl i London bodde vi på The Highbury Centre och kryssade oss runt i staden med kollektivtrafiken. Hemresan stördes lite av den värsta sommarstormen någonsin i Holland. Så vi kom aldrig till Amsterdam som tänkt utan fick ett bonusdygn i Hamburg. Har kikat på magnifika kyrkor och konserthus. Ätit gatumat och fascinerat konstaterat att det bara var när vi skulle in och ut ur England som vi behövde visa våra dokument. Aldrig annars. Tillit fungerar fortfarande. Fina tio dagar. Tacksam. Noterar också hur väl klyftorna mellan människor syntes längs hela resan. Inte bara som vanligt, utan skarpare och klarare.  Konstutställningarna vi såg i Köln och London underströk detta.

Något är väldigt trasigt mellan människorna. Och mellan människorna och Skapelsen.

Publicerat

Håkanevangeliet gör mig vidöppen

När jag går på konsert med Håkan Hellström så är det en religiös upplevelse. På riktigt. När så många människor står och sjunger med i de där sångarna som blir vi verkligen ett. Dualismen försvinner och vi möts i våra patetiska känslor. Det är vackert. För mig ger det samma djupa känsla av sammanhang som när jag tar nattvard.

Det stora mysteriet. Drabbar oss på olika sätt. Själv är jag övertygad om att Håkan är en ängel.

Publicerat

De fyller år igen

16 juni. Idag fyller de år. Hanna och Ella. Fortfarande ett mirakel, något mystiskt. Jag kommer aldrig att förstå föräldraskapet, men jag gör vad jag kan för att vara en pålitlig människa i deras liv. De har blivit så stora nu, och jag har blivit så gammal. Precis som det ska vara. Jag kommer aldrig att känna mig som en självklar pappa. Förhoppningsvis har de inte ont av det. Jag tror inte att det är möjligt att vara förälder statiskt. Allt är i förändring hela tiden.

Jag känner fortfarande ett vemod i det här med att vara pappa. Jag älskar mina barn på ett sätt som inte ord kan göra rättvisa. Med den kärleken kommer ett sting av oro och smärta. I nästan varje andetag. I litenheten jag känner inför livet som de går igenom. Att jag inte kan röja bort alla faror, orättvisor och risker. Att jag inte klarar av att påverka samhället så att de kan vara trygga i en framtid när jag själv inte kommer att leva.

Ella blir myndig nu. Från och med idag har jag inte längre juridiskt ansvar för henne. Hon är klok, varm, empatisk och kommer att klara sig fint. När hon faller, om hon faller, så kommer jag finnas där. Jag kommer alltid att gå med henne och Hanna på något sätt. Hanna blir 26. Liksom jag har hon gått igenom uppbrott och omställning. Hennes kreativitet och lust fortsätter att fördjupas och jag är glad över att hon inte känner sig alltför stressad av livet som kulturarbetare. Hon har hittat sig själv i ny kärlek och det är fint att se henne så förälskad.

Camilla. Deras mamma. Jag svek henne. Det kommer också alltid att kännas sorgligt. Allt har blivit bra och vi är föräldrar tillsammans, men i varsin ny relation. Imorgon ses vi och äter middag allihop. För att fira. Jag är tacksam för oss alla. Att vi fortfarande går tillsammans längs den här skruvade vägen som kallas livet. I litenheten blir det lättare. Imorgon firar vi det största som hänt. Miraklet 16 juni, 1996: Hanna. Miraklet 16 juni, 2004, Ella.

Jag älskar dem. Jag tror på dem. Jag vill leva för dem i evighet, men det kan jag inte.

Publicerat

Operation

Nu ligger hon på operationsbordet. Tumörer i juver. En första tas ut idag och undersöks närmare. Nio år gammal har nedbrytningen börjat. Eller celldelningen som till slut måste gå sönder. Jag är orolig. Hämtar henne i eftermiddag om allt går som det ska.

Jag ber.

Jag är så tacksam för att hon kom. I nio år har hon väglett mig på olika sätt. Ibland har jag förstått, ibland inte. Hon är min ängel. En vägvisare. Jag önskar så att hon blir kvar hos mig.

Vilda. Den finaste varelsen.

Edit: 14:00:

Kirurgi blev biopsi. Dagens veterinär tyckte inte att tumörerna kändes som maligna tumörer utan mer som något inflammerat. Biopsi togs och Vilda ligger nu hemma vid mina fötter. Lite trött efter narkos och lite stukad efter upplevelsen. Hon kommer inte gå in lika positiv nästa gång. När provsvaren kommer får vi reda på mer om nästa steg i behandlingen.

Publicerat

Sommartorpet

Står inte ut med tanken på att vara ännu en sommar i en ganska torftig sommarstad. Saknar möjligheten att ta mig ut. På helger och längre ledigheter under det ljusa halvåret. Saknar den totala tystnaden som kan uppstå utanför människornas samlingar. Så det är skönt och fint att Maria och jag idag fick hämta nycklarna till Stora och lilla Kamperhultet, som vi hyr under året som kommer. Sommartorpet är två sommartorp. Ett större och ett mindre. Plats för stora barn och fina vänner. En plats att vara tillsammans på, i lugn och ro. En cykeltur bort på grusvägen finns bad och paddling. En kort biltur bort finns Hjortkvarnsglass. Rakt upp finns en oförstörd stjärnhimmel.

30 minuter västerut ligger vårt hem i staden. Sommartorpet 2022, tack för att vi får bo här.

Publicerat

Synd, skuld, skam, förlåtelse, försoning

Jag är med i en grupp på en utbildning. Vi ska hålla ett seminarium i april, på temat synd, skuld, förlåtelse och försoning.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Vi kom fram till de här frågorna. Uppgiften ligger i bröstet. Jag läser olika saker. Lyssnar. Samtidigt är det svåra tider. Jag är rädd och orolig. För kriget. För människor i min närhet som inte mår bra av olika anledningar. Jag har svårt att komma till ro. Eller kan inte göra det just nu. Så det blir en lång text som kanske säger något om var jag rör mig just nu i våra frågor.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Det är något med skulden och synden. Som jag upplever att vi inte har plats för i vår kultur. Den är förlegad. I ett starkt individuellt samhälle med ständigt utveckling blir det svårt med de gränser som känslan av skuld och synd kan sätta för människor. Jag upplever allt oftare att förlåtelse är något som människor vill ta, snarare än få. Inte sällan är förlåtelsen en fortsatt synd eller kränkning. Typ, jag ber dig om ursäkt för att jag måste, men det är bara för att du är så svag.

Ensamheten.
Där bär vi på saker.
Försöker lösa ut saker vi inte kan lösa på egen hand.

Det där har drivit mig hårt i livet. För hårt. I min egen omvändelse så var det något som tog tag i mig och sköljde bort det där svarta som fastnat i min mage. Som hjälpte mig att sluta vänta på ord om förlåtelse. Som fick mig att förlåta. Eftersom jag så starkt kände i hela mitt väsen att jag var förlåten. Det tog så lång tid att förstå. Att våga lita på. När jag till sist förstod att de som gjort mig illa aldrig skulle förlåta mig, först då kunde jag ta emot förlåtelsen.

Jag tänker på det svenska ordet förlåtelse. Jag tänker på det engelska ordet redemption. Det tar mig till ordet upprättelse. Leder mig vidare till Psaltaren 145:15:

“Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar”.

Orden återfinns också i Psalm 826 – skriven av Tommie Sewon:

“Gå med Gud som skyddar dem som älskar.
Gå med Gud som lovar gå bredvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar, rätar krökta ryggar, stillar hunger i rätt tid.”

Vi kan nog också räta varandras krökta ryggar. Men det blir svårt när den egna ryggen böjs av trycket. Av skulden och skammen. Ryggont låser människor. Det är svårt att leva med krökt rygg. När den molande smärtan liksom lågintensivt lägger sig som ett svart hudlager på insidan. Som hela tiden smärtar.

Jag kunde inte ta förlåtelse från dem som gjort mig illa.
Jag vågade inte be om förlåtelse från dem jag gjort illa.
Inte förrän jag blev förlåten av Gud. Då kunde jag försonas med livet.
Då kunde jag sluta döma. Sluta bära min egen dom.

Jag gick runt i många år – ett halvt liv – som karaktären Michael i Bernhard Schlinks bok Högläsaren. Intellektualiserade kring smärtan. Abstraherade och levde mitt liv i framtiden. I arbetet. Extrapolerade allt till samhälle och system. Slet hårdare och hårdare, längre och längre, högre och högre upp. Jag vet inte längre. Jag försökte hantera känslorna i huvudet, men det var i den krökta ryggen och magen det gjorde ont. Blev pank, utbränd, blåst och slut i omgångar. Jobbade ännu hårdare. Men, för vad? Kärlek, försoning och förlåtelse tror jag.

När den kom, förändrades allt. Då vågade jag bli buren.

Jag läser i Lukasevangeliet:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Han gav dem också en liknelse: Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” (Luk 6:37-42)

Känner en varm tacksamhet sprida sig i kroppen. Att Gud hjälpte mig att se klart. Den värmen löser upp det svarta på insidan.

Jag läser i Matteusevangeliet:

”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
(Matt 5:38-48)

Värmen jag känner tar inte bara bort det svarta på insidan. Den tar också bort det svarta jag kletat på utsidan av andra människor. Jag slutar döma. Släpper taget om den gamla utgångspunkten att jag inte har några förväntningar på människor eftersom de bara kommer att leda till besvikelse. Kanske kan jag fortsätta att inte måla upp förväntningar, men av en bättre anledning än rädslan för besvikelse?

För något år sedan kom den här psalmen till mig. Via en morgonandakt i P1.

“När livet inte blir som vi har tänkt oss
vad gör vi med vår bitterhet och skam
Om hoppets Gud får bära oss igenom
kan trots allt något nytt få växa fram

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg
Ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg

De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill”

Det är Psalm 779, och texten är skriven av Ylva Eggehorn. Jag lyssnar på den nästan varje dag. Förlåtelsen, upprättelsen, ryggen som får hjälp att rätas ut.

Vanans makt är stor, sägs det. Det finns ett hopp i att vi genom livet kan vänja oss vid nya saker. I den norske artisten Moddis tolkning av israeliske Izhar Ashdots protestsång “A matter of habbit” går det temat genom texten. Varje vers inleds med vanan.

“Learning to kill is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Learning to fear is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Cruelty is a matter of habit
The more you’ve seen it, the better you’re at it”

Sången handlar om kriget. Om Israel och Palestina. Om människan, hat, skuld och kanske också förlåtelse. Musiken stegras. Tonarten höjs och fler instrument kommer in i melodin. Efter ett musikaliskt crescendo tonas låten ned och går mot sitt slut. Men också mot någon slags förlösning. Där den där värmen släpps ut. Sprider sig.

“Learning to love is a natural thing
It will find a way if you just let it in
It will be strange at first, but then you’ll see it
That learning to love is a matter of being

Being human is a matter of habit
A few baby steps, then you get better at it
To be for one minute, just now, just recall
The opposite side of the towering walls
But our hearts have hardened along with our skin
We built a bubble and let no one else in
We’ll be staring in wonder as the angel falls
Then being human will be a matter of course
Will be a matter of course”

Den där låten har varit med mig i många år. Jag har återkommit till den i svåra tider och den här gjort mig varm. Jag tror att det fanns en mening med det.

Jag vill inte parkera det här som ett resonemang upp i huvudet. Det är inte där förlåtelsen bor. Nej, den förlåtelse jag kände spred sig från magen. Ut i kroppen och strömmade ut genom ögonen som tårar. Liksom vibrerade i fingrarna. Jag låter den bo där.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Länge trodde jag nog att det var jag som hade svaret på de här frågorna vi formulerat. Inser jag nu. Men, kanske ligger svaren i själva frågorna. Och frågorna de väcker. Jag kan försonas med att vara förlåten. Jag kan försonas med att människor inte alltid kommer att be mig om förlåtelse. Jag kan försonas med att jag inte alltid kommer att bli förlåten av människor som jag gjort illa. Även när jag ber om det.

Allt är som det ska. Jag kan ta orden “Var inte rädd” till mig. Och det hjälper mig också att läsa texten i Uppenbarelseboken, en text som skavt och skavt:

“Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.” (Upp 20:11-15)

Den där brinnande sjön. Den hårda domen över människor som gjort fel. Jag vet inte om det kommer att bli så vid tidens slut. Stort är trons mysterium. Men, jag tror att fler människor än jag burit den där brinnande sjön i magen. Försökt självmedicinera bort den. Prestera bort den. Men den har brunnit vidare och spridit sin svarta smärta genom kroppen. Kanske är helvetet en plats på jorden?

Återkommer till Lukas 6:36-38:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

Kvar i magen är också Psalm 219 som spelades under gårdagens mässa i min konfirmationskyrka, där jag delade nattvard för första gången för någon vecka sedan.

“Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär”

Om jag för en stund landar i Augustinus tanke om ondskan som ett resultat av frånvaron av det goda ser jag min egen oro och smärtan i magen på ett nytt sätt. Så länge jag skapat strategier och sätt att leva som byggts på själva grunden att förhålla mig till det onda, då har jag också gjort plats för just det, saker som gör ont. När jag istället byter fokus och blickar mot det goda och låter det ta plats, då gör det mindre ont. Då blir vägen en annan. Då kan jag sluta oroa mig för att göra fel och istället börja söka mig mot att göra det som känns rätt och gott istället. Då kan jag gå ifrån ett liv där min egen skuld, skam och oro driver mig att göra saker för mig själv, till ett liv där min vilja att göra något gott för andra är det som fyller mitt eget liv med mening och värme.

Jag kunde inte lösa det där själv. Rädslan, skulden, skammen. Trots att jag lärt mig allt om hur jag skulle göra det. Av mamma och pappa. Andra vuxna. Av skolgårdskriget. Av flexibiliteten och konkurrensen och karriären. Ingen förlåter. Ingen ber om det. Förlåtelsen var större, så mycket större. Den går inte att ta. När den kampen är över blir det nog lättare att förlåta och försonas. Vägen från ensam till tillsammans ligger öppen.

Det är min upplevelse. För det tackar jag Gud och livet. Och människorna som jag kallar mina.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Men vad är detta, kanske någon undrar. Har han tappat förståndet helt? Det kanske jag har. Men i så fall är det ett förstånd jag inte vill ha. Förlåtelsen kommer från Gud, men det kanske inte är som du tror.

Gud är inte någon eller något som existerar.
Gud är ett litet ord för själva existensen.
Något jag tror på.

Var inte rädd.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Allt är som det ska, och ska bli.
Det bästa har inte hänt än.
Vi hör ihop.

 

 

 

Publicerat

När kriget kommer

Det känns lite mörkt nu.  Jag är trött och lite utmattade efter en lite för lång och lite för intensiv tid utan riktigt vila. Pandemi och världskrig. För så känns det som att det är nu. Misstänker att jag kommer att leva resten av mitt liv i det här kriget. Liberalismens död, klimatkrisen, den fåfänga kampen om att förlänga den ekonomiska tillväxten. Demokratins fall i USA. Det känns som att Orwells 1984 är på väg att realiseras. Vi kommer att ha tre starka totalitära stater som styr konflikterna. Sedan har vi några till nationer som råkar ha ädelmetaller i uran i stora mängder i sin jordskorpa.

Vi andra? Vi kommer att vara beroende av dessa på ganska många sätt.

Hörde på Ekonomiekot i morse att många så kallade småsparare flyr sina Rysslandsfonder. Det kanske är rimligt. Men att de flesta av dem väljer att placera i oljefonder istället. Det är direkt orimligt. Civilisationer krigar mot civilisationer. Samtidigt verkar den mänskliga civilisationen fortsätta kriget mot sig själv. Det känns inte som att det går så bra för oss med de globala hållbarhetsmålen.

Jag fortsätter att vända åt ett annat håll. Två föreläsningar in i kursen om Systematisk teologi bekräftar för hjärnan det som magen och hjärtat redan vet. Det är bara att följa med.

Nu blir inget längre som förr, pappa. Så sa Hanna när jag tog med henne till Huddinge sjukhus när hennes lillasyster Ella var alldeles nyfödd. Vi är nog där igen. Nu blir inget längre som förr.

Publicerat

Tänk om

Tänk om Gud är energin som efter att den lämnat solen aldrig kan förstöras utan bara hittar nya vägar.
Tänk om Gud är kolatomen som inte kan förstöras.
Tänk om Gud är den där värmen som du känner i ansikten i klarblå dag i mitten av januari.
Tänk om Gud är det där skrattet som du inte kan låta bli att smittas av.
Tänk om Gud är den där pigga morgonen när alla andra sover och du får saker gjorda.
Tänk om Gud var den där goda middagen du bjöd på.
Tänk om Gud är det perfekta moll-ackordet.
Tänk om Gud är blicken du möter som inte behöver ord.
Tänk om Gud är värmen du känner när du hjälpt någon.
Tänk om Gud är modet när du vågar be om hjälp.
Tänk om Gud är den perfekta isen på sjön när du skrinnar ut.
Tänk om Gud är vågorna som slår mot stranden där du står.
Tänk om Gud är den gamla eken du sitter lutad mot.
Tänk om Gud är sucken som kommer när du tar den första klunken.
Tänk om Gud är orden “God natt, älskling. Sov gott.”.
Tänk om Gud är din mamma.
Tänk om Gud är låten som alltid får dig att dansa.
Tänk om Gud är killet i magen när du tar det modiga språnget.
Tänk om Gud är levlingen.
Tänk om Gud är jäsningen som får brödet att resa sig.
Tänk om Gud är författaren du läser.
Tänk om Gud är känslan av tillsammansskap i havet av människor framför den stora scenen.
Tänk om Gud är artisten på scenen.
Tänk om Gud är den spegelblanka kvällstystnaden i ljum kajaktur i augusti.
Tänk om Gud är den krispiga klarkalla morgonpromenaden.
Tänk om Gud är du i någon annans liv.
Tänk om Gud är den där ellipsen alla himlakroppar rör sig i.
Tänk om Gud är livets cirkulära flöden i årstidernas skiftningar.
Tänk om Gud är mellanrummet där saker kan uppstå.

Eller å andra sidan.

Tänk om Gud är nätterna du inte kan sova.
Tänk om Gud är punkan på cykeln på morgonen när du har bråttom.
Tänk om Gud är sjukdomen som inte ger sig.
Tänk om Gud är hotet och hatet och polariseringen.
Tänk om Gud är rädslan du känner för det okända.
Tänk om Gud är pandemin.
Tänk om Gud är pusselbiten som försvann.
Tänk om Gud är låten som alltid får dig att gråta.
Tänk om Gud är orättvisan som aldrig släpper människorna ur sitt grepp.
Tänk om Gud är den trasiga manicken du behöver betala någon för att laga.
Tänk om Gud är plutonium i en stidsspets riktad mot din stad.
Tänk om Gud är slaget som dödar en människa.
Tänk om Gud är paniken som får dig att sluta andas.
Tänk om Gud är det tomma kontot i slutet på månaden.
Tänk om Gud är tystnaden i ensamheten i ditt liv.
Tänk om Gud är gåtan du inte löser klart.

Tänk om Gud inte är svaret, utan frågorna?
Tänk om Gud är ett litet ord skapat av människor.
Tänk om Gud inte är något som existerar, utan själva existensen.

Kanske är det något att tro på, istället för att tänka på.
Något som varken går att fly ifrån eller prestera sig till.

Existensen. Tänk om du är en del av den.

Publicerat

Drabbad

Jag blir drabbad. En stark primitiv och ren känsla tar över min mage, min bröstkorg och sprider sig ut i hela kroppen. Tårar växer fram bakom ögonen. Känslan är inte en utan många. Värme, sorg, lycka, tacksamhet. Det känns som att jag suddas ut en kort stund och blir en del av allt och alla i alltet.

Vad är det som händer?

Vi är några få personer som stilla och liksom från varsitt håll samlats i den stora kyrkan. Det är fredag och middagsmässa. En kort, avskalad mässa där vi möts, leds i textläsning av en präst, får dela nattvard, önska varandra frid och skickas hem med Guds välsignelse. Det är inte något som liknar den traditionella högmässans glam och fest. Nej, det här är befriande tomt på allt överflödigt.

Känslan uppstår när prästen uttalar några särskilda ord precis innan vi välkomnas att ta emot det lilla brödet som doppats i vin. Det är som att något bryter igenom hela mitt skal, hela min påhittade person, den som jag visar upp för världen. Något sprider sig inifrån och ut. Jag blir drabbad. Älskad och sedd. Upplevelsen är större än ord kan göra rättvisa.

I den här stunden, och i dess eftervärme, så blir alla ord, teorier, tankar och studier väldigt små. Teologin har många saker att säga om min upplevelse. Även psykologin. Det finns en term – Illud Tempus – som beskriver känslan. En känsla som är min, som drabbat och drabbar så många andra att den finns beskriven på olika sätt av vetenskapen. Kanske är det själva meningen med riten, kanske inte. Kanske är det just detta som låg bakom orden om att drabbas av Helig Ande, som återfinns i Bibeln, kanske inte.

I kristen tradition talar vi om att vara en och samma kropp. I Budhistisk tradition finns tankar om att undvika dualitet. Att allt är inget och inget är allt. När jag är på middagsmässa så känner jag det så starkt att jag slutar tro. Jag vet.

Allt är oändligt på utsidan.
Jag är oändlig på insidan.
Det kan svindla.
Jag är inte rädd.
Jag är inte färdig.
Allt är som det ska, och ska bli.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Det bästa har inte hänt än.
Vi hör ihop.

Gud är inte någon eller något som existerar.
Gud är ett litet ord för själva existensen.
Något jag tror på.

Det är fredag. Jag är drabbad och tacksam.

Har jag förlorat förståndet? Nej, allt är glasklart.

Publicerat

Nobody has to know

Göteborgs Filmfestival smygstartade med den här fina, lågmälda, levande filmen om två rimligt unga/gamla människor som möts i kärlek. Vansinnigt vackert foto och fin handling. Små, gester som lämnade stark eftervärme.

Se den om du får chansen. Nobody has to know, regisserad av Bouli Lanners (som också spelar en av huvudrollerna). Jag är fortfarande berörd av den, flera dagar och filmer senare.

Fina titellåten kvalade in på en spellista också.