Är det okej att leva i ett land där man inte känner sig hemma?
Den frågan har väckts i mig. Igen. Jag är i New York för första gången. Och det råkar sammanfalla med ett val till Europaparlamentet. Jag lever i en tid när Sverige är på väg att blir dummare och kallare. Europa likaså. Vid gränsen i öster står ännu dummare och kallare människor redan vid makten. I hela mitt vuxna liv har jag varit skeptisk till USA. Det finns så mycket som känns fel här. Ett ohållbart samhälle på så många sätt. Demokratiskt, miljömässigt, socialt, kulturellt, ekonomiskt….
Kanske är New York inte det riktiga USA. Men jag känner att människor får vara sig själva här. Att det är viktigt. Är det därför det känns så behagligt här? Eller är det bara ännu ett i raden av mina självbedrägerier? Åker jag verkligen hem på lördag, eller bort? Till en plats där människor lägger mer tid på att tycka och styra hur andra ska vara, än att leva själva.
Flyktcellerna
Flyktcellerna i min kropp jobbar för fullt. Det var några år sedan sist, men nu är de i full aktivitet igen. Är uppgiven. Hinner inte med. Och bombas av intryck och känslor från läsning, bilder och klipp som handlar om nazister, rasister, fascister, besserwissers och allehanda människor som tycker att Sverige var bättre förr och borde backa, stänga och låsa. Som tycker att flickor ska vara sexiga, unga kvinnor ska knullas och kärringar ska hållas kort. Samtidigt som de högsta ledarna inte säger något för att inte lova eller vara för tydliga.
Jag klarar inte av att leva i ett sådant klimat. Alltså jobbar flyktlängtan i mig. Värdelöst.
När en kyrka blir viktig
Det är många som spottar på kyrkan. Som gör en grej av att håna och hata den och de som tror på den. Det sägs att kyrkan inte får plats i ett modernt samhälle. Många, många har gått ur kyrkan för en princip. Well, jag tror fortfarande att kyrkan har rätt mycket att ge. Inte minst med tanke på att den som behöver snabb samtalshjälp vid psykisk ohälsa i min stad måste be kyrkan om hjälp eftersom den offentliga vården inte tar emot.
Men…. det känns som en liten detalj idag när kyrkklockor ringde för varning idag. För första gången sedan andra världskriget. I Jönköping, där nazister demonstrerade under beskydd av massor av poliser. Kyrkklockor ringde för att varna under nazisternas demonstration och jag undrar om ljudet av de där klockorna någonsin låtit bättre.
Någon gjorde något. Kyrkan visade att den tar plats. Det handlar knappast om Gud. Det handlar om människan. Och allas lika värde. Hur många av oss andra tog ställning för det idag?
Förändringsagenterna och jag
Jag kommer inte riktigt ihåg när jag insåg det. Kanske var det när jag läste på högskolan, ungefär samtidigt som massor av andra femkronor rasade ned mitt system och jag började förstå hur världen, eller vi människor, fungerar. Att det där pratet om allas lika värde mest var prat.
Vi har kommit överens i världen… om några saker. De mänskliga rättigheterna till exempel. En på alla sätt grundläggande överenskommelse mellan världens länder. Jag ber att få citera de första tio artiklarna i denna överenskommelse formellt känd som FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
Artikel 3
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Artikel 4
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.
Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Artikel 6
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.
Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.
Artikel 8
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.
Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.
Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.
Jag har levt i snart 43 år. Ju äldre jag blir desto klarare ser jag hur vi tar små steg bort från de här överenskommelserna. Varför? Troligtvis för att vi aldrig läser dem. När läste du dessa artiklar senast? Kvinnor och flickor, omfattas de av samma rättigheter? Njae, inte i verkligheten. Det är inget annat än helt värdelöst eftersom det hindrar oss från att bygga ett klokt samhälle. Det finns tre grundläggande principer i min ryggrad:
1. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag.
2. Livet är ingen övning.
3. Det händer bra saker när människor möts.
Jag har gått och gnällt, muttrat och förfasat mig över diskriminering och dumhet i tjugotalet år. Det har blivit mer smärtsamt sedan jag blev pappa till två flickor. Men, sedan en vecka tillbaka har jag fått anledning att hoppas. Förändringsagenterna har skapats som ett öppet och intensivt samtal mellan människor där jag lever. Det som förenar oss är ATT vi vill prata om jämställdhet. HUR vi ska lösa problemen är vi på inga sätt överens om. Jag tror inte heller vi har någon anledning att bli det. Det finns knappt ens något vi. Tack vare det upplever jag kanske det bästa samtalet om de här frågorna. När det vi är överens om är att samtalet är viktigare än att vi ska komma överens – då händer det bra saker. Nya röster hörs. Positioner utmanas och jag känner mig stärkt av det antal människor som ansluter.
Det skapades en fredag vid lunchtid när en klok kvinna ställde en fråga till några vänner. Sen exploderade det i en fantastisk monstertråd i inkorgarna hos ett växande antal människor på Facebook. Ett par tusen repliksskiften senare skapades Förändringsagenterna. En vecka senare är vi 116 personer i samtalet.
Jag hoppas förstås att ännu fler vill vara med. Det här är programförklaringen:
”Kort om Förändringsagenterna
En förändringsagent är någon som uppmärksammar jämställdhetens problem och försöker göra något åt dem i sin vardag.
Förändringsagenterna föddes över en natt. 20 Örebroprofiler ville göra sina röster hörda på Internationella Kvinnodagen. Vi ville visa att vi vill mer och snabbare på jämställdhetens område.
Responsen på vårt initiativ blev positiv. Vi startade en grupp för att samla ihop alla ansikten som gillade det vi gjorde. Initialt har vår enkla tanke varit att hjälpa fler att göra sin röst hörd via bilder och citat på nätet. På sikt hoppas vi att alla bidrar till en dialog som föder både kunskap, insikt och handlingskraft. Vi har ingen gemensam agenda mer än att lika villkor för kvinnor och män är ett självklart mål.
Utöver det får du som ansluter till nätverket själv avgöra hur nätverket utvecklas. Alla finns här för alla från och med nu.”
Vill du vara med, eller bara tjuvlyssna: https://www.facebook.com/groups/1414221942167775/
Jag är stolt och glad över att få vara en av förändringsagenterna. Det händer bra saker när människor möts.
Trettiotalet är här?
Det är knasigt otäckt. Nationalisterna växer sig starka. I Europa och Sverige. I England ska det folkomröstas – ska landet lämna EU? Skottarna ska också folkomrösta – ska de lämna England? i valet till Europaparlamentet mobiliserar högerextrema, nationalister, nazister och fascister. Ryssland genomför ett propganda-OS och följer upp med att försvara sitt folk på ett annat lands territorium. Krim? Sudet-Tyskland?
Nu har också krigshetsen och vapenskramlandet nått Sverige. Kvällstidningarna följer utvecklingen i Ukraina som den vore ett TV-spel. De skriver spekulativa texter om att Sverige är nästa land på tur. I Sveriges Radion hör jag en reporter ifrågasätta det svenska försvaret.
Jag blir både rätt, trött och ledsen. Det känns som att saker går åt helvete. När världen behöver mänsklig värme, förståelse och samtal som allra mest. Då är det idiotkrati vi får. Och alla är medskyldiga.
Hur berättar jag för mina döttrar att de inte kan våldtas?
Läser i DN om en dom mot två män som våldtagit en flicka på en fest. Inte första gången jag läser om detta, men den här gången handlar det om en flicka som har diabetes. Som på grund av sin sjukdom hamnar i ett hjälplöst tillstånd. Ett tillstånd som två unga män tycker är ett utmärkt läge att utnyttja till något helt oförståeligt och oförlåtligt. Så det borde nog handlar mer om dem. Två medmänniskor som tycker att en lealös, hjälplös, avtuppad, försvarslös [plats för valfri egen synonym] ung flicka är ett utmärkt tillfälle att utnyttja för att tillfredsställa något oförståeligt begär eller hat.
Domen? Jag citerar DN:
”Den yngre mannen döms till villkorlig dom och 80 dagsböter för sexuellt tvång. Den andre döms för barnpornografibrott och utnyttjande av barn för sexuell posering till villkorlig dom och 50 dagsböter. Bägge är tidigare ostraffade. Flickan tilldöms skadestånd på 50.000 respektive 5.000 kronor för kränkning, sveda och värk.”
Jag exploderar. Eller imploderar. En domstol i Sverige lämnar ett dubbelt kvitto till mina barn. Ni är en liten minoritet som samhället inte värderar alls. I dubbel bemärkelse. Först för att ni är flickor/kvinnor. Sen för att ni har diabetes. Jag har inte hunnit stiga upp ur sängen den här morgonen och tappar lusten att göra det. Det här är något jag måste prata med mina flickor om så snart jag kommit på hur jag ska förklara det.
Så jag måste tänka.
Sedan mitt stora barn fick sin diagnos för drygt tio år sedan har jag oroat mig hela tiden. Ett stort orosmoln har varit tonårstiden, alkoholdebuten och festandet. Kombinationen diabetes och alkohol är ganska dålig och jag har projicerat bilder på akututryckningar och livsuppehållande åtgärder. Men så har det inte blivit. Mitt stora barn, som fyller 18 i sommar, har inte levt upp till mina förhågor. Hon är klokare än så.
Men nu har vi fått ett annat samtalsämne.
Jag vill ta mina barn och fly. Till en annan plats där män inte får ta för sig av hjälplösa kvinnor. Där kvinnor är lika mycket värda som män. Där diabetes (och andra sjukdomar, symptom och tillstånd) inte ger oss män ett frikort till att göra vad vi vill med kvinnor och barn. Finns den platsen?
Det kanske är dumt att skriva saker i affekt. Men jag måste eftersom jag just den här morgonen går till kontoret med en känsla av total hopplöshet i magen. Som jag läser den här domen blir det ju fritt fram för mig att penetrera en avsvimmad kvinna på torget. Eller ett trafikskadat barn på ett övergångsställe. Varför inte en förlamad medmänniska som omöjligen kan försvara sig.
Som mina barn när de får ett tillräckligt lågt blodsocker. Eller hamnar i insulinkoma.
Jag ger upp på juridiken och lagstiftarna nu. De klarar inte den här utmaningen. Mina döttrar kommer i lagens mening att vara mindre värda. Därför ber jag er som har söner. Eller nej, jag kräver: PRATA MED ERA SÖNER OM TJEJER OCH KVINNORS RÄTTIGHETER. ATT DE RÄTTIGHETERNA ÄR PRECIS SAMMA SOM ERA SÖNERS. TALA OM FÖR ERA SÖNER ATT GE FULLSTÄNDIGT FAN I ATT VÅLDTA OCH UTNYTTJA TJEJER OCH KVINNOR, ÄVEN NÄR DE ÄR AVSVIMMADE ELLER HJÄLPLÖSA PÅ ANNAT SÄTT.
Det är ni som har söner som kan förändra det här. Pappornas ansvar är tungt. Liksom mammornas. Vi har alla ett ansvar. En ung flicka med diabetes har vi svikit rejält nu. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag ska prata med mina döttrar på ett klokt sätt om detta?
Hur kan jag ens prata om att mina barn är sjuka när det är två uppenbart sjuka unga män det borde handla om? Och ett obotligt sjukt rättssystem.
Människans undergång, del 9629
Stephen Hawking, inte sällan kallad världens smartaste man, har skrivit en artikel i Washington Post. Den handlar om Syrien och mänsklighetens oförmåga att utveckla kollektiv intelligens. I sig är texten inte något nyhet. Men när Stephen Hawking skriver då sprids texten och blir en nyhet över hela världen. Han utgår ifrån Aristoteles tankar på att universum är oändligt och att mänskligheten liksom återställs med jämna mellanrum genom naturkatastrofer, sjukdomar och annat som nästan utplånar oss och kastar oss mellan olika civilisationer. Mellan raderna menar Hawking att vi börjar närma oss en sådan återställning.
”But it does not feel intelligent to watch as more than 100,000 people are killed or while children are targeted. It feels downright stupid, and worse, to prevent humanitarian supplies from reaching clinics where, as Save the Children will document in a forthcoming report, children are having limbs amputated for lack of basic facilities and newborn babies are dying in incubators for lack of power.”
Vi har vapen och vi använder dem för att utplåna varandra. Medan andra står och tittar på. Min kollega Ali brukar ibland uttrycka skepsis när vi pratar om hållbar utveckling. Han tycker vi ska sluta prata om att rädda planeten. Den kommer nämligen att överleva även när mänskligheten förstört sina egna möjligheter att överleva. Vi måste prata mer om hur vi kan rädda oss själva, menar han.
”What’s happening in Syria is an abomination, one that the world is watching coldly from a distance. Where is our emotional intelligence, our sense of collective justice?”
Det ligger något i det som Stephen Hawking skriver. Det är nån slags konstig förbannelse över oss människor. Jag har aldrig träffat någon ond människa, ändå läser jag om deras dåd varje dag. Tänker på den där teorin om att människor som är fler än fem i grupp inte längre kan fatta kloka beslut. När vi slutar ta personligt ansvar för det vi gör och ber andra att göra. När vi slutar tänka med magen.
Människor är smarta, kloka och goda. Men mänskligheten klarar inte av att vara det. Varför lyckas vi inte utveckla en kollektiv intelligens?
”We now know that Aristotle was wrong: The universe has not existed forever. It began about 14 billion years ago. But he was right that great disasters represent major steps backward for civilization. The war in Syria may not represent the end of humanity, but every injustice committed is a chip in the facade of what holds us together. The universal principle of justice may not be rooted in physics but it is no less fundamental to our existence. For without it, before long, human beings will surely cease to exist.”
Plötsligt känns den där bilden på fyraåringen som vandrat ensam genom en öken väldigt levande. Han sammanfattar oss alla på något sätt. Vi har oerhört vilsna som kollektiv. På väg mot vår egen undergång. Men, det är ju ganska underhållande att titta på de som dör först. Eller?
Facebook-paus
Jag måste prova. Se vad som händer om jag låter bli Facebook-flödet. Varför? När det är som bäst fyller det mig med inspiration och skapar möjligheter. Jag kan fyllas av lycka och bli alldeles varm i kroppen av saker människor delar. Men, jag kan också få panik av den ibland gråbruna sörjan av skit som sakta flyter fram som en lavaström och delar sig runt om mig där jag sitter och läser. Alldeles för ofta kan jag inte bara se, utan engagerar mig i något eller tar plats i en skruvad diskussion som inte är bra.
Det är då jag känner att mänskligheten går under. När vanligtvis kloka människor hetsar mot andra eller okritiskt delar med sig av smutsig propaganda. Eller bara dömer andra. Gör sig själva till mer värda.
Det händer att jag också gör det. Missbrukar information. Kommer till avslut för snabbt, delar direkt utan att tänka. Det känns inte bra.
Jag måste prova. Så nu lämnar jag statusuppdateringarna ett tag. Inte minst för att tvinga mig själv att inte tänka så snabbt och skriva hela tiden. Jag kommer kanske börja blogga igen om jag känner att jag behöver skriva. Framför allt kommer jag att söka upp längre texter och andra sammanhang igen. Jag vill hitta tillbaka till en verklighet jag levde i en gång. Troligen finns den inte längre. Världen förändras. Men nu ska jag läsa något annat. Texter som är längre än en statusuppdatering. Som skrivits i ett annat syfte. Jag tar en paus från klickmonstret. Försöker att vara aktiv istället för passiv i mitt informations(miss)bruk.
Så jag skriver inte några statusuppdateringar i februari. Läser inga. Avinstallerar appen. Läser och svarar på direktmeddelanden, men inget annat. Vad som kommer hända? Ingen aning. Jag kanska spammar ihjäl Instagram istället. Eller börjar tok-twittra. Eller får mer tid över för att lyssna och läsa. Jag hoppas det ska hända något med mig när försöker bli mer aktiv igen. På riktigt.
Kanske skriver jag världens längsta och mest pretentiösa statusuppdatering 1 mars.
Kanske inte.
Gott nytt år
2013:
Jag jobbade asmycket. Åt Huddinge kommun och Arena Huddinge. Åt Örebro kommun. Tillsammans med Maria Comstedt gjorde jag en utställning och ett sommarprojekt på Örebro slott. På uppdrag av Örebrokompaniet jobbade jag jättehårt med att få OpenART och Live at Heart uppmärksammat. Jag fotograferade två LipFish-kollektioner. Ledde morgonsoffor och konferenser.
Jag gick nästan sönder igen. Hittade en psykolog som hjälpt mig att tänka klokare än på länge. Fick hjälp av en kurator på barnkliniken att tänka lugnare kring mina barn och deras diabetes. Kom ut som ångestpappa. Insåg att jag är informationsmissbrukare.
Har kommit fram till att jag behöver hitta sammanhang att vara en del av. Inte stå utanför och titta på, utan vara med inne.
De bästa grejerna under året heter Vilda, Jakobsdal och Läppe.
2014:
Ingen aning. Den här tiden på året är det bara mörkt och grått. Har någon slags tanke att läsa mer internationella nyheter eftersom de lokala och inhemska mest gör mig dyster. Funderar på att lämna Facebook. Har köpt en papperskalender. Ska reclaima min handstil och vara mer på landet med hunden. Återta livet som pappa. Ska rösta för en politik som står för en långsiktigt hållbar utveckling, öppnare gränser och ett mänskligare klimat där alla är lika mycket värda hela tiden, överallt och utan undantag. Ett samhälle där vi inte förstör för våra barn. Jag måste försöka hitta ett mer stabilt sammanhang att jobba i. Där jag känner mig uppskattad. Jag vill inte vara ensam längre.
Ungefär så.
Samtiden, fåfängan och att en rasist är välgörare
Musikhjälpen 2013. En fantastisk grej. Ett ljus i det mörka. Mitt under den mest ytliga handeln på året samlas det in pengar för att unga tjejer/kvinnor ska kunna öveleva sina graviditeter. Det handlar om insatser från sexualundervisning till cyklar till barnmorskor i fattig landsbygd. Vackert. Pengarna ska in och till vilket pris som helst. Det gör att allt fler fåfänga kreatörer lockas till Musikhjälpen. Vinn en shoppingpromenad med modebloggare X. Häng en dag i stallet med bloggare Y. Köp en förstoring av fotograf Z. Spela golf med partiledaren för det tydligast fascistiska, rasistiska och människofientliga partiet i Sveriges riksdag.
Välgörenhet 2013. Så känner vi oss fina.
Samtidigt går en video runt. Jag. Är. Jason. Kända svenskar läser upp och om det korta, men känslosamma, tal som Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, höll när han fick ta emot pris häromveckan. Många gillar. Jag är tveksam. Visst är det bra och alla inblandade förtjänar respekt. Men, jag tycker ändå att det känns som någon slags försvarstal för det självklara. Som om vi som respekterar människors lika värde måste försvara det.
Jag är trött på det. Det är dags att ni som inte tycker så får försvara er istället. Default är att alla människor är lika mycket värda hela tiden överallt och utan undantag. Du som inte tycker så för förklara dig. Motivera. Argumentera.
Samtiden håller på att implodera. Hur länge är Åhléns City öppet idag?